Jag måste vara tokig!

8

Efter att ha gnällt över krånglande wp och tänkt – många gånger – att skippa wp helt, har jag nu alltså köpt mig ett tema!

Jag är helt klart inte klok!

Men den här oplanerade blogg-pausen har ju bland annat gjort att jag saknat vissa bitar. Dels skrivandet i sig, dels att lägga in en och annan bild. Men även interaktionen. Trots att jag fortfarande har lite svårt att initiera kontakt – kommentera alltså – så har ni ändå alltid funnits här! En massa underbara människor finns här!

Jag tänkte också… att om jag ska fortsätta med wp, ska jag åtminstone ha en mysigt, personligt tema. Kollade in de där premium. Alla av nyare stuk är precis lika tråkiga som de som är gratis, men det finns ett par äldre som jag vid ett flertal tillfällen sneglat på. Och några av dessa är inte så dyra. 39 us-dollar. Antar att det är per år. Eller?

Valde i alla fall ett av dem – och hoppas jag inte valde fel.

Man kan i stort sett inte göra nånting med dem, utöver att välja annan bakgrund. Annan färg eller bild. Men det gör inte så mycket, det kunde jag ju inte göra med de äldre gratis heller.

Jag borde nog ha tagit reda på lite mer information om vad som gäller med de här med premium-teman. För det verkar som att jag bara kan skriva rakt-upp-och-ner och publicera nu. Och skifta lite på bakgrundsfärgen.

Skulle jag ha valt det andra temat jag tittade på, med ljus bakgrund för texten?

Kan jag ångra mig helt? Nån som vet?

Fast jag gillar typsnittet i rubrikerna och de röda accenterna och rent generellt upplägget.
Jag är väl bara sån här, lite velig när det gäller blogg-layouter rent generellt.

Paus…

Paus…

Hittade att man faktiskt bara köper temat man väljer. En engångskostnad. Puh…..

Ja, jag vet! Jag är tokig!

Annonser

Snart är det jul!

0

Att jag inte varit här på ett tag, beror inte på vad jag tycker eller inte tycker om WordPress. Det beror på att jag varit upptagen med annat. Och inte riktigt vetat vad jag skulle lägga in här.

Mest har jag endera varit ute på cykeln eller lyssnat på böcker i Storytel. Eller bådadera samtidigt. Och till det har förstås tiden gått utan att jag gjort nåt speciellt alls. Latat mig.

Men idag slank jag iväg en stund till Julmarknaden på Fredriksdals Museer och Trädgårdar. Eller Fredriksdalsparken som det heter i folkmun här.

Gråväder, småkyligt, acceptabelt cykelväder, trist gå ensam på nåt sånt här.
För mycket folk att trängas med dessutom.

Insåg samtidigt att upplevelsen säkerligen hade blivit lite jul-likare om jag väntat ett par timmar att cykla dit. Nu på förmiddagen missade jag alla tända ljus i decemberskymning, samt dans kring granen.

Fast dansat kring granen hade jag nog skippat ändå.

Men jag gick en runda och tog mig sen en kopp kaffe. Hittade plats i paviljongen, inne i själva kaféet var det knökafullt. (Är det ett skånskt uttryck, förresten? Fullt med folk, betyder det.)

Sen stack jag i alla fall hem igen, om än inte raka spåret. En cykelrunda på strax under milen satt bra. Liksom pytt på bacon, råris och grönsaker gjorde sedan.

Hoppsan! Jag tog inte ens ett foto på granen!

Sega dagar.

Det är väl vintern som gör det. Även om man på sätt och vis vägrar inse att det faktiskt är vinter, så är det trots allt december om bara några dagar. Mest grått, vått och kyligt här. Jag befinner mig ju i Skåne, med fukt och råkalla vindar varvade med minusdagar, snöslabb och en och annat mild dag.

Värst är mörkret. Tristast i alla fall. Svart ute em stor del av dygnet, och man får en känsla av att klockan är nio på kvällen, när den i själva verket bara är halv fem på eftermiddagen. Det känns som om man gått i ide.

Jag frossar i ”Once upon a time” på Netflix, och efter att i morse lyssnade färdigt på Robin Sharmas bok ”Munken som sålde sin Ferrari” har jag nu fastnat med Stephen Kings ”Lida” på Storytel. Rena rama giftet det där med att lyssna på böcker! Är det inget annat jag borde göra istället?

Antagligen, men nu struntar jag i de där borde-sakerna. Fick faktiskt städat och röjt en hel del innan en vän och före detta arbetskamrat dök in här i går förmiddag. Min ”Mac-vän” faktiskt. Som jag mycket sällan träffar numera efter att jag flyttat hem till Helsingborg. För många mil, och för mycket av det egna livet som ska fixas. Och jag som inte har nån egen bil…
Det är ju tur att jag bor på väg till Malmö. Så att säga.

Efter den snabbfikan lockade gårdagens tämligen fina väder ut mig på cykeln och jag hamnade på Erikshjälpen. Bokavdelningen. Fick tag på inte mindre än 5 Stephen King böcker. Jo, jag hade ju tänkt bygga upp mitt King-bibliotek igen. Och då kan det gå så.

Och sen blev det soffdags igen. Och mörka eftermiddagen.
Är det dags att tända adventsljustaken nu, eller måste man vänta till nästa helg? Och det där är bara en retorisk fråga.

Men än är det inte tomtedags!

Kaos är granne med musan

Jag är flitig! Försöker i alla fall vara. Har rensat bloggar och inlägg och kastat och sorterat. Två bloggar som bara låg där, den ena med en backup på de synliga bloggarnas inlägg, har jag rensat och tagit bort! Valde behålla Small Kitchen trots att jag inte gör nåt där, för det är den äldsta bloggen jag har nu, och i och med det så finns (nästan) alla gamla teman kvar där fortfarande. De som var där när jag startade bloggen en gång i tiden. Minus de som wp tagit bort nu den senaste tiden…

Ja! Nu har wp börjat radera gamla teman, så frågan är hur länge de som finns där nu, får ligga kvar. När jag nyss tittade efter, så låg där totalt 441 teman. Alltså har 64 teman raderats helt under senaste månaden. (Eller är det lite längre sedan de började radera?) Kommer inte ihåg exakt när jag kollade senast. Men den dagen jag  gjorde det, och är rätt säker på att det då låg flest teman någonsin, var det totalt 504 st, och jag visste också att ett gammalt hade försvunnit dagen innan. (Därav 64)
Till den bloggen har jag valt ett gammalt tema. Samma som jag använde till  min allra första wp-blogg. Vilken inte finns längre, men jag har alla de inläggen – baklänges – på hårddisk.

Men det tar oförskämt lång tid att ta bort inlägg från wp. Och det bara strular. Man skulle tycka att wp.s servrar borde vara så rejält tilltagna att man kan ta bort t.ex 50 åt gången, men nix pix! Det hänger sig, och man får fåniga meddelanden som börjar med ”OOPS”, och sedan backar man tillbaka och uppdaterar sidan och det får man göra gång på gång på gång! Har man riktig tur försvinner kanske tio poster på en gång, men oftast blir det bara ett eller två. eller inget. OCh lägger man in ordern igen, får man ibland beskedet: ”You are not allowed to delete this item”. Och först måste de ju flyttas till papperskorgen och sedan ska papperskorgen tömmas och allra först såg jag ju till att alla poster låg på rätt blog! Och detsamma gäller ju när man ska radera alla bilder – som jag ju också givetvis har på hårddisk.

Så det var fram och tillbaka en hel del… Allt på engelska ligger på Words&Pics och allt på svenska ligger här. Och här låg innan ÄVEN en back-up från Words&Pics! Vad fick mig att lägga det dubbelt? Nej trippelt! Jag hade ju lagt backup på en av de privata bloggarna också!

Harregu! Varför är jag så omständlig!!!
Men jag ville att allt som gick att tas bort skulle tas bort innan jag avslutade bloggarna. Ska mina saker kastas, så tänker jag se till att det är jag som kastar dem! Inte lite på att wp raderar.

Och nu ska jag egentligen kopiera ner alla inlägg från respektive blogg till hårddisken!

MEN! Då får man se upp! För jag har lagt märke till att när man klickar på ”äldre inlägg” är det inte garanterat säkert att alla inlägg faktiskt visas! Så jag måste checka av med ”post-lådan” så jag verkligen får med alla inlägg. (Då får man bort ett och annat skräp samtidigt). Sen är det bara att kopiera och klistra in på en pages-fil, som i sin tur ligger i ett moln. Icloud!!!
Back-up var det ja!

Nej det är nog inte jag som är omständlig. Bara noggrann. Det är wp som är omständligt. Därav flykten härifrån, halv-flykten åtminstone…

Parallellt med det här, håller jag på att sortera poster från en gammal blogg som redan ligger på hårddisken. En blogg är ju så att säga bakvänd. Nu vänder jag den rätt så jag får inläggen i kronologisk ordning. Inlägg för inlägg. Ett i taget kopierar jag över den till en ny fil. Och sen har jag en gammal bok- och skrivblogg från 2007-2009 som också ligger på hårdisk och som jag vill se över. Vända rätt i tiden.

Det slog mig när jag höll på med det här, hur otroligt mycket jag har skrivit under de senaste drygt elva åren! Massor med blogginlägg, på flera bloggar, och en del av inläggen ganska så långa och som handlar om saker och ting! Under en lång period skrev jag om ADHD och Asperger och depression, till exempel. Jag skrev en hel del snuttar som nästan skulle kunna kallas poetiska. Kort varvat med långt, från arbetsplatser och hemmet, om ute och inne. Därtill, särskilt mellan 2006 – 2012, skrev jag noveller, påbörjade romaner, skrev utkast och idéer, vi hade skrivövningar och igångsättare på skrivarkurserna jag deltog i varje vecka både höst- och vårtermin under de där åren, och… puh!

Vad flitig jag var!
Och nu när jag läser ett och annat av det skrivna, så tycker jag att jag skrev jag ganska bra!
Vart tog det vägen?
Fantasin och go-et?
Tekniken har jag fortfarande i behåll, och kunskaperna, verktygen – det märker jag. Är fortfarande en språkpolis… typ…

Men vart tog flödet vägen?

Men kanske är jobbet med alla dessa texter från bloggar, men även den sortering jag hållit på med under flera veckor nu bland allt annat skrivet, en väg in i kreativiteten igen? Bara det att få ordning bland mappar och filer, kasta alla dubbletter som bildats, och få en struktur! Jag tror det är viktigt, och en bra väg in. När allt bara är rörigt och man blir trött bara man tänker på att försöka hitta nåt i röran – ja då är det hög tid att börja kasta, sortera, arkivera…

Och det är väl det jag gör nu. Tänker jag.


Ursäkta att inlägget idag blev så långt, men jag har varken ork eller tid att göra det kortare…

Väder!

Ja, riktigt uschligt var det i morse när jag hämtade dottersonen i Ängelholm. Här regnade det ”bara” och i och med morgonmörkret var det nog så svårt att se, men medan jag närmade mig grannstaden alltmer blev jag varse att skvättande kring alla långtradare och personbilar inte bara bestod av regnvatten såväl uppifrån som nerifrån längre. Det var snö!

Det var smältande snö till råga på allt. Men det lyste fortfarande vitt från sidorna längs E6an, modd-vitt, och det måste ha kommit nån decimeter eller så under natten. Inte kul alls med allt slasket och småsjöarna. Så idag var jag glad att DotterM hade låtit sätta på dubbdäcken nyligen. Det var till och med jag som tog bilen till Bil-meken den gången. Jo! Man har blivit chaufför till både det ena och det andra, minsann. 😀

Nåja! På väg hem igen med grabben blev det ju för varje kilometer allt lättare att köra, och väl hemma igen regnade det bara. Och dagen började så sakta gry. Vilket var tur för jag cyklar ju till och från deras. Bra med motion även om man kanske annars inte hade valt just så här tidiga, regniga morgnar att ge sig ut på tvåhjulingen.

Lite lyx, förresten, att ha tillgång till bil då och då utan att själv behöva äga en. Och att slippa betala bensin. 😉 Fast det mesta jag har utnyttjat det privilegiet till, är att ha kört till Väla ett par gånger. I första hand cyklar jag ju även dit, men ska man ha nåt på till exempel IKEA som är lite för stort att ta på cykeln, är det jätteskönt att kunna svänga dit på fyra hjul istället för två.

Det regnar fortfarande. Är nästan mörkt ute trots att klockan bara är fyra på eftermiddagen. Men det har blivit lite varmare så nån större risk för snömodd och halka ska det inte vara de närmaste dagarna i alla fall.

Fast i morgon är det mammans tur att köra.

Trött

8

På wordpress. På alla ändringar hela tiden. På att man tar bort gamla, vackra personliga teman. På att de tycks sträva efter att allas bloggar ska se likadana ut. För att man måste sitta vid en dator för att lätt kunna komma in på själva bloggen när man besöker andra bloggare. WP håller en kvar på WP! Så i och för sig! Vad är det för vits med att göra en snygg, personlig layout om färre och färre personer faktiskt besöker den eftersom det är enklare att kolla in nya inlägg via appen på mobilen! Kanske är jag orättvis nu, men det känns som om bara vi ”gamla” bloggare faktiskt prioriterar besöket framför enbart app-läsning.

I och för sig säger jag inget negativt om just det! Jag använder mig också en hel del av appen på iPaden. Det ÄR enklare! Men det är roligare att se hur själva bloggen ser ut och det gör man enklast på en dator, och jag vägrar att annat än i undantagsfall skriva och posta ett inlägg via appen. Särskilt om jag vill ha med nån bild. Jag får spel varenda gång jag försökt. Blir bara tokigt!

Så jag är också trött på att själva hanterandet när man bloggar blir alltmer omständligt. Fler klick när man ska göra nåt. Mer krångel. I WP.s ”förenklade” upplaga. Phui!

I går startade jag en ny blog. På blogger. Har bloggat där förr under flera år. De har kvar både alla gamla teman och har lagt in nya. Dessutom kan man justera väldigt mycket vad gäller färg, typsnitt, fontstorlek, bakgrundsbild och så vidare. Man kan till och med ändra bredden på bloggytan samt välja mellan många olika ställen där man kan lägga vidgetar. Det var riktigt roligt att greja med den där. Och jag är väl inte helt klar med det jobbet. Ska bland annat kolla vilka vidgetar det finns mera. Har inte hittat nån ”Senast skrivet”

Frågan är väl bara om jag ska gå över dit helt eller fortsätta här också! Men åtminstone tills vidare är jag väl och rumsterar om både här och där. Får se hur det utvecklar sig. Det var ju så sent som igår som jag skaffade kontot. Dessutom sitter jag och för över alla gamla blogginlägg jag har i läsbar ordning. Alltså kronologiskt med äldsta först. Nästan som en bok. (Kan jag väl få inbilla mig!) (Och jag menar ALLA inlägg. Inte bara de i den här bloggen.)

Sa jag att det är gratis förresten! Och att man kan hitta information hyfsat lätt! Till skillnad från här…

Den heter Tant-rum – och kommer säkerligen att handla om ungefär som samma saker som den här. Om livet, böcker, skrivande, läsande, lyssnande, film – om vardagen… Ni är alla välkomna dit! Om ni törs lämna wp…..  moahhhahaaahaaaaaaa…

P.S. Hängde upp de gamla gardinerna i rummet igen. Fast jag tvättade dem först. Och de duger bra.

Försöker ta mig samman…

… och få nåt gjort.
I och för sig så har jag gjort både ditten och datten här hemma och runt ikring, men jag har inte skrivit nåt. Inte bloggat ett dugg. Nånstans. Inte gjort nån bild till Words & Pics. Ingenting.

Men jag börjar så smått få ordning på lägenheten, trots ett optimistiskt gardininköp som blev helt fel, fel, fel, och jag frossar fortfarande i att lyssna på böcker.

Jag varvar böckerna om Harry Potter med annat, så nu efter tredje HP, Fången från Azkaban, lyssnar jag på ”Vägen till Sugar Maple Inn” av Louise Miller. Det är onekligen en bra bok. Välskriven, lugnt berättartempo, bra språk…

Men jag fastnar inte. Jag lyssnar, och fortsätter lyssna! Men fastnar inte.

Inser att den här typen av Feelgoodromaner – omslaget påstår att det är en feelgood-roman – inte är min grej! Det händer ju ingenting!!!
Vidare inser jag, och minns vad jag lärt mig tidigare, på den tiden jag verkligen skrev, att man ska skriva sådant som man själv vill läsa! Och jag vill ha lite mer action! Fantasy! Spänning! Science fiction! Gärna nåt roligt, nåt som får mig att skratta! Men inte bara nåt som sakta och stilla utspelar sig en nån liten by nånstans. Vilket inte är riktigt vad jag menar heller. Handlingen kan visst få utspela sig i en liten by nånstans. (Så vad är det jag själv har skrivit, och skriver när jag väl skriver? Det tål att tänka på.)

Jag har lite svårt förklara vad det är jag menar, och trots allt så har jag läst såväl Marian Kayes som Fay Weldon som andra författare med liknande teman, likväl som det som när det gäller film, rubriceras som ”drama”.

Men! Alltså! Jag vill bara ha lite mer… ”voooommm”! Utan att det för den skull behöver vara á la King eller Koontz.

Apropå film för resten, och det som kan gå under beteckningen drama, såg jag nyligen på Netflix  ”The Dressmaker”. En australiensisk film som visserligen utspelar sig i en liten stad, har ett lugnt berättartempo, men som fullkomligen kokar av spänning under ytan och har ett WOFFF som slut. Utan att för den skull vara en thriller. Fem stjärnor från mig!

Och just thriller är kanske inte det jag väljer i första hand heller. Möjligen som bok, men sällan som film. En massa skjutande och blodbad är inte min grej, Då är det ingen spänning längre. Bara extremt våld. Och det gillar jag inte.

Frosseri

Mitt frossande i ljudböcker kan jag bara tolka på ett sätt. Jag är utsvulten på böcker. Visserligen har jag successivt kunnat läsa mer och mer, men det kan inte jämföras med det antal böcker och det antal timmar som jag tidigare lade ner på läsning. Tänk vad utbrändhet kan göra med en människa.

Igår lyssnade jag färdigt på ”Väktare”, och idag har jag lyssnat ganska många timmar på Stephen Kings ”Att skriva”. Jag har läst den tidigare, men det är ganska många år sedan, och jag hade glömt där var så mycket självbiografiskt från hans barn- och ungdomsår. Ungefär första tredjedelen handlar bland annat om hans uppväxt.

Resten av boken handlar om skrivandet, om de verktyg man behöver och viktiga saker att tänka på. Han ger även exempel och förklaringar till dem. Det är så inspirerande att jag vill sätta mig ner bums och börja skriva igen.

Men jag är trött nu! Efter drygt sex timmars lyssnande, och samtidigt försöka få ordning på möbleringen i köket och mixtra med bokhyllor, känner jag mig nu mest sugen på middag och en film.

Medan jag lyssnade på Stephens visdomsord kom tanken att säga upp abonnemanget på Netflix. Jag spenderar alldeles för mycket tid där, och jag har ändå mängder av filmer på hårddisk och DVD. Men samtidigt tänker jag,att jag mycket väl kan ha kvar Netflix och istället skärpa till mig när det gäller hur mycket jag tittar. Jag har ju inte allt jag vill se på lager här hemma.

Jag har också en drös med böcker på bokhyllan på Storytel som jag ska lyssna på efterhand. De resterande fem Harry Potter-böckerna; Lee Harpers ”How to kill a Mockingbird”; ”Watership Down” (Den långa flykten) av Richard Adams; ”Färjan” och ”Hemmet” av Mats Strandberg; ”Vägen till Sugar Maple Inn” av Louise Miller… och mängder av andra jag sett finns som jag är lockad att lyssna på.

Och så de fysiska böcker som jag fyller min högst påtagliga bokhylla med. Vilken jag nu alltså försöker få ordning på… förutom ommöbleringen i köket.

Jodå! Jag var på loppis idag och fyndade böcker. Särskilt glad är jag över Steinbecks ”Vredens druvor”, Skulle vilja få få tag på fler böcker av Steinbeck. Till exempel: ”Of mice and men” och ”Cannery Row”. På svenska eller engelska, det går bra vilket som.

Ibland är livet fyllt av varför

Har inte kunnat låta bli att fundera en del över stress, utbrändhet och följderna av den stress man har levt i under ganska så många år. Och varför man inte reflekterat mer över stress och dess konsekvenser långt tidigare. Hade man då blivit besparad de problem och omständigheter man lever i nu? Som trots att det hunnit gå snart två år sedan jag blev pensionista, och jag i och med det kom ifrån Fas3-helvetet, fortfarande finns kvar?

Men nu känns det nästan värre. Okej! Jag mår bättre och bättre inombords. Trivs med livet som sådant och med mig själv. Trivs med att ha flyttat tillbaka till min hemstad och på ett väldigt positivt sätt återknutet till min dotter och hennes familj. Trivs med att ha återknutit till en del gamla vänner och fått en del nya och känner mig inte ensam längre.

Men jag upplever att jag har betydligt mer ont och är betydligt stelare än jag var för bara ett år sedan. Jag går hos en bra sjukgymnast som ger mig behandling och jag märker att hon får loss spänningar och knutor både här och där.

Jag gör mina rörelser jag fått, och kan cykla betydligt mer nu och det känns lätt och skönt att göra det. Även om jag har en ganska så bra bit innan jag når det cykelmål jag vill göra.  Cykla dagsturer på åtminstone 4-5 mil med matsäck och gärna nån trevlig person i sällskap.

Ändå så har jag mer ont, på ett blixtrande sätt. Det knakar i axlar och skuldror, starmar stumt i lår och vader, kring bäckenet spänner ett järnband, och inne i skinkorna gör det ont, ont, ont… lyckligtvis inte ner längs ischiasnerven. Det gjorde det för ett år sedan. Under nästan ett helt år…

Men obehagligast är stelheten i axlarna, halsen och nacken. Ja hela huvudet känns som ett hårt och stelt helvete. Med en obehaglig gungighet gränsande till yrsel som följd. Urk!

Varför? Visst hade jag en del problem med framför allt stelhet tidigare också, men nu känns det värre än någonsin!  Är det fortfarande ”det känns värre innan det blir bättre” som gäller? Och när börjar det i så fall kännas bättre?

Har jag massvis med gifter förvarade i bindväv och muskelfästen? Som i och med mitt ökade cyklande, behandling och diverse rörelser nu börjat snurra runt i kroppen på väg ut. Och som orsakar bland annat den där underliga tröttheten som drabbar mig emellanåt? Tröttheten jag känner igen från när jag försökte mig på LCHF och proppade i mig turkisk youghurt och ost. Alltså överkänslighet!

Och/eller är det frågan om nåt mer jag är överkänslig mot, nåt som inte är så tydligt i form av symptom att jag lätt förstår vad det är! Och att detta något påverkar mitt totala mående så mycket att allt verkar vara helt upp och ner och är väldigt jobbigt.

Fick en indikation härom morgonen att det kan röra sig om ägg. Och jag säger bara med en enda djup suck: ”Inte det också!!!” Räcker det inte med alla mejeriprodukter, sädeslagen inklusive havre, kokos i alla former, soya… !!!

Snart vågar man inte äta nånting. Vad är säkert? Ris?
Inte ens äpplen är säkert, även om jag tack och lov inte märkt nåt särskilt med det.

Så det är lite suck och stön och förtvivlan för närvarande. Men om ägg visar sig vara boven till det onda, kanske rent av till smärtan och stelheten, så ska det bli skönt att inte äta fler. Verkligen värt att sluta äta ägg.

Även om det samtidigt känns väldigt trist.

Att läsa med öron och ögon

Jag lyssnar och lyssnar. På romanen ”Väktare” av Dean Koontz. Jag har fatiskt varken läst eller lyssnat på så många av Koontz böcker tidigare. Faktiskt bara denna och en till som jag glömt namnet på. Men jag minns den var spännande.

Jag är nog mer en Stephen King-älskare. Har visserligen inte läst alla hans böcker, men ganska många. Kanske rent av de flesta. Min favorit är den långa berättelsen om Det Mörka Tornet, om mer kan rubriceras som Fantasy än som Skräck. Troligtvis är det därför den är min favorit.
I am a fantasy-girl! 😀

Jag skriver heller aldrig Skräck, däremot en del som nog kan rubiceras Fantasy.

När jag väl skriver alltså… suck… saknar de där gudabenådade stunderna framför datorn när man är så inne i berättelsen att den vanliga världen knappt ens existerar.

När ska jag komma tillbaka dit? Till det skeendet! Till det skapandet? Vad är det som hindrar mig?
Vad är det för svart mur som reser sig kring mig när jag sätter mig ner och försöker? Jag tycks inte ens kunna skriva: ”jag vet inte vad jag ska skriva”!

Får väl vara tacksam över att jag kan skriva ett och annat blogginlägg åtminstone. Kunde inte ens det under en lång period. Visserligen blev en hel del bilder gjorda istället, vilket var skönt och roligt att göra, och det tillfredsställde uppenbarligen det behov av kreativitet mitt inre jag behövde.

Men nu har det inte blivit några bilder gjorda heller på ganska länge. Men lusten att såväl läsa som skriva har börjat växa. Helt underbart! Är nästan nojig på böcker. Samlar på mig på iBooks och Bluefire. Frossar i Storytels utbud och har svårt välja vad jag ska lyssna på.

Dessutom plockar jag på mig den ena boken efter den andra på Erikshjälpens, Röda Korsets och Pingstkyrkans second hand butiker. Jag längtar efter en hel boklyllevägg, och längtar efter att vräka mig på soffan och bara läsa, läsa, läsa…

Jag antar det är ett positivt tecken, även om jag inte får till så mycket läsande ännu. Det var lätt under de veckor och dagar då vädret tillät mig sitta på uteplatsen med bok och kaffemugg, har alltid haft lätt att läsa på balkonger och uteplatser, men när det sen blev för kallt att sitta ute, blev det inte så mycket läsande heller.

Och sen kom Storytel.

Utbrändhet kan göra mycket för en. Men såvitt jag kan se, inte särskilt mycket positivt. Kanke kan man när man väl är på andra sidan, den friska sidan, förstå att man också har fått nåt positivt ut av det hela. Kanske.
Men nu när jag inte längre lever i de där stressande omständigheterna – varför måste det då ta så lång tid att komma tillbaka till sig själv igen? Eller förhoppningsvis – till ett bättre jag.

Jag vill befinna mig i skriv-flow och läslycka. Och jag vill alltid vara fri från smärta och stelhet i musklerna.

yg3