När man minst anar det…

Letade inte efter det!
Tänkte inte på det ens!
Hade bara cyklat en runda för att ta mig till en handelsträdgård.
Och där utanför på andra sidan vägen låg – ett blommande rapsfält!
Och lite längre bort på väg hem – låg ett till!
WOW!

Ytterligare en bit längre fram på väg hem hade man klippt gräset längs vägrenarna.
Det luktade fräscht HÖ!
SÅ FUCKING UNDERBART!!!

Nu måste jag bara komma ut lite längre på vischan i helgen och lukta lite mer på de gula blommorna, och gräset, och nässlorna, och jorden, och… på sommaren!

För sjukgymnastik och 11 km cyklande efter det får räcka för idag. Slocknade faktiskt på soffan i nästan 1,5 timme efter lunchen sedan. Skönt man kan det.

Annonser

När livet återvänder…

… har man inte längre varken tid eller lust att ägna sig åt internet. Inte lika mycket i alla fall. Och det är bra. Om internet är ett substitut för livet istället för ett komplement, ett redskap; om det är nåt man sysslar med för att man inte har något annat – då är något väldigt fel.

Fullt så illa har det förstås inte varit, och en hel del roligt och utvecklande också, men nog märker jag nu att det finns det som både är viktigare och roligare att göra. Därmed inte heller sagt att jag tänker lägga av med internet helt och hållet, men nog prioriterar jag familjen, cykelturerna, sommaren, och allt det andra jag inte haft möjlighet eller ork till de senaste åren så som jag hade önskat.

Här finns till och med mängder med rapsfält att låta sig bli fylld med gyllengult av. Jag älskar rapsblomningen! Jag älskar den kryddiga doften när majsolen gassar på. Men jag har inte fått till nåt ordentligt foto av guldet ännu. Där jag var nu senast låg fältet lite för långt borta. Eller rättare sagt, lite för otillgängligt från det håll jag kom. Men det finns fler möjligheter, fler fält, är ännu inte för sent. Men jag bör nog ändå se till att snart komma ut ordentligt bland fälten innan de hinner bli överblommade. Tiden går fortare än man tror.

Dessutom lämnar och hämtar jag äldsta barnbarnet i Ängelholm sen en vecka tillbaka. Första jobbet och körkortet ännu inte färdigtaget. (Nåja, tar och tar…) Riktigt kul! Han var min älskling redan från början, när han bara var ett litet knyte, och vi återfann varann ganska så omedelbart nu när vi började vara på tu man hand.

Det känns riktigt lyxigt att köra kring i en bil igen, och i går körde jag till Väla. Lyx lyx! Köpte bland annat ett par ramar som hade varit lite knepigt att ta på cykeln. Och kul ta bilen som omväxling till cykeln. Vilken jag för övrigt aldrig släpper ifrån mig ens om jag skulle få lust och råd att skaffa mig en egen bil. Köper jag mig nåt nytt fordon blir det i första hand en cykel. Vilket kommer att hända. Förr eller senare.

Tills vidare pedalar jag runt i naturområden och småskogar. Cyklar mest. Promenerar ibland. Och jag ser mängder av blommande rapsfält från vägen mellan Helsingborg och Ängelholm.

Jo, visst är livet ljuvligt!

Så blev det sommar

ELLER?

Jo! Men visst!

Långkalsongerna (läs: leggingsen) under jeansen har lagts undan, och jag funderar allvarligt på att omedelbart byta kängorna mot sandaler. Och börja med de där inte helt långa jeansen.

Vilken sommarkänsla, alltså!

Det började nu i helgen, om än med en smula kylig vind, men har blivit skönare för var dag. Femton grader i går. Ska bli lika skönt idag. Precis som sig bör. Vintergarderoben ut i förrådet och sommargarderoben in.

Som om man har så mycket kläder att det vore lönt. Och vem har nu för tiden helt olika garderober som man skiftar mellan årstiderna.
Och återanvänder år efter år!

Nåja. De tjocka jackorna och värsta kängorna och möss & vant flyttas förstås ut. De återanvänds ju under åtminstone ett par vintrar. Beroende på… kvalisort och sånt…
Men shorts, linnen och t-shirtar finns ju ofta nåt skåp för inne i lägenheten. Men märk väl att jag är single, inte en hel familj – därav minskat behov av garderober. Man är väl minimalist… dessutom…

Och nu är det uteplatsen som gäller. Att försöka få nån ordning på eländet. Mer mossa än gräs, som dessutom brett ut sig över halva första plattraden. Myror. Och myror… och Myrr…

Ska köpa Algomin i morgon, växtnäring som också tar bort mossa. Båda delarna behövs. Kanske rent av häcken kan börja kallas för häck sen, efter att ha fått lite näring. Egentligen borde nog hela gräsmattan tas bort, och jorden tumlas om ordentligt så det kommer lite luft inblandad i marken, men vem har ork att göra nåt sånt! Och vem har pengar till att hyra in nån som gör det!
Gräsfrön är annars inte så dyrt.

Men nu ska jag cykla ut till Rusta på Väla och köpa parasoll. Hoppas de har på lager. Biltema hade det inte ännu, bara ett par stora dyra varianter. Det vill vi inte ha! Jag och myrorna.

Hoppas det inte blåser lika mycket som i går.

 

Tedags för frusna själar

Dessutom regnar det.

Men det kan faktiskt vara skönt! Jag har inget jag ska göra nån annanstans, och regnet gör att jag kan släppa känslorna av vill, borde och måste.

Vill, för att jag älskar och mår bra av att ge mig ut på cykelrundor. Borde/måste för att jag strävar efter att må bättre, få bättre kondition, ork och rörlighet – och helst också att över tid bli smalare och lättare.

Men ibland är det också väldigt gott att bara drälla omkring hemma, inomhus. Och – om och när vädret tillåter det – sitta på uteplatsen.

Hur som! Idag blir det nog en heldag inomhus.

I går hamnade jag i alla fall i soffan med en bok. Somnade förstås först men sov lyckligtvis bara nån halvtimme-trekvart. Sen läste jag ett kapitel ur Carlos Castanedas ”The teachings of don Juan – a yaqui way of knowledge”. Den första boken i den serien.
Har läst den en gång i tiden på svenska, och hade till och med fem-sex av böckerna som pocket. Men de försvann på vägen genom livet och när jag för ca två-tre år sedan sökte efter dem, hittade jag dem bara på nätet, på engelska. Men det går ju bra det med. Och fick tag på nästan alla delar så nu står det åtta i bokhyllan och ligger en på soffbordet.

Men eftersom typsnittet är en smula småttigt och kapitlen ganska långa är det lite trögt att läsa, så jag plockade efter det där kapitlet fram laptopen och öppnade iBooks. Har en del utdrag av böcker liggandes där som väntar på mig. Vad jag landade med i går var en bok jag för ett bra tag sedan blev tipsad om via K. M. Weilands podcast – Helping writers become authors. (Vilken jag inte har lyssnat på på evigheter…) Men boken ifråga lånade jag först hem som e-bok från bibblan – i svensk översättning – och fullkomligen ÄLSKADE!

Författaren heter Cheryl Strayed och boken heter ”Wild” eller helt enkelt ”Vild” på svenska. Finns hos Bokus och AdLibris både på svenska och engelska samt även på iBooks. Förstås! Där jag alltså har ett utdrag på engelska. Så nu är jag lite i beråd här om jag ska köpa den på engelska eller svenska, men det blir nog på engelska. Det är ändå nåt speciellt att läsa en bok i original, när man nu ändå kan språket.

Hur som, blev jag alldeles tagen av den och i stort sett sträckläste. Och kände nu när jag började läsa utdraget att jag helt enkelt vill ha den, vill kunna läsa den fler gånger om jag känner för det.

Men varför som digital bok och inte som IRL? Tja, det kan jag nog inte svara entydigt på. För att e-böcker av varierande slag inte tar upp nån fysisk plats? För att man kan ha den med sig vart man än går? Läsa på iPhonen, iPaden och nån av datorerna?

Men tänk om hela den tekniska utvecklingen rasar ihop? Om allt vad IT och Internet heter kraschar? Då kan man ju inte läsa sina e-böcker!
Tja! I så fall har man nog helt andra saker att tänka på och ägna sig åt än att läsa. Över huvud taget.


Här är den officiella beskrivningen av Vild.

När Cheryl Strayed är tjugotvå år rasar hennes liv samman. Hennes mamma, som bara är drygt fyrtio år gammal, insjuknar oväntat i en agressiv cancer och avlider hastigt. Hennes ursprungsfamilj, brodern, styvfadern, splittras och tappar sakta men säkert kontakten. Cheryl flyr vardagen och sin man, inleder affärer med en rad olika män varav en är narkoman och snart går också hon på heroin. Hennes äktenskap kraschar naturligtvis. På några få år har hon förlorat allt. Framför allt tron på sig själv. Men någonstans i en spiral som bara pekar neråt föds idéen om att under tre månader lämna allt och ge sig ut på en vandring från Mexiko till den kanadensiska gränsen. Leden heter Pacific Crest Trail, är knappast mer än ett streck på kartan och verkligen ingenting för amatörer. Vild handlar om denna livsavgörande färd. Cheryl går ensam genom snö och öknar, i för små kängor och med för tung ryggsäck, och möter skallerormar, björn och andra vandrare – de som blir vänner för livet, och de som vill utnyttja att hon är en ensam kvinna. Hon begår alla fel man kan tänka sig, men lär sig av misstagen och långsamt mognar insikten om att hon nog kan börja tycka om sig själv igen.

Mot alla odds kämpar Strayed på under den hundra dagar långa vandringen som först bryter ned henne, men gör henne starkare och slutligen hel igen. Vild är en drabbande skildring av en ung kvinnas kamp med sig själv.

Ärtsoppa

Felix. Med fläsk.

Ibland är man lat även när det gäller matlagningen.
TROTS berget med grönsaker med hem från butiken.
Eller kanske just därför…

Har en att-göra-lista i huvudet, som ska skrivas ner så småningom, och där står förutom ”Att skriva” – ”Att Läsa”!

Så nu ska jag ta kaffemuggen med till soffan och sätta mig och läsa. Risken är förstås att jag somnar, men den risken får jag väl ta…

Jag tänkte…

… att jag skulle försöka tvinga in mig i vanan att skriva nånting varje dag i samband med frukosten. Nånting vad som helst! Blaha blaha om inte annat. Nån fundering. NÅNTING!

Och ögonblickligen knyter det sig i hjärnan. Ingen av de miljontals tankar som oftast upptar hjärnplats dyker fram. Istället gömmer de sig som vettskrämda möss i sina hålor.

Så det här är väl blaha blaha då.

Både Skriva Läsa Leva och Bokstund har haft den här lilla tankeväckaren på sina sidor nyligen, och visst måste man tänka till lite för att inse vad den kanske faktiskt menar!

Nu skulle jag vilja påstå, att min skrivblockering inte har med tänkandet att göra. Inte i sig! Tankar svirrar omkring i det oändliga och jag har snarare svårt att få tyst på dem. Så inte är de blockerade inte! Men de flesta av dem är inte särskilt kreativa, snarare tvärtom, och praktiskt taget inga har att göra med att skriva. Inga idéer. Ingen inspiration. Ingenting! Det är mest bara ändlöst meningslöst babbel i huvudet.

Uppmaningen att alltid skriva oavsett om man har nåt att skriva om eller inte, har man fått sig imatad ända från början. ”A writer writes, all the time!”
YES!!! Det är jättebra råd! Det bästa man kan göra! Skrivande föder skrivande! Och med det kommer också idéerna!

Och jag var den som alltid sa: Skrivande består av 5 % inspiration och 95 % transpiration – och massor av klister i ändan!

Hur kan jag ens tänka på mig själv som författare när jag inte ens skriver nån av de där förbenade morgonsidorna som det också så ofta  tipsas om!
Och. Nej. För närvarande tänker jag inte på mig som författare. Det känns så ruskigt avlägset. Som om det vore totalt omöjligt! Jag har ju inte ens en idé till en roman eller novell!

Så var det inte tidigare. Då kunde jag få en idé från ”ingenting”. Ett namn på namnskyltarna i en hiss. En mening någon sa som råkade nå mig. En plötslig bild i huvudet av en person (icke verklig) – och sen var det klippt!

JAG SKREV!

Och nu? Tja! Jag fick ju ner det här, och det är bra mycket mer – och mer samlat – än jag ens vågade hoppas på. Kanske det ordnar sig till slut ändå? Kanske den här tanken att passa på skriva tillsammans med frukostteet fungerar? Och att jag har bloggen… bloggarna…
Måtte bara detta inte vara en engångsföreteelse…

Och nu ska jag till Lidl och köpa frukt & grönt…

Under över alla under

Tiden går och det är snart Första maj. Fest och sommar – även om det skulle snöa stora flingor och lägga sig i ett decimetertjockt lager. Sådant har hänt! Lyckligtvis inte alla april-maj skiften dock.

Däremot hände det, att det var absolut tvunget att lägga vinterkläderna och börja med vårutstyrseln Första maj. Och nog sjutton höll man på att frysa arslet av sig när man stod där och tittade på paraden genom stan. För på den tiden var det Första maj firande med parad och allt. Händer sånt numera? Eller är det jag som inte vet?

Kvällen innan – Valborgsmässoafton och säkerligen nåt annat år – kunde det snöa så stort att man gömde sig inomhus i värmen istället för att stå vid brasan och sjunga ”Sköna maj” med de andra…
Och nåt annat år var det sommarvarmt och sommarklänning och äta sillen och det grillade utomhus

Så blir det sköna maj eller snögubbe i år? Nåja! Jag har Netflix…

För övrigt är det okay här, men jag gör inte särskilt mycket. Cyklar! Praktiskt taget dagligen. Men det är i stort sett allt. Ibland ut till Väla. Ibland nån annanstans. Hjälpte förstås dottern i hennes trädgård i lördags, och har fortfarande träningsvärk… HA!

Min säng kom i torsdags, och lite har jag fixat här hemma. Men bara lite. Här och där. Bytte till bredare Ivar i köket, och av nån underlig anledning ser köket större ut nu. Mycket mystiskt!
Smala Ivar hamnade i hallen och en liten byrå vid sidan om gjorde att den kvadratmetern blev klart bättre. Men jag glömde köpa vit lasyr på Ikea idag. Till de omålade i rummet. Får bli en annan dag.

Kom för övrigt hem med bland annat en ryggsäck, ett iPadstöd och två röda diskborstar – och med kaffe och två korvar utan bröd i magen. Och nu är det Netflix som gäller. Lat i soffan som bara den. Varken läser eller skriver. Nästan…

Älskar min stad…
Och min  familj…

Yäpp! Jag är en kulturtant!

Var på Fredriksdal i går och köpte kortet! För hela året! Med kortet gratis inträde till Fredriksdalsparken, Dunkerska, Sofiero och Kärnan. Och så får man rabatt på en del andra ställen, platser, tillfällen och evenemang.

HÄFTIGT! I den här stan finns allt! Och inte alltför långt ifrån!

Jo, det finns förstås sådant som är för långt hemifrån mitt för att cykla dit. Men för att över huvud taget göra nånting, för att uppleva nånting, för att njuta av nånting – behöver jag inte bil.

Visst vore det en bonus med en bil för att besöka längre ifrån liggande attraktioner. Men jag har faktiskt förr cyklat Kullahalvön runt, och runt Västersjön-Rössjön, och en del andra längre rundor – liksom åtskilliga inte fullt så långa. Så vore det helt ut i det blå att tro på att jag kan göra liknande igen? Nej det tycker jag inte.

Sen vore det förstås också en bonus om det dök upp en person i mitt liv som både vill och kan följa med mig på mina natur- och kulturäventyr.

Och med bilen kan man tillsammans köra till de där lite längre ifrån liggande attraktionerna. Kullaberg, Kågeröd, Kopparhatten… äsch… det går inte att räkna upp alla möjligheter som finns. Hela Skåne är fyllt av dem! Icke att förglömma alla stränder.

Det livet tror jag också på.

 

 

Kan inte bestämma mig

En del av mig skulle vilja ha en hel vägg med bokhylla fullproppad med böcker! Det skulle i så fall vara väggen mittemot fönsterväggen. Den långa. Men det går inte! För det går (nog) inte att ha sängen nån annanstans än där.

Väggen mitt emot soffan är ett alternativ. Visserligen kortare vägg, men möjligt!

Största kruxet med hel bokhyllevägg över huvud taget, är att min nuvarande bokhylla helt enkelt ser ut som blääääää. Har Ikeas Ivar, som är praktisk på många sätt och som jag älskat i många många MÅNGA år, men som har gulnat och tråkat till sig nåt enormt. Särskilt mot den nya neutralt beige tapeten jag valde, ser både tapeten och bokhyllan sjaskiga och smutsiga ut. Så länge jag hade rent vita väggar såg det alltmer gulnade furuträet helt okej ut.

Funderar på om det går att åtminstone fräscha upp Ivar med vit lasyr.

Blev förälskad i den här på Mio

En annan del av mig funderar på att ha så där super spartant möblerat. Stoppa in de böcker jag har bakom dörrar, på ett eller annat sätt, och inte alls ha nåt som sträcker sig upp mot taket. Mer än lite tavlor då. Och inte alls samla på mig massor med böcker igen. För närvarande har jag inte särskilt många, bara ca 4-4,5 hyllmeter, och för en bokälskare är ju det som en droppe i havet.

Å andra sidan har jag lyckats fylla mitt digitala bibliotek med ganska många exemplar, ca 350 st tror jag, och det är ju väldigt praktiskt! Man kan ha med sig ett helt bibliotek vart man är går – så länge man inte glömmer iPaden, iPhonen eller MacBooken.

Men det ger inte alls samma känsla som att ha en hel vägg…

Å tredje sidan har jag inte råd med vare sig det ena eller det andra nu. Oavsett om jag vill köpa ny hylla eller nåt annat. Och bör inte ens köpa loppisböcker för närvarande. Sängen kostade min buffert, men det är den förstås värd. (Och fick precis sms om att den blir levererad först vecka 17.)

Men drömma kan jag!!! 😀 Och behöver inte bestämma mig! Bättre ta det efterhand.

Det här är en gammal bild, förmodligen från 2013,  som visar delar av en gammal Ivar. Hade också tre st 80 cm breda delar fulla med böcker längs en annan vägg.

Lägenheten på bilden här borde jag inte ha flyttat ifrån – inte förrän nu när jag kom hem till Skåne igen förstås – för efter den hamnade jag ju i det där mögelhelvetet. Undrar om jag fortfarande har mögeltoxiner kvar i kroppen efter den tiden? Pernilla tjatade alltid om att det aldrig går ur…! Nääää… så kan det väl ändå inte vara… Men det var onekligen under tiden i mögellägenheten som jag började må allt sämre i kroppen… suck… vad skulle jag över huvud taget i den stan att göra!!!

Ibland är det roligt att shoppa loss

Vilket inte behöver betyda att man kommer hem med massor av prylar eller har gjort av med massor av pengar.

Idag cyklade jag till Väla. Köpte först Myrr till uteplatsen på Granngården, och strosade sen omkring lite.

Tänkte först inte göra mer än att hitta en toa på själva Välacentrum och sen ge mig iväg hem igen. Just då kändes ländryggen och höftpartiet lite väl argsinta för att det skulle vara kul strosa vidare.

 


Men hur det var så hamnade jag borta vid Waynes Coffee och beslöt unna mig kaffe, och medan jag satt där med jättekoppen fick ju också bakdelen vila ett tag.

 

 

 


Sen köpte jag te och sesamkakor på Life, och efter det hamnade jag på Cassels där jag hittade en mjuk blus och en långärmad t-tröja på rea.

Och då kändes allt bara härligt och avslappnat igen, till och med änd- och ryggmusklerna var glada! Men jag svansade inte omkring för den sakens skull.

 


Det var först när jag kommit hem sen och tryckt i mig en portion krögarpytt med grönsaker, som stora tröttheten kom. Hade ju cyklat en ganska rejäl runda i går också. Då hamnade jag vid paviljongen i Pålsjö skog och bjöd mig själv på våffla med kaffe.

 

 


Snälla nån vad jag låter uppåt och piggelin! Det är inte ju precis så jag känner mig. Tvärtom känner jag mig tråkig. Trött. Nästan noll energi. Jo, jag cyklar nån runda varje dag, även om det inte alltid blir så långt som till Väla. Jag känner mig pigg och glad medan jag är ute, och nöjd med mig själv när jag kommer hem igen. Mår bra!

Men sen blir det inte mycket gjort. Diskar när jag måste. Jagar dammråttor när jag måste. Har inte fått nånting alls i ordning här, och skyller på att det nog blir bättre när sängen blivit levererad. Den ställbara. Den sköna.

Att jag kommer att sova bättre då – och även sitta bättre när jag ser film, läser och annat. För jag misstänker jag till stor del kommer att överge soffan för sängen. En bäddsoffa är sällan optimal både för sittande och sovande. Den här är platt, vilket ju är bra när man sover för då rullar man ju inte in mot ryggen hela tiden. Å andra sidan är den för fast för att kunna sova riktigt bra på den.

Den är för smal vilket jag inte borde skylla på, för den går att dra ut så den blir 140 bred. Men då är det skarvar här och där, och bäddmadrassen när den ligger över hela blir för tunn. Den är nog egentligen bäst om man bara behöver sova någon eller några nätter.
Jag har snarkat i den i över ett halvår nu.

Jag ligger på schäslongsdelen för att slippa skarven trots att den är ännu smalare, och kortare. Men den känns mjukare, och jag kan vika mina båda tunna bäddmadrasser så att de tillsammans blir 5-6 cm tjock bäddmadrass, och hela alltet blir mjukare. Jag sover ju ändå mest hupkurad på endera sidan. Fosterställning. Betyder det nåt?

Å andra sidan är soffan inte bra att sitta i heller. Just därför att den är helt platt. Blir inga bra vinklar nånstans. Man sjunker inte ner i den så där lagom bekvämt. För fast för det. Och är egentligen lite för stor för mig. Hade jag varit 2-3 dm längre hade den kanske passat bättre att sitta i. Fast då hade lilla jag å andra sidan inte kunnat kura ihop mig på schäslongen…

En sån där soffa är egentligen bara snygg att titta på.

…. äh jag ids inte gnälla mera. Den har trots allt fyllt en funktion och den fungerade i min förra lägenhet. Som var mindre…

Jag vill ha min ställbara säng NU!


Jag gör nästan inget annat heller! Med nöd och näppe jag fotograferar. Har tvingat mig nu ett par dagar eftersom jag inte bara cyklat en runda, utan även stannat till! På Väla i dag och i Pålsjö skog i går.

Jag gör inga färgglada fantasi bilder – eller nästan inga i alla fall. Och inga såna där målarbilder, varken i App eller på papper. Och jag skriver inte… svårast att sätta sig ner och faktiskt börja. Tvingade mig själv till en halvtimmes bla-ha-text för några dagar sedan, och det gick förvånansvärt bra att skriva av mig lite tankar. Tänkte jag skulle göra det varenda dag…
Men det har jag förstås inte gjort…

Så mest ser jag film eller TV-serier på Netflix, eller nån film som jag har själv. Ibland sover jag en stund på dan, slöar ännu mer. Sitter i solen på uteplatsen om det är sånt väder – och lägger massor med patienser och liknande.

Det sista är jag mest irriterad på mig för att jag gör. Kunde jag inte åtminstone läsa istället? För jag kan läsa! Värre däran är jag inte!
Det svåraste med läsandet är att faktiskt ta fram en bok och börja! Sen går det av bara farten.

Jag är inte deprimerad! Bara… jag vet inte vad…
Jag skrattar emellanåt och kan må riktigt gott. Har det hur bra som helst! Har hela världen på min farstutrapp och kan hur enkelt som helst cykla ut i naturen, till skog eller hav – ja Öresund då – eller trängas med folk på Väla. Ikea…
Fast jag har inte varit nere vid nån strand ännu, och inte alls i centrala stan nedanför Kärnan. Men det kommer… är bara så jobbiga backar när man ska hem därifrån…

Så jag bara… gör ingenting… inte mer än det absolut nödvändigaste och det jag känner att jag vill! När jag vill det!
Så… Är det nu jag landar? Äntligen?

 

Sjukgymnasten

Det var förra tisdagen jag mötte henne, sjukgymnasten på läkarstationen jag tillhör. Det visade sig vara ett klipp. Jag fick ett fantastiskt bemötande, och kände ganska snart att det här var en människa med inte bara kunnande och erfarenhet, utan även med förmåga att känna in och ge både adekvat  och tillräcklig information.

Förutom att jag i lugn och ro fick berätta om vilka symptom jag har, var hur och när, fick jag göra olika rörelser för att hon skulle kunna se hur min kropp utförde de där rörelserna. Även på britsen. Hon gav mig även rörelser som var nya för mig.

Sedan säger hon – och jag minns inte exakt hur. Sa hon ”du har spinal stenos” eller sa hon ”du har symptom som tyder på spinal stenos”? Just då hörde jag bara orden ”spinal stenos” och blev jätteledsen för jag tänkte: är det så här det ska vara resten av mitt liv nu? Med ischiassmärtor och en stelhet i kroppen som hindrar mig från att leva fullt ut som jag vill!

Men hon berättar om spinal stenos och visar till och med förloppet på sån där ryggrad i plast. Hon säger också att det inte behöver vara så farligt eller ens särskilt handikappande. Och eftersom även jag nu kan se vad som behöver göras med min kropp, så torkar tårarna som inte hann rinna ner över kinderna, och jag fylls av en sorts jävlaranamma istället, att det här ska kunna läkas.

Kroppen har ju en underbar förmåga till självläkning. Minsta skråma läker ju! Förkylningar och influensor går över. Och mycket annat – bara man ger den förutsättningar att göra det. Acceptera det som är, och ha tilliten att man blir frisk! Precis som vid en förkylning! Ja, och så lämplig träning förstås. Och förstås det där med hälsosam mat. I mitt fall: först och främst se till att jag sträcker på mig, vänjer ryggen vid att vara rak i alla sammanhang, inte ens sjunka ner i soffan med ryggen i en enda kurva. Ja, och så annan lämplig träning också förstås.

Tänker sen efteråt, att för att säkert kunna veta om det är en spinal stenos eller inte, borde man väl röntga och se om det finns några pålagringar mellan kotorna. Symptom kan tyda på många olika saker. Det är kanske helt enkelt ”bara” stela spända, hårda muskler vilket har orsakats av massiv stress under ett flertal år. Det behöver inte ha blivit mer! Och även om nån kota är påverkad av stenos i någon grad, behöver det inte innebära att hela ryggraden är på väg att växa ihop.

Så jag väljer helt enkelt att ta det här som en varning! Som en gigantisk väckarklocka!

Men varför har jag inte fått reda på vikten av det här från någon av de läkare och sjukgymnaster jag mött under de senaste åren? De om några borde väl kunna påpeka vikten av en bra kroppshållning! Att säga att har har ischias, som inte beror på diskbrock, och ge mig olika rörelser för att lindra eländet – det gör man. Erbjuder smärtstillande mediciner, det gör man. Men det är inte tillräckligt!!! Det säger ingenting om orsaken till det hela. För det är ju först när man vet orsaken till en åkomma som det finns en verklig chans att det ska kunna ske en läkning!

Jag borde förstås själv ha insett allvaret i för mycket sittande och en hållning som gärna sjunker ihop. Och det gjorde jag ju i och för sig! Men ändå! Jag såg och visste, utan att ta till mig allvaret i det hela. Utan att göra nåt drastiskt åt saken! 

Som i så mycket annat var det rädsla som gjorde att jag inte tog tag i problemet. Rädsla att det skulle göra ännu mer ont. Efterdyningarna från de träningspass jag gjort tidigare har varit jättejobbiga, har verkat göra hela problemet värre istället för bättre, så det är förståeligt att jag inte vågat fortsätta med just det.

MEN! Utan att först sträcka ut det som håller på att krokna – kan man då verkligen träna sig sig i form igen?

Märkte i vart fall ganska omedelbart när jag började tänka på hållningen och nu försöker sträcka på mig hela tiden, samt gör en del övningar just i syftet att räta på rygg och nacke, att det gör skillnad! Ischiassmärtorna har försvunnit praktiskt taget helt, och jag kan cykla lite mer. Och jag märker att ryggen är rak nu när jag cyklar. Utan svårigheter!

I övrigt får jag väl se tiden an, och inte cykla/gå FÖR mycket. Som jag gjorde igår när jag stack iväg till Väla… hm
Inte cykelsträckan i sig, såpass klarar jag – men trampandet runt där inne… hm…

Det finns där

Motståndet mot att skriva, till och med ett ynka litet blogginlägg. Kunde ju åtminstone meddela att jag faktiskt lever.

Jag lever!

Det gick bra att göra ett inlägg på bildbloggen, Words & Pics, men det krävs ju å andra sidan inte att jag skriver mer än minsta möjliga där. Om nånting alls. Fridfullt.
Sen när jag tänkte på den här… och/eller den jag skriver i på engelska… så reste sig det där berget framför mig.

Jag hade ju tänkt berätta om hur det gick med sjukgymnastiken… och om Rikard Wolff’s ”Rikitikitavi” som jag läste ut för några dagar sedan… och kanske slänga in nån bild av något slag. Ingen clip art, alltså, utan nån ”riktig”. Och då och då har det dykt upp nåt annat som jag mycket väl skulle kunnat skriva om.

Det har inte blivit nåt av nånting…

Jag kom ju riktigt i tagen av en kommentar jag fick för ett tag sedan. En om mediciner och fibromyalgi och sen dök det upp i mig, det där med att vara utförsäkrad, uträknad, kontrollerad och nedvärderad av reglerna som AF och FK regerar efter. Ja, jag triggades igång av nåt inom mig som ville ut. Trodde inte jag fortfarande hade så mycket kvar i mig av ilska, frustration och stress från den tiden. Det har ju gått lite drygt ett år nu, sen dess.
Skulle skriva av mig ordentligt, tänkte jag.

Men det har inte blivit nåt av det heller.

Men nu skriver jag åtminstone det här, och är medveten om hur dåligt jag mår i flera vrår av mitt jag. Fysiskt och mentalt. På utsidan och inuti. Tja, det är väl egentligen hur jag mår inuti som styr hur jag reagerar i mitt yttre. I fysiska kroppen.
Men är ju samtidigt glad och lycklig över att vara där jag är nu. Borta från AF/FK, Borta från Fas3.
Hemma i min egen stad med cykelvägar och vänner och närhet till allt jag kan tänkas vilja ha nära till.

Och nu är det snudd på vår.

Fotot: Vy ut mot Öresund. Man ser Stadshuset och en gnutta av Stortorget. Jag stod vid balustraden med ryggen mot Kärnan.
(Alldeles för mycket buskar i framkanten. För fotograferingens skull. Fotografen är lite kort i rocken, så att säga…)

Allt är inte roligt…

… men kan ändå vara bra. På sitt sätt!

Jag var nämligen hos sjukgymnasten i morse, och bara det i sig var en ganska kul grej. Alltså hur jag kom just dit, till just denna sjukgymnasten.

För snart två veckor sedan tänkte jag att Nä, nu får jag ta tag i det här med ischiassmärtorna som kommer och går och aldrig tycks bli bättre. En och annan dag känns det bra och då blir man så optimistiskt glad – och sen är den där igen! Tillsammans med megastelhet i ryggen och all annan skit i det här sammanhanget. Rent ut sagt.

Läkare eller sjukgymnast? Ska erkännas att jag har inte särskilt stort förtroende för läkare längre. Visst det finns bättre och det finns sämre. De värsta sitter där bara och ser ut som de lyssnar och avslutar sessionen med ett: ”Jo, men du har ju fibromyalgi och det får du lära dig att leva med.” I allra värsta fall gör de ingen koll ens på de andra besvär man har. De man kom dit för! Men värktabletter kan de skriva ut, minsann.

Den siste läkaren jag hade i Den Där Stan hör till de som är bra. Han sa: ”Du har visserligen fibromyalgi, men vi ska se så det inte är nåt annat också.” Och eftersom han har specialkunskaper när det gäller leder och muskler, gjorde han en undersökning men hittade inget som inte min tidigare sjukgymnast redan hade talat om för mig. Så kallad ”falsk ischias”. Alltså inte beroende på ett diskbråck. (Men inget om ORSAKEN till den där falska ischiasen. Som vanligt.)

Men bra läkare och bra personal i övrigt på den stationen. Deras sjukgymnastgrupp och träningsmöjligheter ger jag däremot inte mycket för. En stor besvikelse att jag lämnade den BRA sjukgymnasten som hörde till den ignorante läkarens station.

Så beslutet blev nu, då för två veckor sedan, att försöka få tag på en sjukgymnast. Läkarstationen jag hör till nu? Eller nån annan?
Valet är som att leta efter en speciell nål i en höstack när man inte känner till nån och inte får nåt tips. Gick på ett namn bara, i en lokal inte alltför långt
ifrån där jag bor. Ringde och fick tid som i måndags. För en vecka sedan alltså.

När måndagen randades ringde phonen. Displayen visade: Dolt nummer. Jag brukar inte svara på dolda nummer. Garanterat nån försäljare. Om inte, får denne någon prata in ett meddelande. Så skedde nu.

Nu hör det till saken att jag avskyr att lyssna av telefonsvararen, är inte helt förtjust i att prata i telefon heller. Personer jag känner och känner mig komfortabel med, är helt okay. I övrigt… njaae… Det är tydligen en vanlig åkomma bland oss introverta, det där…

Men ibland måste man! Så nu lyssnade jag av.

Det var sjukgymnasten. Hon sa att hon var tvungen skjuta upp min tid – halv elva – för det var strömavbrott. (???) Och kunde jag vara så snäll och ringa upp henne i morgon tisdag, så skulle hon ge mig en ny tid.
Jaha!

På eftermiddagen sedan ringde hon upp mig igen, och gav mig en tid på onsdag halv ett. Okay! Jag tackade för det och gjorde en notering i almanackan.

Det var ett par lite kufiska saker med det hela. Inget konstigt kanske att tiden på måndagen var en återbudstid – hur hon nu kunde veta det redan onsdagen innan. Med minder DEN personen precis hade ringt återbud, förstås. Lite… ovanligt… var att hon tog bara betalt i kontanter eller med swisch… jaha! Okay då! Praktiskt! Eller varför? Nåja, strunt samma. Jag har ju swisch.

Men när jag sen på onsdagen dök upp fem minuter före den bokade tiden var hon inte där. Och jag kom inte in genom porten mot gatan heller. Tryckte på den där klockan åtskilliga gånger utan att porten öppnades för mig, tills en man kom som skulle in och då släppte in även mig.

Väl inne i entrén bultade jag på dörren till mottagningen men det hjälpte ju inte. Det var tyst och tomt och då knappast lönt ringa heller, eftersom det enda telefonnummer jag hade var det till mottagningen. Efter en kvart struntade jag i alltihop och cyklade därifrån. Kan inte människan vara på sin mottagning när hon bokat in en patient, så är det i vart fall inte mitt fel.

Efter lunch sen ringde jag dit. Telefonsvarare. Och jag sa vem jag var och att jag hade varit på plats i tid, men åkt igen eftersom inte hon var där. Efter det har jag inte hört nånting från henne. Undrar ar som hade hänt? Hade hon fått en hjärnblödning då på måndagen? Hon lät onekligen annorlunda än första gången jag pratade med henne. Nästan som om det var en annan människa.

Kanske var det inte meningen att jag skulle gå till just henne! Skulle jag över huvud taget gå till en sjukgymnast eller skulle jag strunta i det?

På fredag förmiddag var jag och handlade grönsaker på Lidl och tänkte jag kunde ta en omväg hem via nåt som heter Sjukgymnastgruppen. Relativt nära där jag bor och jag kunde åtminstone kolla in lokalen och bästa vägen dit. Och kanske rent av få bokat en tid.

Inga svårigheter hitta dit, varit i den byggnaden förr när jag jobbade som arbetsledare på ett städbolag. Finns många olika företag där. Men hos sjukgymnasten i fredags var det mörkt, tomt och tyst. Inte ens en lapp om öppettider eller liknande. Hade de normalt stängt på fredagar. Men hela byggnaden verkade tämligen tom, mörk och tyst, så… tja… vad vet jag?

Så var det ett tecken att det stället inte heller var nåt för mig eller att jag helt skulle strunta i projektet?

Men hur det nu var, så ringde jag ändå läkarstationen på eftermiddagen och fick en tid till en av deras sjukgymnaster som i dag, och det verkar vara ett riktigt klipp! Men nu har det här inlägget blivit extremt långt så det får jag berätta om i ett annat inlägg.

Men varför i hela friden heter det inte Friskgymnastik istället för Sjukgymnastik! Det är ju meningen att träning ska göra folk friska! Eller åtminstone friskare än de är!
Och varför heter det ”sjukvård”? Ska vi vårda det som är sjukt???

 

 

Ingrid

Var på Maxi idag och handlade grönsaker. Fick förstås ögonen på bokrean, där de har 30% rabatt på böckerna nu. Och så föll ögonen på den här, Ingrid Bergman’s ”Mitt liv”. Ska bli spännande att läsa den.


Och så här i marginalen skrivet;

Just nu håller jag på att läsa Richard Wolff´s självbiografi Rikitikitavi.
Har kommit lite drygt 100 sidor på väg i den och har svårt göra paus. Verkligen en sidvändare! Fullkomligen älskar den!

Eventuellt – om jag kan få mg att göra det – skriver jag lite om den senare. Det har kommit till mig en del tankar och reaktioner. Törs bara inte lova… är ju som jag är… 😉

Och det får jag lov att vara… ❤

Mellan snö och vår

Det låg snö på marken i morse.

Nästa gång jag tittade ut genom fönstret hade allt smält, men det har blåst och flugit snöblandat regn i luften till och från hela dan i dag. Tur att jag redan hade bestämt mig för en lat dag utan vare sig cykelturer eller nåt annat fysiskt. Har ändå cyklat för mycket senaste tiden. Och har nog en förkylning i kroppen.

Inte nån helt bra kombination.

Om det nu är en förkylning.

Ibland fattar man ingenting. Och då smäller den svarta fantasin till. Den som vill få en att tro det som är värre än värst. Men det sägs ju att Kaos är granne med Gud. Stagnelius skrev det i alla fall. Och Lars Norén…

Visst! Absolut!

Det går alldeles utmärkt att ha arbetsplatsen i hallen!
Åtminstone temporärt…
Och när målarn gått hem för dagen…
Då kan man ha lite roligt med bilderna också – för det är inte målarn som gett sig på min tudelade schäslongsoffa… det är jag! Som även ”värmt upp” halltapeten en smula.  Med redigeringsprogrammet Pixlr. Är superkul!

Och han, målarn alltså, lär bli färdig med sitt arbete här i morgon. Då ska tapeterna upp, samt att han ska måla snickerierna i köket. Själva dörrarna och lådförstyckena ska ju skickas på sprutlackering. När det nu kan bli.
Och golvläggaren kommer på måndag.

Det känns som julafton när jag var liten!

Och som grädde på moset var ischiassmärtorna som handikappat mig i 2,5 veckor nu, borta helt idag. På ena sidan försvann det för några dagar sedan, men knivarna fortsatte köra runt i skinkan och vaderna desto mer på den andra.
Tills idag! HALLELUJA!!!!!

 

 

 

Snart är det onsdag

Ja, väldigt snart faktiskt! Klockan närmar sig midnatt!
7:20 i morgon bitti kommer målaren som ska måla och tapetsera rummet. Och med lite tur, kommer golvläggaren på fredag. Men det får jag väl reda på i morgon – hoppas jag – om denne kunde komma då.

Men det är inte utan att jag hoppas denne kommer på måndag. För kan golvet verkligen läggas på bara en dag? Jag har ju en liten förhoppning om det, rummet är ju inte mer än 20 kvm, men kundvärden här sa att jag skulle räkna med att det kan ta 3 dagar. Ja, jag vet inte jag! Målat och tapetserat har jag gjort vid ett flertal tillfällen under livets gång, men aldrig lagt ett parkettgolv. Inte ens ett modernt sådant. Eller sett när nån annan gjort det.

Så det är därför jag hoppas golvläggaren kommer på måndag, för om det tar tre dagar så kan jag väl åtminstone slippa ha rummet i byggfas över helgen. Mer än nödvändigt alltså.

Och visst är den där grå plastmattan DÖDSFUL! I synnerhet i ett vardagsrum!
I hallen är den okay.

Dottern kommer i alla fall och hjälper mig få ut långdelen av soffan från rummet kvällen före, tänker ställa den på högkant i hallen. Och schäslongen fick jag skruvat loss och kasat ut i köket där jag nu tänker sova tills allt är klart.

Ser mysigt ut där, och känns mysigt också när jag nu sitter i den bäddade kuddfyllda schäslongen nästan mitt i natten. Började faktiskt fundera på om jag skulle ha min säng här sen, när jag väl köpt en. En 80-cm bred resårsäng är bara 5 cm bredare än den plats schäslongen nu tar. Och får plats på längden också.
Det tål att tänka på!

Och vilken tur att 5 av de 7 benen sitter på schäslongdelen!
Men bilderna blev bara rakt av… AJ AJ AJ!!!

Att ha kommit hem

Jag flyttade hit till stan på en lördag, och det var först nu i förmiddags som jag plötsligt insåg att jag bara har bott här fem veckor. Fem veckor och en dag, om man ska vara exakt. Det känns som om jag bott här längre. Som om det gått vecka efter vecka efter vecka och jag har nästan tappat greppet om tiden.

Ganska så snart in i min första vecka, jag tror åtminstone att det var redan första veckan men det kan förstås ha varit andra…
Jo, andra veckan var det nog för jag var väldigt trött första veckan. Lite snorig och hostig också. Men andra veckan var jag alltså iväg och hämtade ett paket på utlämningsstället, en sån där kioskliknande butik med tobak, tidningar, tipsinlämning och godis. Typ! Som ett hål i väggen på en större byggnad. Med Matbutik på andra sidan. Nån frisör. Nåt mera. En pizzeria. Och sen nära en skola och en läkarstation. Så typiskt förortsaktigt. I litet format. Liten förort…

Paketet innehöll inget märkvärdigt, jag hade bara beställt Magnesium från Apotea. Så nu vet ni det. (Har jag verkligen bara bott här i 5 veckor? Har jag räknat fel?)

Men trots att det var grått väder den där dagen, hade jag ingen lust vända hemåt med en gång utan cyklade vidare lite på måfå. Efter en stund fick jag idén att cykla förbi min gamla kyrka, där jag hade trivts väldigt bra, och känt mig som en i familjen. Klockan var väl kvart över elva, halv tolv nånting, vid det här laget, och dessutom onsdag, så det var en vild chansning att någon skulle vara där. Efter vad jag visste då, i nuet, den där onsdagen.

Men chansa kan man ju alltid!

Och kan man tänka sig!!!! Det visade sig att de har sopplunch där varje onsdag, och en av dem jag mötte först var min väninna E som var den jag pratade med väldigt mycket på den gamla goda tiden. Då när vi jobbade under samma tak. Ett kyrkotak det med. Men var här på söndagarna. Och efterhand dök det upp fler och fler bekanta ansikten och det kändes så underbart att vara med i gemenskapen igen, så jag bara njöt och kände mig jätteglad. Och la märke till att alla hade blivit elva – tolv år äldre sen sist… hmmm… och en hel del nya personer skramlade också omkring… nya för mig alltså… jättekul!

Så nu cyklar jag dit varje onsdag och umgås över ett par lunchtimmar, och på torsdagseftermiddagarna är jag med i en annan grupp och har jätteroligt, och har tack vare det även fått flera nya vänner.

Det var en av diakonissorna som berättade om torsdagsgruppen, Syverkstan, och jag bestämde mig utan att tveka ens en sekund att jag ville vara med. En grupp kvinnor – tror i och för sig inte att män är förbjudna men eftersom temat är att göra handarbeten till kyrkan och diakonin, så drar nog inte symaskin och stickor det andra könet så mycket. Och det är nåt visst med att inte alltid vara med i en ”blandad kompott”.

Sen är förstås grundtanken, att det viktigaste är att umgås, inte prompt att vi måste prestera något! Att vara del i en gemenskap. Ålder och födelseort spelar ingen som helst roll. Och klart att vi fikar tillsammans också. Och några är jätteflitiga med att sy stabila tygkassar både till diakonin och till försäljning.
För ni vet väl att plastkassar är ”ute” numera! Plast skadar miljön!

Har till och med försökt mig på att sticka igen. Det har jag inte gjort på hur många år som helst. Trodde inte jag skulle komma ihåg hur man gjorde. Hur la man upp maskor på stickorna? Och hur skulle det kännas i händerna? I fingrarna?
Men till min förvåning kom fingrarna ihåg inte bara hur man stickar, utan även hur man lägger upp maskorna.

I början kändes det jättekonstigt i händerna. Märkte verkligen hur stel jag var, men efter bara en liten stund började det gå lättare. efter några varv kändes det tämligen hemvant igen.
Startade med ett par handledsvärmare i dubbelt garn. Enkelt! Man ger ju sig inte på de smalaste stickorna och tunnaste garnet det första man gör, och jag hade inte en susning om hur många maskor som var lagom att lägga upp. Allt sånt hade jag glömt. Svaret blev att jag la upp alldeles för många så muddarna hade bättre kunnat passa en sumobrottare. Så nu, efter ett par torsdagar, har jag repat upp alltihop och börjat om från början. Med något smalare stickor och något färre maskor. Men jag behöll det dubbla garnet som det var. Man är väl inte dum heller, som ger sig på att dela på det garn som är dubbelt.

Men ska erkänna att stor del av tiden går åt för att prata och skratta, och det är helt underbart att vara med i en grupp med bara kvinnor.

Och bilderna! Jo, dem tog jag idag. Och mixtrade lite med dem.