Utflykt

0

I lördags cyklade jag ut till Väla, Ikea närmare bestämt. Inte för att jag hade nåt speciellt ärende, hade inte behov av att handla nåt. Men det var ett mål att cykla till, att gå en sväng därinne, och sen cykla hem igen.

Sagt och gjort! Jag tog mig dit och som jag minns det så var det en riktigt skön dag. Inte alltför blåsigt, och lite sol dessutom. Gött! Strosade in på Ikea och sa till mig själv att jag inte skulle köpa nånting alls. Bara gå där en stund och kika lite på än det ena, än det andra.

En lördag förmiddag är väl egentligen den sämsta dagen i veckan att sticka ut till Ikea. Folk och folk och långa köer. Men jag skulle ju inte handla nåt! Bara strosa runt! Och det var inte så mycket folk där, trots allt. Luftigt och skönt!

Men hade knappt kommit in genom grindarna – eller vad de nu heter de där – förrän ögonen föll på ett antal små glasljusstakar. Små. Fem kronor styck. Och man kunde vända på dem så man kan ha värmeljus på ena sättet, och vanliga ljus på det andra. Plockade åt mig två… nej, tre stycken. Femton kronor skulle jag inte gå i konkurs av.

Skaffade en sån där gul kasse och en liten vagn. Krokade upp kassen och stoppade i min jacka. La ljusstakarna ovanpå.

Lat som attan – bild från Pixabay

Sen kommer köksprylarna. Nej! Jag behöver inget sånt! Men hur det nu var så gick jag fram till muggarna. Och där finns ju också de där bistro-kaffe-pressarna. Har jag tittat på många gånger. En liten. Behändig. Funkar både till te och kaffe. Stod det på lappen. Det tog skruv.

Plötsligt låg det en sån också i den gula kassen. Jämte ljusstakarna. Och sen en mugg. Ganska stor. Den snäppet mindre var egentligen finare, men den snäppet större var precis lagom storlek till innehållet i bistro-pressen… och min gamla stora mugg hade ju gått sönder för en tid sedan. Ju!

Max en hundring får jag handla för, hade jag bestämt bara en liten stund tidigare. Nu var jag redan lite över hundralappen.

Drog vidare. Badrum och badrumsprylar.

Nämen titta! Där är ju precis en sån som jag behöver! Att ha i duschen, fastsatt på väggen med sugproppar, för att ha duschvantar och schampo och lite sånt i! Yeah!!!

Sen insåg jag att det nog var säkrast ta rakaste möjliga vägen ut från Ikea.

Gick genom kassan med småprylar för nästan 200 kr. Jag som inte skulle köpa nånting. Men jag unnade mig varken korv eller kaffe efteråt. Lunchmat fanns hemma, kaffe likaså. Och en balkong med sol på eftermiddagen. Och varför förstöra den fina viktminskningen? Nu sex kilo lättare ju!

Hemma. Lunch. Kaffe. Balkong.
Fast det var väl rätt kallt i vinden… Var det inte det? I lördags? Man har ju teflonminne.

Bild från Pixabay

Annonser

Tisdagsnöje

4

”Det är inte tisdag idag!”
”Nej. Men i morgon.”
😀

Det brukar vara fullt med tanter runt bordet… i olika åldrar…
på vårt biblioteks Stickcafé på tisdagseftermiddagar.

Vinter redan?

2

Granskade utetermometern med misstro när jag hade dragit från gardinen. Minus 1,1. Jaha! Soligt och vackert, om än en lågt stående sol än så länge, men ska man verkligen behöva börja med de tjocka överdragsbyxorna redan? I oktober? Den sjunde dagen, bara?

Alternativ? Leggings under jeansen. Det ser i vart fall inte ut att blåsa så farligt mycket, och en promenad vill jag verkligen ut på. Känner inte för de klumpiga vinterkängorna heller. Träden är ju fortfarande övervägande gröna! Inte kan man ha kraftiga vinterkängor då?

Vill ha nåt mer par kängor. Varmare än de jag nu har. Snyggare. Men bekväma att gå i. Jösses! Såna bekymmer man gör sig!

Skulle vilja ha såna där kängor som på pixabay-bilden ovan…
Får rådfråga budgeten…

Men snälla nån!

0

Har det verkligen gått en hel vecka igen? Och fort som bara den!

Vad har jag gjort de här dagarna? Förutom latat mig varvat med träffat folk? Stickcafé och liknande. Tja! jag har varit ganska så ”off”. Visade sig jag inte tålde den ena blodtryckssänkande. Fick en massa biverkningar.

Bland annat kändes det som att blodtrycket än var lågt än högt. Hjärtat slog dubbelslag, eller om det nu var som det hoppade över. Klick-klick-klick kändes det i bröstet. Och så liksom ”sjönk” jag. Inte direkt yr, men… tja… off! Dimmig! Till och med den där kittlande torrhostan var tydligen en biverkning fick jag reda på när jag kontaktade 1177  igår, och senare Kvällsmottagningen. Båda informerade mig om biverkningar på den medicinen och det var väl i stort sett bara illamående jag inte hade känt av.

Redan i början av veckan kände jag markant av konstigheter. Egentigen tidigare, men då reagerade jag inte för det. Var fortfarande diffust då och ingen större skillnad mot det ”gamla vanliga”.

Först i tisdags, märkte jag av det rejält, när jag ”sjönk” nån halvtimme efter frukost och mediciner. Det släppte efter ett tag, jag dansade jenka på köksgolvet en liten stund. Stack ner till läkarstationen, men blodtrycket var fortfarande snarare för högt än för lågt. Men inte alarmerande. Misstänkte Enalapril, eftersom den hade lagts till efter den första som jag fick redan när jag kom in på akuten den där fredagen. Den, vilken jag inte tycker mig ha känt av negativt på något vis.

Så testade på onsdagen genom att vänta med Enalaprilen till efter frukosten, när jag var färdig att ge mig ut. Var faktiskt på väg till Väla för att kolla in ett par manchesterbyxor på KappAhl som man fick 25% rabatt på. Och jo! Efter ungefär lika lång tid efter att jag hade tagit den där tabletten som tidigare, kändes det där… obehaget. Vill inte ens skriva hur det kändes… Så det tog jag som bevis för att det var den medicinen som var orsaken.

Så gick onsdagen… och torsdagen… tog inga fler av den sorten, men undrade vad jag skulle göra. Det kändes fortfarande ”dimmigt” och ”hjärtklappigt” på torsdagens eftermiddag, så jag beslöt kontakta läkarstationen fredag morgon. Gjorde det – och de hade stängt hela fredagen!!!

Jaha!!! Vad gör man då? Blev förstås ännu mer nervös och orolig än jag hade varit innan, vilket givetvis inte gjorde saken bättre. Gick en promenad på förmiddagen och landade en tag i kyrkan här i ”förorten”. Ville ha sällskap en stund. Fin kyrka, goa människor. Var med i kyrkokören där för många herrans år sedan. Allt är annorlunda där numera. Även själva byggnaden.

Ringde 1177 efter lunch. En jättetrevlig kvinna som verkligen brydde sig och inte skyndade på. Gav mig tips och råd och information om vad jag borde göra. Bland annat att ringa kvällsmottagningen när de öppnade telefonen där klockan 17.

Jag hade redan tidigare bestämt att gå till biblan till klockan 14,30. Vi skulle träffas över en idé-fika och spåna över vad vi ville att biblioteket skulle erbjuda på för aktiviteter. Självklart skulle jag gå dit trots mitt off-läge, där är ju mina vänner, och att få en smula önskemål tillgodosedda vore ju inte helt fel. Typ bokcirkel, skrivarcirkel, författarbesök med mera. Ja kanske inte nödvändigtvis cirklar just, men regelbundna träffar!

Så larvade jag hem och ringde kvällsmottagningen. En inte fullt lika tillmötesgående kvinna, men visst fick jag råd och information! Låt bli tabletten, jag har ju den andra sorten, ring min läkarstation på måndag – och räknade upp ytterligare biverkningar som jag tycktes ha fått alla av, utom illamående. Man får tacka för det lilla…

Men jag blev i alla fall lugnare av beskeden. Sov gott i natt även om jag helst hade sovit några timmar till. Biverkningarna har dämpats, och ”bör vara borta efter helgen”. Känner fortfarande av en del luddighet, sömnig, fick klick-klick stund i bröstet i eftermiddags om än svagare än tidigare, men hostan är där fortfarande. Tar i alla fall det hela med lite mer ro nu, och gick faktiskt 3,2 km i förmiddags. Trots att benen inte var helt samarbetsvilliga.

Idag har jag, förutom promenaden i förmiddags, tillbringat största delen av tiden i soffan inklusive en tupplur efter lunch. Dessutom har jag, väl påbyltad, tillbringat flera timmar på balkongen i solgasset. Suttit och läst. Druckit kaffe. Det var väldigt skönt, trots en i övrigt väldigt trött dag.

Men allt ordnar sig! Och i morgon är det söndag. Igen.

 

Söndag förmiddag

6

Nu är det söndag eftermiddag och det är grått och murrigt. I förmiddags cyklade jag till Fredriksdalsparken där det var Mikaeli marknad. Det var en hel del folk på väg dit när jag kom och när jag lämnade etablissemanget nån timme senare, tjugo över elva, kom det hela horder. Från alla tre hållen utanför entrén.

Bilden från Fredriksdalsparkens hemsida. Så här vackert väder var det inte idag minsann…

Men jag är inte direkt nån fan av stora folksamlingar, inte ens när de inte är stimmiga eller består av idel trängsel. Inte är det särskilt kul att gå runt i det där evenemanget alldeles ensam heller. Tog ett varv mellan stånd och bodar. Såg köer där folk väntade på att inhandla kravmärkta, ekologiska, Fredriksdals-odlade produkter och kunde tänkt mig en påse äpplen.
Men gick vidare.

Som vanligt vid marknader fanns det förstås mängder med tält och stånd med mat. Allt från honung och brända mandlar, via lamm-hamburgare till varm korv med bröd, Och kaffe med nybakat, förstås. Bara de som själva stod där skulle kunna räkna upp allt. Får man anta. Somt varmt att äta på plats, det doftade grillat och kryddigt från åtskilliga ställen, somt att ta med hem. Frukt och grönsaker.

Så jag gick varvet och drog mig sedan till den andra delen av parken. Den som var nästan tom på folk den här dagen. Följde min vanliga runda, fast åt motsatt håll, och rundade sedan herrgården och tog mig ut därifrån. Via vägen som vid det här laget var tämligen proppad med nytillkommande.

Sen tog jag en lite extrarunda hem på cykeln. Inte hade jag varit särskilt inspirerad att fotografera det hela heller. Det blev mest bilder på de tysta gröna platserna istället. Och ett på botaniska trädgården…

Väl hemma blev det tonfisksallad till lunch och sen en liten tupplur. Efter det kom känslan av att det är måndag i morgon. Det knep till i magen ett ögonblick, sen kom den lugnande tanken. Du får göra precis vad du vill! Hela veckan. Inget körande! Inget stressande! Bara skönt, avslappnande och roligt. Vänner och lugna aktiviteter. Promenader och – förhoppningsvis – även cykelturer. Det blir vädret som råder…

Nu ska jag ha eftermiddagsmellis. Soyayoghurt med div bär, äpple och rostade frön och nötter. Chiafrön står just nu och tjocknar till tillsammans med frysta jordgubbar.

Så här blev det. Kom ihåg gojibären halvvägs…

TIAN som en befriare

7

Någon hade klickat in sig på ett gammalt inlägg här på bloggen och jag öppnade för att se vad jag hade skrivit. Det var daterat den 25 maj 2017, och har rubriken:  När livet återvänder.

Jag läste och kände mig rent poetisk. Vår, blommande rapsfält, cykelturer. Livet var öppet och lovande. Jag var på hemmaplan igen  sedan några månader tillbaka och alla möjligheter stod öppna.

Så läser jag att jag sedan en vecka tillbaka har kört dottersonen till och från Ängelholm. Från mitten av maj alltså, och aldrig hade väl någon av oss trott att det där körandet fortfarande skulle hålla på när vi kom in i september 2019. Inte heller kunde man anat då, att det hela skulle utmynna i en stress som skapade skyhögt blodtryck och utlöste en TIA händelse.

Jag skrev att det kändes positivt! Det gjorde det. Och självklart har det funnits flera positiva ingredienser i det hela. Men det drog ut på tiden alldeles för länge. Jag blev bunden av alla upptagna eftermiddagar. Kunde inte ge mig ut på arrangemang, träffar, möten med andra människor, skapa nya kontakter, få flera vänner.

I och med stressen – som jag inte förstod hela vidden av – och det höga blodtrycket – som jag inte alls insåg att jag kunde ha – blev jag också allt tröttare och orkade så småningom inte ens ta mig iväg till det jag skulle kunnat vara med på. Jag blev alltmer isolerad och ensam. Dottersonen var i princip den enda regelbundna mänskliga kontakt jag hade under alltför lång tid.

Visst träffade jag döttrarna då och då, och hade förstås telefonkontakt med dem. Men den ena bor på Österlen 14 mil härifrån, och den andra är egenföretagare och jobbar i stort sett dygnet runt. Den äldsta hör och ser jag praktiskt taget aldrig av. När jag messade henne och berättade om TIAN, var allt jag fick: ”Krya på dig!” – inget mer sen dess.

Jag är oerhört tacksam över de torsdagseftermiddagar under vår- och höst”termin” jag för det mesta hade ledigt. Då mötte jag mina vänner i torsdagsklubben, och det blev ett andningshål. Och så alla kassörskor man träffat…

Sen kom kraschen – och återuppståndelsen!

TIAN som en befriare, körförbud, och så möjligheten att bygga upp det liv jag kom tillbaka hem till den här stan för att leva Med saker att uppleva, vara med på, engagera mig i, skratta, prata, ha vänner…

Saker att göra – eller inte göra. Spendera en regnig dag på soffan, sova middag, läsa, skriva, glo rakt ut på himlen, på molnen, höra regnet smattra mot fönstren…

Frihet!