Jo! Jag blev en smula nostalgisk!

Såg ju Hairspray nyligen. Musikalen från 2007. Och några dagar senare hade jag vaskat fram filmen från 1988 med Divine som mamman och Ricki Lake som Tracy.
Spontant tycker jag musikalen är bättre. Bättre story även om det gemensamma är teveprogrammet, dansen och det där ”svart-vita”. I musikalen kommer personerna fram bättre som individer med bakgrund och inre utveckling. Reaktioner som man förstår varför karaktärerna är som de är, och vad det är som orsakar reaktionerna.

I 1988-filmen är musiken bättre i min smak. Det är ju bakgrundsmusik, och till danserna. Det är ren tidstypisk musik. Rock ‘n Roll. Jag älskar rock och R&B och liknande musik. I musikalen finns förstås en del sådant, men även det där sjungandet som är typiskt för en musikal.

Filmen är överdriven i mångt och mycket. I mimik, gester, kroppsspråk, kläder och – inte minst – frisyrerna. Det hela känns mer som en karikatyr av epoken och människorna, inte helt snäll heller, eller som en sorts slapstick. Men det var kanske det som var meningen.

Plotmässigt känns det manuset mest som ett synopsis. Varför blev Link överhuvudtaget kär i Tracy??? För att bara nämna en sak av många.
I musikalen däremot, byggs storyn upp på ett mycket bättre och mer övertygande sätt. I musikalen blir figurerna till personer med unika personligheter, och även om man visst kan säga att berättelsen trots detta mest håller sig på ytan, så känner man ändå att det finns ett djup i det som händer, även om det inte betonats.

När det gäller skrivande brukar man kalla platta personligheter för pappfigurer, och är inget att rekommendera om man som författare vill göra ett bra jobb. 1988-filmens karaktärer är idel pappfigurer, anser jag, och det fanns inte mycket ”istället-för” det där platta. I väldigt många moderna action-filmer kan personerna vara mest pappfigurer, men då finns det i allmänhet – om än inte alltid – något ”istället-för”. I det fallet nämligen – action! Spänning! Fart! Charm till och med!

Men nåt sånt hittade jag inte i  1988-filmen. Den tog lite mera tag i handlingen, först när de i samband med demonstrationen mot slutet av filmen, blev haffade av polisen och inslängda i piketbilarna. Då HÄNDE det nåt! Något med lite känsla och reaktioner i. Men det var också allt. Och jag tänker inte komma med några värderingar om vad det var för reaktioner.

Tiden, då i början av sextio-talet, ligger ju för övrigt i skarven mellan nytt och gammalt i många hänseenden. Musiken. Konsten. Modet. Även litteraturen. Ja, hur är det med Keruac och de andra?
Men vita och svarta får fortfarande inte blandas.
Skilda bussar. Skilda biografer. Skilda bostadsområden. Hög och låg. Vit och svart. Skillnad som natt och dag. Vilket ju inte alls är fallet, eller någonsin har varit. Egentligen!
Men det kommer! Även det håller på att förändras.
För färgen på huden har inget att göra med den ”färg” man har i sitt inre.

Ny musik hade börjat dyka upp alltmer sedan 50-talet och kom att göra det under hela 60-talet även om detta inte är hela sanningen. Bluesen har rötter långt tillbaka i tiden, och bluesen är föregångare till oändligt mycket musik vi har kring oss fortfarande. Rock, Jazz, Rythm & Blues… Bluuuueeeeess…..

Men från femtio-talet och framåt, upplever jag det som att det blev en formlig explosion av musik, musikstilar och musiker. Vi pratar Buddy Holly, Bill Haley, Rolling Stones, Elvis, The Beatles och många fler.
I Chicago har Chess Records hållit på sedan 1947, och promotat artister såsom Muddy Waters, Little Walter, Etta James, Chuck Berry, Howling Wolf – för att bara nämna några.
Och i nuläget finns det mängder med artister som inspirerats av dessa klassiker, som jag skulle vilja kalla dessa musiker och musikstilar.

Och ämnet är alldeles för stort för att avhandlas i ett enda ynka blogginlägg…

Annonser