Idag är ännu en dag

Det blåser stormvindar.
Vet egentligen inte var gränsen går till storm, men 12 m/s och upp mot 21 i byarna, gör att jag inte tänker sticka näsan utanför dörren i dag. Möjligen för en kortare promenad vid 9-10 tiden i kväll. Möjligen – om molnen spricker upp och solen får härja fritt – öppnar jag balkongdörren och sätter mig där en stund. Vinden ligger på från andra hållet, men har också har en tendens att svirra runt och krypa in i dolda vrår.

Nå! Det passar mig bra. Stormvindar lurar även i det kav lugna innanför balkongdörren.
Tusen miljoner tankar, funderingar, idéer, minnen snurrar i hjärnkontoret.
Lust finns att skriva, utveckla – men så snart jag närmar mig en tanke går hjärnan i stå. Så snart jag erinrar mig något jag borde göra. Blir tom, svart och tung. Hela jag blir tom och tung. Tystnar.

Varför mår jag så dåligt nu? snurrar några tankar och repeterar sig själva till förbannelse. Jag gör det jag inte borde göra, fortsätter ägna dem uppmärksamhet. Det är liksom ofrånkomligt när kroppen är som den är, och jag är analytisk och frågvis och vill hitta svar. Lösningar!

Som vanligt finns det inte bara ett svar till frågan, jag inser och inser också ett antal möjliga, logiska, troliga svar. Sannolikt sanna! Allt från skifte i livet till det faktum att jag ätit på tok för mycket sedan kroppen började kvickna till efter viruspåhälsningen. Framför allt för mycket animaliskt. Kroppen är sur som… som.. jag vet inte vad…

Jag vill allt och jag vill inget.
Vill bara vara hemma och grotta ner mig i mig själv. Läsa. Se film. Tota med datorn. Slumra på soffan.
Mixa ett glas mandelmjölk och baka nåt krispigt frö-kak-aktigt till fikat.
Skulle vilja skriva nåt ”riktigt”! En novell kanske? Eller nåt humoristiskt? Som den om Min Musa Albert, som jag fick en idé till fortsättning på.
Skulle vilja ha kul tillsammans med vänner. Fika, prata, skratta.
Skulle vilja cykla långturer i skönt soligt stilla väder.
Vill må bra!

Är inte deprimerad. Bara trött. Och trött på…
… nånting…

Omställning!
Jag håller mig kvar – mot min egentliga vilja – i det förflutna, i det som varit, i det jag de facto har lämnat bakom mig
Jag håller mig kvar – mot min egentliga vilja – på en lägre vibrationsnivå än där jag troligtvis borde vara.
Jag håller mig kvar – mot min egentliga vilja – i gamla vanor och tankesätt.
Jag håller mig kvar – mot min egentliga vilja – i gammal stress och rädsla.
Jag håller mig kvar – mot min egentliga vilja – i rädsla för förändring

ACK! Varför ska just det vara så svårt!!!!!

Jag märker det kommer positiva och skapande inflytelser från flera håll, inspiration! Har bland annat funnit nya bloggar, nya människor – en del via Facebook – som har det jag söker, det jag längtar efter, det jag vill! Det är ju mina intressen det är frågan om som nu speglas mot mig, reflekteras, påminner!!!!
Och! Jag vill ta emot, omfamna, använda! Kommunicera! Ta fram det som är jag, som jag är NU! Öppna upp för min talang, min kreativitet, mina intressen, min lust, min känsla! Och samtidigt är det så svårt, för…
Samtidigt är jag rädd för att öppna upp och visa den jag egentligen är. Hur många av mina nuvarande vänner och bekanta kommer att acceptera mig då? Eller ska mitt liv helt bytas ut! Till vad?

Klart man är orolig – rädd – inför en förändring, även om den i grunden är positiv. Vad är väl en flytt till annan lägenhet, eller att bli pensionär? Bara som en vindbris i jämförelse med att byta livsinriktning. Men förr eller senare måste man gå igenom det skiftet. Man kommer inte undan. Och det är ju – egentligen – det man vill. Har velat länge! Längtat efter!
Kommer osökt (?) att tänka på Döden i Tarotkortleken…

Nej! Det är inte i första hand det att jag stoppat i mig kyckling, lax, bacon, salami, ägg, makrill och kakor av olika slag – hur nyttiga DE än månde vara – det är det att jag inte vet hur jag ska ta mig loss.


 

Vinden dansar rock ‘n roll med träd och buskar. Solen glimtar till med ojämna mellanrum, och värmer min nacke.
Jag vill också dansa rock ‘n roll – med trädtopparna.

Annonser