Att landa…

… är inte alltid så lätt som man skulle tro. Man kan hamna orörlig på rygg, mitt i bråten. Eller falla in i de mest underliga tankar och känslor.

Som till exempel nu, som nybliven pensionista. Den ljuva känslan av frihet blandas obevekligt med såväl ups som downs – helt oberäkneligt. Lyckligtvis överväger upsen, medan downsen förvånar, irriterar, protesterar, är tålamodsprövande! – men som i slutändan skapar mängder av AHA!

Så! När kan man anse att man har landat? Någonsin?
Det blir nog bara mellanlandningar.


Men!. Fri från AF och Fas3 och allehanda därtill hörande underligheter.

Nog för att jag förstod att det skulle bli reaktioner inom mig, framför allt psykologiska, men blev inte förvånad när jag drabbades av den där megaförkylningen. Det är väl klassiskt – när en stressig period är över, då landar man med en influensa, eller migrän, eller nåt annat. Men inte kunde jag ens i min vildaste fantasi räkna ut hur det faktiskt skulle komma att kännas! Och det är säkerligen inte över än.

the head

På ett sätt mår jag bättre än jag gjort på mycket länge. Om jag ser till helheten alltså. Dagar och stunder har jag förstås mått bra även innan. Timmar och perioder. Veckor. Men generellt sett! Ja! Bättre!
Men så finns det ju det jag hade hoppats skulle släppa mer eller mindre omedelbart, som inte har gjort det. Stelheten i rygg, nacke och bäckenparti t.ex.

Försöker trösta mig med att det som skapats under lång tid, kommer också att behöva lång tid för att skapas om till nåt annat. Det svåra är: att ha tålamod och låta det ta den tid det tar.

Annonser