dagarna går, ischiasen består
ibland mer, ibland mindre
idag funkade inte cykelturen 

Annars är cyklande ganska pålitligt, har jag märkt, när det gäller att få ischiasbesvären att släppa. Oftast för hela resten av dagen – om jag inte blir sittande väldigt länge i ett sträck under eftermiddagen och kvällen. Den fyller för övrigt 1 månad och 10 dagar idag. Ischiasen alltså. Inte cykeln. Den är typ två år. Eller tre. Plus några månader.

Så! Dagens gnäll avklarat! Bra! Då går vi vidare!!!

Utbrändhet!!! Nej jag tänker inte gnälla. Bara konstatera fakta. Det tar låååååååååååååång tid att repa sig. Det finns dom som menar på att man aldrig blir helt fri från utbrändhet. Hoppas dom har fel.
Men jag tror också, att den som blir utbränd och sedan efter en tids sjukskrivning och rehabilitering går tillbaka till det jobb eller den miljö man blev utbränd i och av, kommer att hamna i ny utbrändhet. Med mindre man lyckats få ett helt annat förhållningssätt djupt inne i sig själv. Det är det som är friskhetsknuten. Att man inte går tillbaka till det som gjorde en sjuk.

Lätt sagt – svårt gjort. För det innebär att man måste ändra livsstil. Och det i sin tur kan vara: att byta jobb,  bryta en relation, flytta. Kanske även ett nytt sätt att äta, att motionera, att se på sin närmiljö vad gäller kultur, religion, vanor – och så vidare i allt det som omger var och en.

Svåraste kanske, att bryta byta vanor och tänkesätt. Vilket ju inbegriper i princip allt.

(Hur hamnade jag i den här diskussionen, nu då?)

Vad har jag gjort då?
Jag har flyttat och jag har blivit pensionista! Och tack vare det senare, blivit fri från mega-stress-triggersarna AF och FAS3. Gulligt ord förresten, pensionista, eller hur? Har hittat på det själv. Tror inte det fanns innan. Inte ens på Italienska. Tror jag. Tycker nämligen ordet pensionär låter så… gammalt… som … tja… Hundraåringen!

filmremsaSåg den filmen igår. Min Mac-kompis var hemma hos mig och fick mig – utan något som helst tvång eller övertalning eller nånting – att kolla på film på Netflix. Först pilotavsnittet till The Americans. Verkar vara riktigt bra serie. Och sedan såg vi Hundraåringen. Vi garvade så soffan fick stora darren och min halvdöva granne måste ha undrat var som stod på. (Nä skojar – varken soffdarr eller halvdöv granne. Men garv!)
Jag skaffade Netflix själv sedan och spenderade resten av eftermiddagen och kvällen med att klicka runt och titta. Där finns ju dokumentärer också!!!!!! Och så hittade jag Grace och Frankie som jag tittade på en massa avsnitt, och bläddrade runt bland än det ena än det andra. Hur i hela friden ska jag hinna titta på allt intressant och lockande! Och får ju inte glömma The Americans! HA!

Alltså… mina vanor och mitt tänkesätt… hur är det nu med dem? Uppluckrade, tror jag. Men även vissa fast förankrade. Utbytta – hoppas jag. Åtminstone en del av dem. Till det bättre. Jag har i alla fall lyckats sluta röka. Det är några år sedan nu. Ungefär fem tror jag. Och att jag slutat är jag säker på. Så säker man kan vara på en sån sak. Därmed inte sagt att jag inte tänker på det nån gång ibland. Att röka. Imagen jag har kring rökning. Skjutjärnsjournalisten i trenchcoat och stetsonhatt. Knattrande på sin Olivetti eller Halda, kaffe i mugg och kanske whisky i ett glas vid sidan om. Och cigaretten dinglande i ena mungipan. Numera är det bara tandpetare som far rundor mellan läpparna.

celuloide_edited-5Och NU ska jag gå in med laptopen från uteplatsen och sätta den på laddning på inneplatsen, och SEN gå ut i tvättstugan. Så det så. Tvätt onsdag eftermiddag är en vana som får stanna kvar.

Liksom filmtittande i tid och otid.

Annonser