… skulle man kunna säga. Ett ögonblick i sänder, fortsätter det.
Det är bara NU hela tiden, säger jag.

Ännu en söndag kan läggas till handlingarna. Eller glömmas bort. Det är ju ändå bara söndagar hela tiden. Eller fredagar. Hur man nu vill se på saken. En något mer deprimerande variation kan vara att det bara är måndagar hela tiden. Min syn på saken, numera, är nog snarast att det hela tiden är en dag. Och sen en natt. Men samtidigt ska erkännas att jag inte helt tappat bort att känna helg, när det är fredag eftermiddag.

Blev i torsdags påmind om att det är midsommar nästa helg. Helger på somrarna är värre än helger på vintrarna när man är ensam. På midsommaraftnar märks människor runt omkring mycket mer. Man känner grilldoft, hör skratt och musik. Folk som ungås och har trevligt tillsammans. Julaftnar och nyårsaftnar kan man kura in sig i sitt bo och dränka sig i filmer. Bad Santa till exempel.

Basfamiljen blir splittrad när barnen blivit vuxna, när några flyttat X antal mil, när… livet förändras.
Men nu tänker vi inte mer på det. Nej, inte nu! För nu är det snart midsommar. När man äter sill och potatis, och jordgubbar med grädde, och dansar en sväng runt en grönlövad stång och super sig full och otrevlig och spyr nästa dag – eller redan på kvällen – och så ska det slåss och bråkas och somnas i buskarna…

Nej den sortens midsomrar har jag aldrig haft. Däremot en hel del ensamma. En del av dem ensam med människor omkring mig. Då är de ensamma med mig själv bättre.
Hur det blir så? Tja… ibland blir inte livet som man trott att det skulle vara. Ibland av egen förskyllan, ibland bara blir det som det blir. Andra har sitt.

Råkade somna nån timme eller två i eftermiddags och vaknade ett par minuter i fyra. Såg först fel och tyckte klockan var ett par minuter i fem. Vad i… hela…? Men det var bara fyra. Det tog tid innan jag kvicknade till. Bakade sen en kaka med solrosfrön, och gjorde en mugg kaffe.

27 april 2008För övrigt har det blåst i dag också. De stora träden utanför min altan slängde med trädkronorna så jag är förvånad att inte grenar och kvistar for all världens väg. Det gjorde de kanske, men inte så jag märkte det. Men trots detta tog jag en cykelrunda ner till Willys på Öster i förmiddags, och en cykelrunda nu framåt kvällen när solen hade kommit fram ur molnen.

Håret slängde i fartvinden, men jag kom hem igen. Tyckte rent av det verkade som att ischiasen släppte lite på kuppen efter andra pedalomgången. Får väl veta i morgon bitti hur det känns. Och hålla tummarna för en positiv förändring.

Och nu har det hunnit bli måndag.

 

Annonser