Helgen kom och helgen gick…

… och den var väldigt lat.

Alltså jag gjorde ju klar del 4 av manuset i går, och del 5 idag – för den här gången alltså, det kommer mera – men i övrigt så var det väl mest lat lat lat och Louise Hay’s meditationer/affirmationer. Håller på att somna i soffan varenda gång.
Hehe… det är visst till att bli avslappad…

Det vill säga! Jag ansträngde mig faktiskt att diska, och städade vid pass halva lägenheten i dag… vilket inte är nån direkt bedrift att skryta om eftersom den bara är på 31 kvm.
Men jag är fortfarande väldigt stel, inte minst i ryggen…

14 juli 2009 037 kopiera

Det var väldans blåsigt idag , vilket gjorde att det inte var särskilt skönt att sitta ute, men väl påklädd med dubbla tröjor gjorde att jag satt där ett tag i alla fall. Och sen på eftermiddagen började regnet ösa ner.
Men det luktade väldigt gott efteråt!

Och sen har man klämt några Adam Sandler-filmer. Big Daddy nu i kväll var den ena. Och vad tusan hette den jag såg tidigare i dag???
Äh, spelar roll…

Tror jag ska fortsätta titta på The Blacklist i morgon…
Eller The Americans…

9 jun 2009 Frösakull

Annonser

Tänk. det är alltid så!

Rätt som det var helg, så är det nästa helg. Trösten i det hela är väl att vi alla, eller åtminstone de flesta av oss, upplever att tiden går fort. Dagarna rinner förbi.

Nu skulle man väl kunna tro, att jag som nybliven pensionista, skulle ha all tid i världen! Och på sätt och vis har jag väl det. Liksom – egentligen – vi alla. Men det är ju upplevelsen av tid som vi lever i, och i den upplevelsen går även mina dagar raskt förbi. Om det är bra eller dåligt? Njäää… går inte att lägga in några värderingar i det. Ibland känns det bra och ibland känns det dåligt. Det beror på hur man ser på saken.

wotDålig är däremot min fysiska kropp. För närvarande. Tror hela tiden jag ska bli starkare och smidigare och ha mindre ont. Gör vad jag kan för att det ska vara så, både med mat, motion och träning. Och vila.
Och det kan gå bra! Det finns dagar och stunder då jag cyklar och det  bara är skönt! Även efteråt! Då jag jazzar runt hemma och får både diskat och fixat med annat.

burnedoutOch sen vaknar jag en morgon och är totalt mörbultad. Som om kroppen är full av hopdragna muskler och sedan omlindad med starka gummiband. Undrar för mig själv om jag dagen innan tog i för mycket fysiskt – eller satt för länge framför datorn. Eller blev kall ute på altanen. Det kan vara vilket som. Eller i kombination. Väldigt frustrerande.

Eller är det mina zonterapibehandlingar som sätter fart på eländet? I så fall är det bara att försöka stå ut och gilla läget – och inte sluta med behandlingarna. För man är ju positivt lagd och tror att allt ska bli bra.
Slutet gott, allting gott – och är det inte gott så är det ännu inte slut.

IMG_1795För övrigt HAR jag spenderat ganska mycket tid framför nån av datorerna. Inomhus framför iMacen, och i soffan eller ute på altanen med MacBooken. Även flera timmar ett par dagar i veckan med kompisen på ”mitt gamla kontor”. Samt tänkte ta mig i kragen att ibland ta med Booken till biblioteket och sitta där. Jag är flitig med manuset. (Jäkla mycket sittande… hehe…) Är klar med Del 2 och har skickat det till min kompis testläsaren, och håller nu på med del 4. Del 3 var såpass okej så det har jag hoppat över tills vidare. Tills att alla delar är på plats och det är dags att se över helheten.

Nu jobbar jag ju med andra genomgången, med betydligt grövre redigering än under den första. Tar bort delar som jag ska arbeta med senare och troligtvis flytta på. Ganska mycket rensning och omstuvning för övrigt. De där 10 procenten som ska bort… de där darlingarna som ska ”killas”…  och jo – jag har killat några darlingar…

Hittar också såna där fåniga grejer som t.ex att det blivit höst, september – och lite längre fram är det någon som njuter av det vackra sommarvädret…
Eller att man i ena stycket sitter på altanen och äter frukost, medan man i nästa är på väg upp till altanen…  t t t t t t t t t t t t t t

Några mer omfattande helt nyskrivna delar har det inte blivit ännu, men ett flertal idéer har poppat upp längs vägen, och jag har gjort noteringar om dem. Och ett helt sjok av bortflyttade avsnitt ska bearbetas, det är en parallellhistoria som sen ska tillbaka in i huvudberättelsen på lämpligt sätt och på lämpliga ställen.
Och det är fortfarande så roligt så jag kan inte låta bli.

datortant transparantEders Ninna
– för dagen på värmedyna i soffan och med laptopen i  knät

 

Kill your darlings!

Visst är det ljuvligt med sommarvärme!
Inte för att jag har så särskilt mycket ork i värmen att fnatta omkring ute i gasset, men det har jag å andra sidan inte särskilt stor lust att göra heller. Måste erkänna att det är i varmaste laget, och jag har aldrig tyckt om att fnatta runt i nåt solgass.
Så därför får man väl vara lite extra tacksam för den rätt skuggiga altan jag har, och att jag har inte mindre än två parasoller som kan ställas på rad om så känns nödvändigt.

cropped-img_7283.jpgOch här, i skuggan av  parasollen, sitter jag nu och är flitig med manuset. Del 2 som jag tyckte var klumpigt och tämligen uselt, är kanske inte så dåligt ändå. Finns delar i det som är helt okej – eller kan i alla fall bli efter lite översyn av språkhanteringen – och det andra: tja! Är det bara språkbilden eller har jag en massa Darlings som vore bäst att ta kål på?  Att ”killa”. Eller – som jag först tänkte innan jag nu (igen) började titta närmre på den här delen – behövs det verkligen MER text i anslutning till just det här?

Svaret är förmodligen att det behövs lite av alltihop. Men nu tror jag att att de värsta avarterna kan skalas bort genom att killa ett antal Darlingar – vilka de nu kan vara – samt gå igenom språkhanteringen. Meningsbyggnad, ordval, stryka de där 10 procenten… ja ni vet…

datortant transparantOch visst ska jag skriva nytt också! Men kanske inte så mycket just i den här delen, och kanske inte om och med just den här personen…

Så för ögonblicket tar jag tag i del 2 utan nån tanke att leta reda på synopsisliknande bitar för att fylla ut dem till berättelser i berättelsen. Det blir som det blir när det kommer!
(Har en tämligen god idé om vad det är, och vem det är jag vill ge mer plats åt i berättelsen)

 

Hot Hot Sommarlördag…

— och världens lataste dag.

Cyklade visserligen till Willys och handlade efter frukost, men sen har jag inte gjort särskilt många knop. Mest suttit ute på altanan och gjort – ingenting!

Jo jag gjorde en gryta chili com carne till middag! Idiotiskt med chili con carne när det är 27 grader i skuggan, men det var inte så farligt att laga till den. Efter diverse hackande och skärande och brynanade och öppnande av förpackningar med bönor och krossade tomater, så puttrade den på alldeles själv utan att gnälla. Och jag behövde ju inte ens befinna mig i köket. Det var sen det blev svettigt! När jag åt den! Å andra sidan har jag 4 portioner till nån annan dag. Man kan nog äta chili kall, eller vad tror ni?

IMG_7817Har inte ens varit flitig med skrivandet sen jag blev klar med grovjobbet. Jo, i förrgår fick jag till 2 A4-sidor helt ny text, kom på en så bra grej till sista kapitlet. Men efter det har storyn mest malt i huvudet. Men det är ju där en story alltid börjar, så inte är jag lessen för det inte. Så är det alltid när jag skriver. Gåendes rundor i lägenheten medan det mal i huvudet, och sen TJOFF – så kommer det och jag blir sittandes med klister under rumpan. Alltså vid datorn och skriver.
Får väl räkna med att det blir så nu också. Man ska ju tänka positivt.

Jag tog ner testlapparna från storyboarden i dag trots klibb-värmen, och började om från början med den. Först uppdaterade jag anteckningarna i filen på datorn där jag hade alla rubriker bland annat, och sen pinnade jag upp den ena färggranna post-it lappen efter den andra – till ungefär halvvägs klart. För sen hade jag glömt vad som hörde till vilket kapitel, och iddes inte kolla på datornen gång till.

GÖR DET SEN! tänkte jag och gick ut på altanen igen. Sen har jag mest häckat i baden-baden-kopian. Lyssnat på Louise Hay affirmationer, sorterat lite i bild-biblioteket, och druckit rött te.
Tänk ett sånt spännande liv man har… hmmm…
Tur man har romanen att leva i mellan varven. Där kan man göra karaktärernas liv hur spännande som helst. Om man vill.

me cutoutNu tittar jag på filmen The Do-over med bland annat Adam Sandler, och kom på att jag hade sett den för inte så länge sen.
Nej förresten! Det gör jag inte alls! Eller bara till viss del, rättare sagt! Jag skriver ju ett blogginlägg som om jag hade nåt att komma med.

So I’ll fake it ‘til I make it!

Filmen är bra, förresten! Rekommenderas! Har ett budskap på slutet… Vilket är ett helt annat än det ni kanske tror just nu.

Lucky me

Det är lite varmare idag, trots att det är övervägande molnigt – Lucky me.
Jag kan sitta ute på altanen, utan en massa extra tröjor och en eller två filtar – Lucky me.
Jag hoppas det förblir så.

datortant transparantJag är klar med första genomgången av manuset, blev det i går kväll – Lucky me.
Men nu ska jag inte skryta över det, för det var ju ”bara” en genomgång där jag delar upp, planerar, justerar och redigerar det mest uppenbara, grovjobbet! – Förberedelser inför det verkliga jobbet! Själva skrivandet!

Men jag har flyt – Lucky me!
Och jag ser att jag har förfärligt härligt MYCKET skrivande framför mig.

Hur kunde jag tro att romanen var klar och färdig – då innan!
Jag var nog bara trött och inte orkade se mer av manuset. Det fanns ju andra omständigheter runt ikring också.
Eller nåt sånt.

Jag ser klarare nu – Lucky me!
Jag ser en nedrans massa stycken som är bara tell-ande – för att inte rent ut kalla dem för utkast eller synopsis – och alldeles för lite show-ande. FUSK! FY NINNA! Du vet och du visste bättre redan då! Du kan och du kunde bättre redan då.
Men för att vara snäll mot mig här och nu – så är det också mycket som är riktigt bra –
LUCKY ME!!!!!
Och jag har både skrattat och gråtit mig igenom manuset. Inte åt mig, utan med mig. Så att säga…

Sen i går kväll satte jag på Netflix och tittade på Mannen från U.N.C.L.E. från 2015. Yeahhhh! Napoleon Solo och Illya Kuryakin! Och jag gillar verkligen det äkta 60-tals stuket. Inte bara i handlingen som sådan, utan ännu mer i sättet att filma. Inte en massa smash smash och snabba klipp och mörka scener…

The Man from U.N.C.L.E. 2

Föredrar också utan någon som helst tvekan den gamla The Bourne Identity från 1988 med bl.a. Richard Chamberlain som Jason Bourne och Denholm Elliot som läkaren som räddar honom. Det är så man ska bygga upp spänning och berätta en historia. De moderna Bourne-filmerna är mest bara pang-pang, och saknar så mycket från grundberättelsen. Händelseförlopp som behövs för att göra handlingen till en bra story!!! Jag gillar varken filmer eller böcker där man efteråt frågar sig själv: Jamen, vad handlade det om egentligen?
Fast då blir det sällan nåt efteråt. Jag slutar helt enkelt att titta/läsa och gör nåt annat istället.
Älskade för övrigt även romanen av Robert Ludlum. Identitet Kain (1980).

Och nu river molnen isär och det himlen blir blåare. Tycks också börja blåsa mera. Varför kan man inte både få sol och stilla vindar, eller varför inte så nära vindstilla som möjligt!
Å andra sidan har jag tvättstugan i eftermiddag, med lite tur får jag levererat lite stolar och nåt bord för utebruk också. OCH ska bort ikväll. Var det tänkt i alla fall, fast det sista är jag för närvarande tveksam till…

Bla bla bla bla bla …
Nu ska jag börja ta itu med ”det verkliga jobbet”. Göra i ordning storyboarden så långt det är möjligt, och börja SKRIVA!!!!!!

 

Det här trodde jag mig aldrig om att göra

17

Jag hade svårt somna natten till i går. Låg där med tankar rusande runt bland de grå, men det var roliga tankar! Tankar där jag planerade och det behöver inte nödvändigtvis vara negativt. Bara lite irriterande eftersom jag inte ville vara vaken på natten, och sen vara urtrött på dagen. Hade dessutom lovat bort mig på fika hos en thejkompis, så nån sova-middag-stund kunde det inte bli tal om. Och även om en del av hjärnan ansåg det skulle vara slöseri med skrivartid, så var en annan del av hjärnan helt klar över att det bara skulle vara positivt att bryta av med lite annat. Lite socialt umgänge, lite tjejsnack så där. Lite skratt. Lite… what ever…

Men vad tankarna där mitt i natten sysselsatte sig med, var att de talade om för mig att jag behövde en storyboard.
– Jag! En storyboard! Nähä. Kan väl ändå inte vara möjligt.
– Jodå! Lita på mig. I det här fallet är det nödvändigt.
– Men jag har aldrig behövt nån innan, så varför nu?
– För att du inte har skrivit på det här viset innan.
– Jag har väl min stil här också?
– Själva stilen kanske, men ingen av dina andra texter är så här långa. Du har fler karaktärer och till och med ett par bihistorier! Du har ju mest skrivit noveller tidigare och PÅBÖRJAT andra romaner. Och det viktigaste av allt och som verkligen kräver en storyboard – är att du alternerar mellan ett par olika perspektiv!
Så länge du har 40-50 A4-sidor är det ganska lätt att hålla saker och ting i huvudet, samt flytta runt stycken eller delar om det skulle behövas. Men ju längre text – desto mer kräver det av minneskapacitet. Hur många sidor har du nu?
– Öhhh… ett par hundra??? Kanske. Inte riktigt.
– Och kan du säga mig åtminstone en annan text du har skrivit där du byter perspektiv?
– Ehhh… Ja… fast… de är förstås inte särkilt långa, men…
– Vad är det som känns svårt i den här romanen?
– Hmmm… erkänner… det har börjat bli ganska svårt att överblicka helheten.
– ERGO! Du behöver en storyboard! En timeline. En hjälpreda. En visuell anteckningsbok, så att säga. För du gör ju redan skriftliga anteckningar om de olika delarna, eller hur?
– Jäpp!

Så efter att ha sovit alldeles för länge i går morse, susade jag efter frukosten bort till Biltema och köpte 3 stycken pannåer i storlek 40 x 50 cm. Dom är inte så dyra där, plus att Biltema bara ligger nån dryg km bort, så det gjorde inte direkt ont vare sig i ben eller plånbok.

Sen blev det förstås lite bråttom i går med att baka muffins att ta med, äta lunch innan dess och lite annat smått och gott. Försökte till och med diska. Så borta några eftermiddagstimmar, och när jag sen kom hem var det bara att öppna internet för att lyssna på ett sånt där direktsänt radioprogram… vad-det-nu-är-det-heter…

IMG_1925Först halv nio på kvällen började jag gå igenom del 2 av manuset, vilket jag sett fram emot hela dagen, och jag höll på till halv ett. Då hade jag grovredigerat och försökt dela upp delen i mindre delar, (host), och var äntligen var klar med det. Men orkade inte läsa igenom allt en gång till för att se hur jag hade fått till det. Jag menar – 38 A4!

Men det blir nog bra till slut. Trots att jag emellanåt slås av tanken: ”vad i hela friden sysslar jag med?” Alltså jag ifrågasätter inte skrivandet i sig. Det är min grej det där med att skriva, och jag varken kan eller vill göra nåt annat för resten av livet. (Inte bokstavligt förstås. Man behöver äta också, och sova, och ha några vänner att umgås med, och läsa … och så vidare…)

IMG_1926Frågeställningen är egentligen den: Varför börjar jag med att genomarbeta, och i stora delar göra om ett redan befintlig romanmanus! Med början, mitt och slut! Och redan grundligt redigerat otaliga gånger!

Svar:
Den var inte tillräckligt bra som den var, och samtidigt gillar jag den! Jag gillar personerna och handlingen och den har knackat på min skrivarhjärna flera gånger om nu under senaste tiden.
– Är det inte dags nu? frågar den.
– Jo det är det, svarar jag. Nu är det dags.

IMG_1923

Först idag satte jag upp de där pannåerna, och nu får väl den närmaste framtiden utvisa hur jag fixar att använda en sådan. Men post-it lappar var nog inte det bästa valet. De rundar till sig! Hoppas de slätar ut sig så småningom, för de där testlapparna jag satte upp behövde två pins var. Och jag ville gärna ha färgade anteckningslappar! Hade nån tanke om att var person skulle ha sin färg, men då  hade jag behövt fler färger, insåg jag.

Och fotona blev så usla, mörka och med dålig skärpa, att jag bara var tvungen hitta på nåt med dem. För väggarna är vita, och pannåerna är vita, bara så ni vet.

Nu lite te-fika och sen tillbaka till manuset del 2. Håller på läsa igenom, men det blir fortfarande en massa ändringar på än det ena än det andra.
Är jag överdrivet petig tro? Näääää…
Är jag en nördig språkpolis? Jaaaaa…

Input

Just nu, när sovmorgonen är över och de där måstena är avklarade, hade jag helst bara slitit åt mig nån av datorerna och försjunkit i manuset. Men jag lovade titta bort till en väninna på fika i eftermiddag, och det ska jag inte smita från. Det är ju också sånt man måste göra ibland. För att må bra! För att få lite input på saker och ting. Nya perspektiv kanske rent av.

En bekant för flera år sedan sa till mig: om man inte får nån input, kan det heller inte bli nån output. Så nu ska jag strax gå iväg i regnet och få lite input av det verkliga livet i en villa. Typiskt??? Inte en susning…

Men senare idag ska det oavsett vilket, bli nån form av output.people

Och den här bilden är nån helt annanstans ifrån…

Pomodoro-metoden mot prokrastinering och tidsbrist

Man samlar på sig: bra sajter, intressanta ämnen och lärorika inlägg! Blanda dessa mina skrivna ord hejvilt!

Tobias Holmgren

Piers Steel, professor i organisationspsykologi vid Calgarys universitet i Kanada, beskriver prokrastinering så här:

”Prokrastinering är att medvetet välja att fördröja ett tilltänkt handlingsförlopp trots vetskapen om att det kan leda till negativa konsekvenser”. (Citerad av Alexander Rozental och Lina Wennersten i boken Dansa på deadline, Natur & Kultur 2014)

Det är ett beteende som många kreativa människor kan känna igen sig i. Enligt min erfarenhet rör det sig sällan om lättja – snarare tvärtom. Många i min umgängeskrets som erkänner sig vara prokrastinerare av rang har fullspäckade scheman och ständigt nya projekt på gång.

Istället handlar det om ett slags snedvriden perfektionism.

Som skribent kan man ha det perfekta ämnet och en grandios plan över vilka känslor man vill väcka med sin text, med vilka medel man ska uppnå det och hur slutresultatet överlag ska bli. Men när man väl sätter sig vid skrivbordet vilar fingertopparna ändå över tangenterna. Ingenting…

View original post 870 fler ord

What a day!

Helt underbar faktiskt!
Ja, inte vädret förstås! Det bara blåser och blåser. Även om  jag hade motvind på väg in till stan och medvind på väg hem, vilket ju var ganska okej eftersom uppförsbacken är på väg hem, så var det ju inte direkt nån höjdare
… snacka om att vara tvungen trampa i nerförsbacke…
Annars har det varit en toppendag.

Jag pedalade alltså in för att sätta mig och jobba med manuset på mitt gamla ställe. Det där stället som är ett socialt företag och där jag har ett par vänner. Eftersom jag väljer mina tider – alldeles själv väljer jag – så tar jag mig förstås dit framför allt vid de tidpunkter som jag vet där är vänner i första hand. (Host host) Och undviker vissa… öh… en viss…

I dag var bara min bäst-bästis där. Jo en av de andra vännerna också men han håller mest till i cykelverkstan, Vi hejade bara som hastigast idag och sen pep han iväg till ett annat uppdrag efter lunch. Så det blev bara jag och min bäst-bästis, som för övrigt är min Mac-vän och bäst-bästis överallt. Inte bara här. Men för att det inte det ska uppstå några missförstånd här, så är det min bästa vän han är. Inte nåt annat.
Dessutom har han tagit på sig att vara lektör/korrekturläsare av mitt manus. Han vet vad skrivande är frågan om, har själv ett episkt manus på gång om än vilande,  så det är inte bara en läsare vilken som!
Och mitt manus – vi gör det bit för bit. Men han heter inte Harry…

Så jag har varit flitig! Den där berömda lampan har verkligen lyst starkt i flera dygn nu! Snart en vecka, tror jag! YEAAAHHHHH! JABBA DABBA DOOOOOO!!!!

Idag tog jag först fram prologen jag skrev i går och gick igenom den minutiöst. Tog bort en massa ord, la till några, såg över meningsbyggnaden och bytte plats på ord. Tog bort några fler. Såg till så att jag skapade ett antal frågetecken i läsarens huvud, gav lite viktig ”information”, fokuserande på de detaljer som är viktigast ha med sig i bakhuvudet vid läsandet. Det som ska skapa nyfikenhet och käslan av att bara vara tvungen vända blad. Antydningar om vem personen i det här stycket är och vilken betydelse hon har. Jo, just här är det Hon.

(Ska för enkelhetens skull kalla henne för Hon, och honom för Han när jag skriver om det här. Men tro för all del inte att jag tänker avslöja något om handlingen för den sakens skull.)

Sedan, när jag så småningom tyckte jag kände mig nöjd, exporterade jag över Pages-filen till PDF och mejlade den till Mac-kompisen. Han satt ju visserligen bara på andra sidan skrivbordet, men ni vet väl hur det är? Man gör det enkelt för sig så mycket det går…

Sen då? Jo då var det bara att fortsätta grovredigeringen, uppdelandet och planeringen av Del 2. Och där är jag nu. Det vill säga jag har skrivpaus nu. (Hostade någon?)
Och där har innehållet i ett av delkapitlen just krockat med det som jag skrev i Del 1.
Jag kan bara inte ha samma textmassor på två ställen i en roman!
Men jag tyckte mig minnas att när jag höll på att jobba med den här romanen för tusen år sedan, så försökte jag på ett fiffigt sätt lägga över de aktuella textsjoken från del 1 till del 2. Men så ska jag inte ha det. Det ser jag rätt tydligt nu. Så det blir till att få till Del 2 på ett annat sätt bara, så allting flyter på och både Hon, Han och jag blir nöjda.

Ska sammankalla dem till ett möte, förresten. Frågan är bara om jag ska bjuda dem på lunch eller på en smarrig eftemiddagsfika. Men tror en god lunch kan vara smartare. Några öl till och konjak till kaffet efteråt. Ser verkligen fram emot ett intressant samtal med mina båda huvudpersoner.

Skulle det vara bättre att prata med dem en och en???
Nääääääää…. int’då…. inte nu… kanske längre fram…

Och Yoda har inte ett dugg med saken att göra, mer än att jag gärna anammar det där med ”The Force is with you” och vad det nu var mera…
Och jag har inte tid med nya bilder nu…

Tror jag ska titta på Dr Who.

The force is with me…

Äntligen!

Sen några dagar tillbaka, uppemot en vecka kanske, har inte mycket lockat mig. Att laga mat till mig har inte varit svårt, vad vore jag utan mat! En blek strimma blott!!!!
Men disken står där – jag ignorerar.
Dammet lägger sig – jag ignorerar.
Skulle ringa den och den – jag glömmer…..
Mejlen… okay, jag skrev ett mejl idag och kom ihåg att skicka. PRIORITERADE DET!
Inte cyklat till cafetierian…
Inte kollat om min gamla-tant-grupp samlades idag
Sett en del på Netflix medan jag har ätit… för det är lite obekvämt att…
Glömde mig nästan kvar ute på altanen i går… det blev kallt…
Idag ungefär likadant..
Bloggat? Med nöd och näppe och knappt det. En bild till Words & Pics för några dagar sedan, och försöker ta mig i kragen nu

Mer då? Ah det vete sjutton…

Jag kom nämligen in i det där läget som jag längtat så länge efter! Det där läget när man inte vill göra något som helst annat än att sitta ifred med datorn.

Nej! Ingen dejtingsite… ALDRIG!!!!
Inte Facebook… URRRRK eller i alla fall nästan på…
Inte ….

Äsch nu ska jag inte dra ut på det längre (fast måste ju kompensera lite att det var så länge sedan jag var har inne senast)

Alltså! Jag har börjat jobba med min roman! YIPPPPIIIIEEEEEE!!!!!
Och jag har fått tillbaka det där gummibandet, det hårda, strama, obevekliga, underbara gummibandet som drar mig till datorn!

Mest hittills har jag redigerat, organiserat, delat upp i lämpliga delar, planerat… PLANLAGT handlingen, delarna och kapitlen. ja kanske inte direkt kapitlen än, mer än i första delen som jag nu har jobbat med.
Redigerandet har hittills tagit längst tid, men idag skrev jag en ny prolog. Eller kalla det inledningskapitel om ni vill. Kort i alla fall.

Så nu först ska jag gå igenom del för del, i nuläget är det sex stycken. Två är jag klar med, för ett kortare avsnitt har fått bli en egen del. Det passar bäst så. (Visst låter det snurrigt? Men strunt i det.)
Det första, som jag nu är klar med, är också det enklaste att jobba med. Hade gått igenom det hur många gånger som helst då tidigare. Riktigt finslipat. Och kan för närvarande inte se att något nyskrivet ska in just där, eller något befintligt tas ifrån.
Och den där delen som blev sin egen, har jag också gått igenom nu senaste veckan, och den kommer heller knappast att bli ändrad vare sig på det ena eller andra sättet.

Det, däremot, kommer jag att få göra i de resterande delarna. Jag vet att somt förmodligen kommer att få lämna scenen helt, och annat läggas till. Flyttas om här ett och annat. Förmodligen. Och visst kommer jag att skriva till nytt. Räknar med det! Längtar faktiskt efter det!

Och jag ska i lugn och ro gå igenom del efter del. Metodiskt. Flitigt. Dagligen. Skriva. Redigera. Pussla.

Å jädrar i min lilla låda så roligt jag har det!

IMG_7817

Jaa! Vad ska det bli av mig när jag blir stor?

14

I förmiddags hämtade jag på Ica (i postutlämningen förstås), de där bilderna jag beställde utskrift av i affischformat 40 x 50 cm. Väldigt spännande att få se ur de ter sig IRL! Och hur stort är egentligen 40 x 50 cm? När man liksom ser det på plats!
Nervöst också, för jag har ju tänkt leka lite med dem nu IRL, inte bara på datorn, med lite verkligt färgduttande och vad det nu kan bli. Har en och annan lös idé – fast samtidigt inte!
OCH! Tänk om det blir så fult så jag förstör bilderna?

Men om jag inte provar på, kan jag ju inte veta vad jag kan åstadkomma. Det hägrar onekligen i min fantasi, att ställa ut så småningom. Vi har ju ett galleri i anknytning till Cafeterian, och jag känner några stycken som jobbar som konstnärer.
En av dem har Art & Design… butik/galleri… finns en chans där… kanske…

När jag bara fått till de här första så jag vet lite mer om vad jag kan!
Undrar om mina idéer håller… 😉  😀

IMG_7803Hmmm… jag beställde ju matta! Hur blanka är då de blanka?

Familjeliv

Yngsta dottern med man och son stannade till här i dag och åt lunch, på väg söderut. Jag gjorde en gryta på kidneybönor, tomat och champinjoner, kryddad med lite chilipasta och vitlök. Ja och lite vanlig lök och salt och sånt förstås. Det blev suveränt gott! Basmatiris till och blandad sallad. Och jag blev riktigt glad att det blev över en portion till mig i morgon! Får man tänka så? Ja, det får man. Vi blev mätta alla fyra.

IMG_7802

Och så här väljer man tomater!
Hela, ekologiska tomater i burk mixas direkt i burken och blandas sen ner i rätten. Och hon har rätt! Det blir mycket finare tomatsmak av de här hela, än när man köper krossade eller passerade. Säkerligen höjer det också smaken, att de är ekologiska.
Mixa lite försiktigt bara! Inte full speed! Då hamnar tomaterna på köksväggarna i stället, och där vill man ju inte ha dem. Urtrist att göra rent sånt.
Bilden har hon tagit och finns på hennes Instagram (som en liten videosnutt), och idéen var från början hennes mans. Jag kommer hädanefter alltid att göra så här när jag vill ha tomater i matlagningen. De färska kan man ju äta – färska!
Med mindre man har egna plantor med solmogna tomater att plocka från.

Skärmavbild 2016-07-07 kl. 18.16.19

Lillkillen spelar alltid en smula reserverad till en början, det trots att det inte var så jättelänge sedan vi träffades, men efter ett tag började han flina och sedan kom det en hel del skratt också. Utom när han hade fått för sig att han skulle slänga lite skräp som han hade borstat upp på sopskyffeln (med långt skaft). Han måste ha snubblat på skyffeln för plötsligt hördes det ett *tjudd* i hallen och han började skrika. Inte vråla fullt ut, så illa var det lyckligtvis inte, men efteråt var det väldigt mysigt att sitta i mammas knä ett tag och småhulka.
Sen var det dags att hoppa runt på uteplatsen. Bäst passa på medan solen tittar fram. Tänk känslan att gå barfota på solvarm sten! Eller sand… eller gräs…

#pixlr

 

 

Je ne sais quoi

Inte bokstavligt dö förstås, försöker bara ge en bild av vilken dignitet det är frågan om.

Adehåde fastnade i tankevirret. Och när Adehåde börjar tänka, då tar hen i ordentligt! Hen stoppar inte för nånting och växer potentiellt. I det här fallet för något där oro hade sin grund. Och oron blev till rädsla, och rädslan blev till att hen i princip skulle dö precis när som helst. Varpå tankeflödet blev ännu mer kaotiskt.
Då kliver Aspie in och försöker göra sitt. Nämligen leta fakta. Som en närsynt privatdetektiv söker Aspie information och saklighet, balans och kunskap, medan Adehåde virrar bort sig alltmer i orimligheternas slingrande djungel. Och Aspies mobiltelefon surrar sig varm.

Så kommer då äntligen stunden, efter flera dagars repetitivt kackel bland de små grå. Den räddande Ängeln dyker upp. Den som med utanförskapets klara ögon och sinnets djupa kunskap pekar på vad som egentligen står på. Och som det starkaste ljuset skingrar Ängeln det djupaste mörkrets djupaste skuggor.

De båda A-na smälter samman i ett gemensamt utrop: Jaaaaa! Så klart! Det visse jag ju egentligen! Varför tänkte jag inte på det!?
Och Ängeln visas den tacksamhet som är det minsta någon kan begära. Det vill säga den största tacksamhet som över huvud taget kan ges och fås.
Blomstren lyser i de klaraste av färger.

Efteråt kommer reaktionen. Adehåde hopslingrad med Aspie sover i uttröttat lugn. I behaglig förvissning om att det här aldrig kommer att hända igen, de har ju varann, till balans och stöd. Två skärpta, kloka, erfarna halvor.

Tills nästa gång… tills… jag vet inte vad…
något blir spegelvänt?

 

Regn och inga visor

Egentligen har man inget val när det ömsom duggar, ömsom regnar och ömsom vräker ner. Det där blöta från himmelen. Dagen idag måste prioriteras som en skrivardag. Övervägande i alla fall. Förhoppningsvis ska man kunna få sig en nypa frisk luft senare, i eftermiddag kanske, utan att bli halvdränkt.

För skriva måste jag! Vi har den där kulturkvällen på onsdag och då ska jag ha nån text klar. Tema: Skrivandets vedermödor och glädjeämnen. Och så ska jag anstränga mig att INTE börja pilla med bloggens utseende! INTE byta tema. INTE byta färger. INTE byta bakgrund. INTE…     … något som helst som drar mig bort från själva skrivandet.

Men jag kan nog inte låta bli testa om jag klarar få till en ”pull block quote”… en sån där html-grej som ska dra ut en bild eller en bit text till höger eller vänster på sidan, en liten bit utanför marginalen. Vi får se hur det går. Kan ju testa med en bild nu i det här inlägget. Jag tycker INTE WP är särskilt tydliga i sin beskrivning av hur man gör. Inte i anknytning till  infon till det här temat i alla fall.
Eller är det bara jag som är sån. Övertydlig när det gäller beskrivningar. Får väl skylla på aspiedelen av mig.

da.da.da.da.da.da.da.da

yg3

Det var attan! Det lyckades med bilden! (Fast det syns inte på första sidan, bara på inläggets egen sida). Synd bara att det alltid ska vara en sån där tunn grå ram kring alla bilder på det här temat. (Twenty eleven – som för övrigt har en hel del funktioner. Vilket jag hade glömt att det hade…)

NÅ! Med en snutt text då! Hur blir det då?

da.da.da.da.da.da.da.da.da.

Testing testing testing – (man har ju inget att skriva om så där opåkallat plötsligt)

Nämen götapetter! Redan på andra försöket! Men ska erkännas – jag skrev ju av exemplen hur det skulle se ut. En helt annan fråga är om jag kommer ihåg det till en annan gång.

Och nu sitter jag ändå här och gör helt annat än det jag skulle. Jag skulle ju skriva texten till på onsdag!

Jag har alltså redan en text klar att börja med. Mitt arbetsnamn – Min musa Albert.
När jag skrev den började jag med en sort igångsättarskrivande-inledning, innan jag halkade in på själva berättelsen. Den inledningen behöver egentligen inte vara med. Inte om stycket ska bli en novell bara. (bara!)
Men i det här fallet, på onsdag med temat om skrivande, får den här ganska så korta inledningen vara kvar. Vad jag ska göra nu, eftersom själva texten – novellen – är bra i sig själv, är att skriva en avslutning som passar tillfället och som knyter an till inledningen. Och då tänkte jag prata lite mer om vad det kan innebära att skriva. Hur ljuvligt, underbart, fantastiskt det är att skriva, och hur nödvändigt!!!!

Jag kommer faktiskt inte ihåg vem som kom på följande, om det faktiskt var jag… eller Camilla… eller nån annan i gänget… eller om det var en sån där gemensam grej. MEN! Ungefär så här: Att skriva är det jag kan bäst, vill mest, och gör helst – … och som ger mig mest av det som är viktigt för mig. Som ger mig glädje och tillfredställelse. Det som får mig att hamna i flow.

Åtminstone alla ni som själva skriver och har funnit att det är er grej här i livet, vet precis vad jag pratar om. På nåt vis mår vi som allra bäst när vi lever mitt i skrivandet. Åtminstone gör jag det. (Kanske delvis därför jag mått så dåligt under flera år??? Inte skrivit!!!)

Så den där sista delen ska handla om vad som kan vara svårt, men framför allt om det som är underbart med skrivandet. Och även om vad som krävs! Vilket är lika med klister mellan rumpan och stolen och bara sätta igång – även om det känns alldeles tomt i skallen.
(Bara och bara…)

Jodå! Trots skrivblockering kan jag knepen. Känner till hjälpmedlen. Tipsen för att komma igång när man har fastnat, och att fortsätta! SKRIVA!

I’m a writer. Yes, I am!

And hopefully I’ll soon become an author as well.

(Det där går inte att säga på svenska. Vi använder ordet författare oavsett om vi skriver mest för skoj skull eller om vi är professionella och får inkomst av skrivandet.
Vi använder i allmänhet inte ordet ”skrivare” om oss. Inte ens ordet ”skribent” – vilket även det har en klang av någon som skriver och får betalt för det.

Kanske är det rent av så att ordet ”författare” för tankarna till böcker av olika slag, medan en ”skribent” kan vara den som skriver ledare i nån tidning, artiklar, essäer och annat. Och troligtvis är det så, att den som med ekonomins hjälp kan titulera sig författare eller skribent, ofta är bådadera.

Vi som ännu inte ”lyckats”! Som ännu inte blivit publicerade av något förlag eller i någon tidning och fått betalt för det! Om vi benämner oss själva författare blir vi ofta fnysta åt att vi minsann inte har rätt att kalla oss författare eftersom vi inte fått publicerat minst två böcker och fortsätter att skriva. Liknande existerar visst även bland konstnärer. Jag kan möjligen säga om mig själv till mig själv att jag är konstnär, men innan jag haft åtminstone ett par utställningar och sålt ett antal verk, är jag konstnär. Eller?

Det må så vara vilket som, men nog sjutton är vi författare i själ och hjärta i alla fall. Vi som älskar att skriva och skapar karaktärer och berättelser både till vårt eget och till andras förnöjelse. Det är nog bara svenska språket som är så ordfattigt att det inte finns nån adekvat benämning för oss ännu icke publicerade men som trots detta har potential för att bli det. Och den som fnyser åt oss bara för en titels skull är kanske mest rädd att mista sin egen position. Lite fint det där med att vara författare. Eller hur? Lite forna tiders glans lånat från Strindberg och Heidenstam. Lite märkvärdigt, så där.
(Laughing Out Loud)

Å andra sidan är väl framtiden inte ristad i sten för någon av oss. Allt kan hända, och det enda och det bästa vi kan göra är att tro på oss själva och jobba för det vi vill och känner är vår talang och vår väg i livet. Vår plats i universum.

Och efter allt det här skrivandet är det väl bara att hoppa direkt över till TEXTEN! Medan ångan är upp och tangentbordet glöder! Törs man fixa lite te och gå på toa först? Eller tappar man farten då och börjar lägga patiens? (Bör nog radera de där apparna)

Jo, en kort paus att sträcka lite på sig är säkerligen bara bra. Och byta kanal i hjärnan till musan Albert. Men INTE sätta igång med nåt annat bara för att man är på benen.

A WRITER WRITES! ALWAYS!

Alltså…

… vart tar dagarna vägen?
Nyss var det…
och nu är det…

Praktiskt taget lördag. Igen!

And I?
I don’t giva a damm.
(man kan ju inte svära på svenska)

jag har väl — tvättat!
och cyklat
och varit inne i stan hos kompisarna och fikat
och försökt städa
HAR röjt lite i ett antal lådor

har ett par kassar nu som ska iväg till stamloppiset
får inte plats med allt på en vända

i veckan gick fryset sönder
trodde jag
men det var bara som det var gammalt och totalt obegripligt
efter att en vänlig själ med namnet på bröstfickan
plockat bort en och annan on-off knapp som var vinglig och stängde av sig självt för minsta darrning och en annan knapp öppnades för att visa att DÄR under fanns det där vredet man skulle vrida på för att få kallare
i fryset

i kylskåpet fryser gurkan

jäpp!
så’nt är livet när kjolen är randig
och vinden tjuter kring knutarna
och skatorna vaknar tidigt på morgnarna
och tycks äta frukost strax utanför

ibland kan det faktiskt bli lite väl mycket natur
inpå knutarna

och nu struntar jag i lång-tids-editerade bilder
det är väl ändå att måla i ord
som är det viktigaste
och pennor finns det gott om

Musan Albert är tillbaka från semestern

IMG_1895