Je ne sais quoi

Inte bokstavligt dö förstås, försöker bara ge en bild av vilken dignitet det är frågan om.

Adehåde fastnade i tankevirret. Och när Adehåde börjar tänka, då tar hen i ordentligt! Hen stoppar inte för nånting och växer potentiellt. I det här fallet för något där oro hade sin grund. Och oron blev till rädsla, och rädslan blev till att hen i princip skulle dö precis när som helst. Varpå tankeflödet blev ännu mer kaotiskt.
Då kliver Aspie in och försöker göra sitt. Nämligen leta fakta. Som en närsynt privatdetektiv söker Aspie information och saklighet, balans och kunskap, medan Adehåde virrar bort sig alltmer i orimligheternas slingrande djungel. Och Aspies mobiltelefon surrar sig varm.

Så kommer då äntligen stunden, efter flera dagars repetitivt kackel bland de små grå. Den räddande Ängeln dyker upp. Den som med utanförskapets klara ögon och sinnets djupa kunskap pekar på vad som egentligen står på. Och som det starkaste ljuset skingrar Ängeln det djupaste mörkrets djupaste skuggor.

De båda A-na smälter samman i ett gemensamt utrop: Jaaaaa! Så klart! Det visse jag ju egentligen! Varför tänkte jag inte på det!?
Och Ängeln visas den tacksamhet som är det minsta någon kan begära. Det vill säga den största tacksamhet som över huvud taget kan ges och fås.
Blomstren lyser i de klaraste av färger.

Efteråt kommer reaktionen. Adehåde hopslingrad med Aspie sover i uttröttat lugn. I behaglig förvissning om att det här aldrig kommer att hända igen, de har ju varann, till balans och stöd. Två skärpta, kloka, erfarna halvor.

Tills nästa gång… tills… jag vet inte vad…
något blir spegelvänt?

 

Annonser

2 Comments

Kommentarer inaktiverade.