Lucky me

Det är lite varmare idag, trots att det är övervägande molnigt – Lucky me.
Jag kan sitta ute på altanen, utan en massa extra tröjor och en eller två filtar – Lucky me.
Jag hoppas det förblir så.

datortant transparantJag är klar med första genomgången av manuset, blev det i går kväll – Lucky me.
Men nu ska jag inte skryta över det, för det var ju ”bara” en genomgång där jag delar upp, planerar, justerar och redigerar det mest uppenbara, grovjobbet! – Förberedelser inför det verkliga jobbet! Själva skrivandet!

Men jag har flyt – Lucky me!
Och jag ser att jag har förfärligt härligt MYCKET skrivande framför mig.

Hur kunde jag tro att romanen var klar och färdig – då innan!
Jag var nog bara trött och inte orkade se mer av manuset. Det fanns ju andra omständigheter runt ikring också.
Eller nåt sånt.

Jag ser klarare nu – Lucky me!
Jag ser en nedrans massa stycken som är bara tell-ande – för att inte rent ut kalla dem för utkast eller synopsis – och alldeles för lite show-ande. FUSK! FY NINNA! Du vet och du visste bättre redan då! Du kan och du kunde bättre redan då.
Men för att vara snäll mot mig här och nu – så är det också mycket som är riktigt bra –
LUCKY ME!!!!!
Och jag har både skrattat och gråtit mig igenom manuset. Inte åt mig, utan med mig. Så att säga…

Sen i går kväll satte jag på Netflix och tittade på Mannen från U.N.C.L.E. från 2015. Yeahhhh! Napoleon Solo och Illya Kuryakin! Och jag gillar verkligen det äkta 60-tals stuket. Inte bara i handlingen som sådan, utan ännu mer i sättet att filma. Inte en massa smash smash och snabba klipp och mörka scener…

The Man from U.N.C.L.E. 2

Föredrar också utan någon som helst tvekan den gamla The Bourne Identity från 1988 med bl.a. Richard Chamberlain som Jason Bourne och Denholm Elliot som läkaren som räddar honom. Det är så man ska bygga upp spänning och berätta en historia. De moderna Bourne-filmerna är mest bara pang-pang, och saknar så mycket från grundberättelsen. Händelseförlopp som behövs för att göra handlingen till en bra story!!! Jag gillar varken filmer eller böcker där man efteråt frågar sig själv: Jamen, vad handlade det om egentligen?
Fast då blir det sällan nåt efteråt. Jag slutar helt enkelt att titta/läsa och gör nåt annat istället.
Älskade för övrigt även romanen av Robert Ludlum. Identitet Kain (1980).

Och nu river molnen isär och det himlen blir blåare. Tycks också börja blåsa mera. Varför kan man inte både få sol och stilla vindar, eller varför inte så nära vindstilla som möjligt!
Å andra sidan har jag tvättstugan i eftermiddag, med lite tur får jag levererat lite stolar och nåt bord för utebruk också. OCH ska bort ikväll. Var det tänkt i alla fall, fast det sista är jag för närvarande tveksam till…

Bla bla bla bla bla …
Nu ska jag börja ta itu med ”det verkliga jobbet”. Göra i ordning storyboarden så långt det är möjligt, och börja SKRIVA!!!!!!

 

Annonser

6 Comments

Kommentarer inaktiverade.