Man är flitig!

Jojomensann!
Och jag fick feedback på Del 2 i torsdags. Muntligen. Bättre omdömen än jag vågade hoppas på! (Falsk blygsamhet…)

Det fantastiska var att MK (Mac-Kompisen och tillika testläsaren) hade läst både den version som jag skickade direkt efter att ha gjort den där första genomgången, OCH den mer bearbetade versionen jag skickade för si så där 14 dagar sedan! Eller när det nu var… Jag var imponerad och sällsamt förvånad, det var inte min avsikt att han skulle behöva göra det!

MEN! Vilken tur att han gjorde det! För jag hade varit på väg att redigera sönder alltihop. Alltså tagit bort alldeles för mycket i  min nit att få till en icke klottrig utan lättläst historia med flyt. Det var JAG som hade upplevt som om jag upprepat mig! Inte konstigt egentligen, efter alla gånger man läst, redigerat…

Nu minns jag inte exakta ordalydelsen han använde; men i mina ord sagt, så hade jag tagit bort för mycket av det som var hjärtat i det hela. Inte överallt och allting, men – fortfarande i mina ord – tagit bort en del av den personlighet som såväl karaktärerna har som berättelsen som sådan. Känslan av att som läsare vara med i berättelsen! Typ… sitta med där på altanen och fika med personerna. Vilket jag i och för sig hade med även i den mer redigerade versionen, det påpekade MK ett par gånger om, men det VAR INTE för mycket av den varan i första versionen.

I övrigt hade han bara gott att säga. Jag skriver bra och berättelsen drar läsaren med sig vidare. Han ömsom skrattar och gråter när han läser manuset, liksom jag när jag skriver det. Och det är så man ska göra, sägs det. Skriva något som man själv vill läsa och ha glädje av på ett eller annat sätt.

Så nu de här dagarna har jag gjort om alltihop! Nej! Inte riktigt så. Men jag har haft de båda versionerna liggande sida vid sida på iMacan, och jämfört stycke för stycke vad jag har gjort för ändringar, vad som behövde ändras tillbaka, och vilket där ändringen var bättre, och vilka helt andra ändringar som behövde göras. I stället för.

Och gissa vem som blev trött i huvudet till slut.

IMG_1988

I går kväll och i dag har jag dessutom tagit mig en titt på prologen. Jo! Det ska vara en sån också, och jag har inte mindre än tre varianter flytande. Två där den andra är en förkortad variant av den första, och så en helt annorlunda. För sjutton! Det måste ju vara nåt som fullkomligt slänger in läsaren i själva berättelsen!

Men den behöver ju inte vara slutgiltig förrän romanen i övrigt börjar kännas klar. Så vi har lite tid på oss. Jag och MK.
Frågan är nu bara – har jag redigerat bort onödigt mycket i del fyra också? Hmmmm… Nå det återstår att se. Snart.

Och nu då? Jo jag hade tänkt läsa rakt igenom prologem, del 1, del 2 och del 3, med parallellberättelsedelar som hör till där, men har bara samlat ihop det delarna i ett gemensamt dokument än så länge. Men å andra sidan är ju dagen inte slut än. Och jag sov middag i nästan två timmar.

Tja! Det man inte gör på nätterna…

För övrigt jobbar jag i Pages för närvarande, för att kunna skriva var som helst och på vilken enhet som helst. iMacen eller MacBooken hemma beroende på var jag vill sitta nånstans. MacBooken med till ”kontoret” om jag vill jobba på det där MK är. Och på iPaden om jag inte vill kånka med mig nåt större. Eller som nu, när jag vill sitta ute i solen på framsidan och MacBooken behövde ladda batterierna. Senare, när de olika delarna är klara och allt ska bindas ihop, har jag tänkt lägga över texten på Scrivener.

Och! Jo! Det blev faktiskt sol idag, men inte förrän altanen låg i skugga. me cutout

Annonser

Kossorna är på ängen

Det är väl det som är poängen… Trots att man ser så lite av dem eftersom det är så mycket GRÖNT i vägen! Tror det är 6-8 stycken, men man vet aldrig! Det som inte växt upp av sig självt, har grannen planterat. Och jo! Bilden är tagen från min altan.
Kossorna hörs i och för sig inte heller

Cows in the field. Never hear them, and can hardly see them. Too much GREEN stuff! And I could joke about this – if I wanted too…
I would have preferred some open landscape…IMG_1985

Weekly Photo Challenge: Fun