Att vara tydlig

Jag fick ett mejl i går kväll som löd:
”Hej Ninna, (kopia Calle)
Kan ni få ihop en dialog om affischen för HJQ så vore det bra.”

?????

Jag känner avsändaren, inget konstigt där.
Men vad är HJQ, och vem är Calle? Såg på mejladressen att det inte är den Calle som även jag känner. Jag begrep inte ett dugg av vad S menade. Ska jag göra något? I så fall vad?
Varför har jag då inte fått nån förfrågan om jag vill och kan? Ska jag ta kontakt med denne okände eller ska han kontakta mig? OCH – OM VAD???

Självklart slängde jag iväg frågan: Vad är HJQ och vem är Calle?
Under tiden jag väntade på svar kom jag på att förkortningen HJQ står för namnet på en jazzkvartett jag gjorde en affisch åt förra sommaren. Fick strax därpå svaret att det var den kvartetten och att Calle är världens bästa trummis…

JAHA! Och vadå! Varför ska vi prata ihop oss? Jag låtsades inte om att jag hade kommit på vad förkortningen står för, utan skickade iväg: ”Varför ska vi ha ett samtal? Och om vilken affisch? Jag vet absolut ingenting! Har ni bara tagit något för givet där jag ska vara inblandad utan att ens prata med mig först?”

Svar efter en stund: ”Nej det handlar om jazzaffischen du gjorde för ett par år sen. Jag tror att allt löser sog, du behöver inte göra ngt alls. Förlåt, koppla bara av!”

Skulle detta vara mer information?
Tankarna malde på. Men som det var rätt sent på kvällen gjorde jag inget mer av det. Men jag kände mig en smula tagen för given och avsnoppad. Inte nåt stort känslomässigt sett! Jag gick inte i taket eller så. Och jag kunde somna. Blev bara lite grrr…

Men vid frukosten idag skickade jag iväg en fråga vad det egentligen rörde sig om. Jag nämnde inget om avsnoppning, men tror det var tydligt att jag inte gillade bristen på tydlighet. Fick svar nästan omgående där det bland annat stod att HJQ har en spelning framöver och att Calle hade försökt hämta upp affischen för bearbetning, lägga in text.

JAMEN! HALLÅÅÅÅ! Jag hade gjort affischen i InDesign och sen sparat den som PDF. Det går inte att ändra i en PDF. Särskilt inte en affisch! Dessutom visste jag ju om, att affischen skulle användas på ett flertal spelningar på olika ställen, och därför lagt in en ”anteckningsruta” för att med tuschpenna kunna skriva plats och tid!

Nu vet jag inte om det var just plats och tid som denne Calle skulle få in på affischen. Texten i övrigt bestod bara av gruppens namn som rubrik, och sedan namnen på personerna och vilka instrument de spelar. Har svårt tänka mig att just det skulle ändras. Fast vem vet! De har kanske en ny medlem!

Nu skriver jag inte det här för att gnälla på S. Jag känner honom och gillar honom. Han är alltid just, vänlig, trevlig, positiv, superbra om man behöver prata om något. Låt ingen skugga falla över honom!

Men det där kortfattade uttryckssättet! Fåordighet till max! Är det typiskt manligt? Att kunna prata om både det ena och det andra i verkligheten, vara superverbal, mer eller mindre hålla föreläsningar och inte gå att få stopp på! Men vara extremt kortfattad i skrift?

Min mackompis är precis likadan. Kan prata på precis hur mycket som helst till exempel när vi sitter ett gäng runt fikabordet, men skickar man ett mejl eller ett message, så kan man mycket väl bara få ett ensamt ord till svar. Eller rent av bara en ”tummen-upp” eller ett LOL.

Det här fenomenet där man tänker en massa och bara skriver ner en bråkdel av det hela, varpå innebörden faller bort och innehållet blir mer eller mindre obegripligt – är det typiskt manligt? Hur vanligt är det att kvinnor gör det? Eller är det andra egenskaper som styr det hela? Och visst har jag märkt av det här även när folk pratar. Man tänker på någonting man vill säga, men ut ur munnen kommer kanske i bästa fall bara hälften. Och är just det mer typiskt kvinnligt? (Och blir ibland kallade vimsiga!) Men klart är att det blir extra tydligt i en skriven text. Alltså otydligheten…

Och i den här mejlkonversationen var det just bristen på tydlighet som blev ett irritationsmoment.

Till just den saken och den här konversationen tillkommer också det faktum att jag är ADHD och även har en del Aspergeregenskaper.
S har en son i tonåren som är ADHD, så jag räknar krasst med att föräldrarna har gått kurser, läst litteratur, fått till sig rejält med information om ADHD, vad det innebär och vad man bör tänka på som förälder (bekant, vän, släkting, skola osv) när det gäller att umgås med ADHD-människor. Och så har S och hans fru  levt med grabben i fjorton år eller nånting sånt, och lärt sig en hel del via direktkontakt, så att säga.

En av de saker man måste tänka på, är att vara klar och tydlig! Kanske fåordig på sätt och vis, skala bort det som kan rubriceras som svammel och tjat, men se till få med essensen! Kanske rent av vara övertydlig ibland! Och så är de säkert gentemot sonen! Så varför inte spilla över lite av den kunskapen och erfarenheten även på andra som är ADHD? Genom att försöka vara tydlig i en mejlkonversation! Till exempel! Och både S och hans fru vet att jag är ADHD! (Men guuu så lätt det är att glömma sånt som inte ligger precis framför näsan hela tiden….)

Eller är det inte det saken gäller? Är det trots allt manligt tänkande kontra kvinnligt? Jag bara undrar!

Jag tänker inte bedöma, än mindre döma. Jag tog ingen skada av det här. Blev lite småirriterad bara, men jag har lärt mig hantera mina egenskaper. Jag vet numera vad jag behöver vara observant på och hur jag kan göra med olika saker för att underlätta vardagen. Kanske inte lyckas i allt alltid, men är betydligt bättre på det än tidigare. Först och främst genom att försöka göra saker och ting tydliga för mig själv. Och i samspel med andra människor försöka vara tydligare, sätta gränser, och vid behov säga nej eller säga ifrån. – Eller låta bli och se det som mitt val. Om jag lyckas? Ibland, ibland inte. Men nu är jag åtminstone medveten om dilemmat. Även om jag ibland fortfarande flyr min väg, ibland bokstavligt, ibland mentalt…
(Det blev en förfärlig massa ”ibland” här…)

Vad gäller min ADHD och tydlighet och i fallet skrivande – så är jag snarare överväldigande överflödande och ordrik. Men min Aspergerdel har sedan många år tillbaka satt igång stora redigerandet. Vilket innebär att jag editerar och skriver om och raderar och redigerar igen och tycks aldrig bli klar med en text så jag är nöjd med den. Egentligen är jag oftast för petig och ordnördig vilket tar alldeles för lång tid. Vilket i sin tur kan innebära att jag inte skriver nånting alls. Just det här inlägget har redan tagit mig flera timmar, och jag är inte klar än.  Och det är inte fingerfärdigheten på tangenterna det är frågan om, med det går det fort nog! Måste se till att skippa bilder annars kommer det här att ta resten av dan…

Detta har inget med längden på den färdiga texten att göra. Inte i sig. En text inte bara kan vara lång, utan är ibland tvungen att vara det för att få ner det man har på hjärtat och i hjärnan! Det har att göra med att få bort babblet och de onödiga orden, den onödiga informationen, den dåliga meningsbyggnaden och den felaktiga grammatiken – för att istället få fram den tydlighet och lätthet som krävs för att göra en text begriplig. Så just nu mitt uppe i skrivflödet undrar jag för mig själv bland annat: hur mycket av det hittills skrivna måste bort?

För det är inte bara fråga om att skriva för lite för att få fram tillräckligt med information, det kan också vara att skriva för mycket så att den nödvändiga informationen försvinner i orddjungeln.

Jag minns tyvärr inte vem det var som skrev det brev till en vän som avslutades så här:

”Ursäkta det långa brevet, jag hade inte tid att skriva ett kortare.”

Och så är det för mig också. Ofta. Och då händer det att det istället inte blir nånting alls. Men den här gången blev det något! Kan jag få ägna mig åt min manus nu?  😉

datortant transparantP.S. Kommer jag att hitta skrivfel i det här efter publicerandet som jag då kommer att gå in och ändra? Det har hänt förr! För jag är en språknördig adehåde-aspie… som ibland låtsas vara normal… och visst sjutton kommer jag att hitta småfel!

 

Annonser

Om skrivande…

SKRIVANDE!
Icke att förglömma SKRIVANDE!

my-penDet satt fast för mig i över en vecka nyligen. Sån där ”rör-inte-datorn-typen” och ”öppna-inte-filen-typen” och ”nedsläckt-i- huvet-typen”! Men sen släppte det och sen förra helgen har jag jobbat på som bara den.

Under de här senaste veckorna har jag dessutom inte ägnat Facebook mer än nån enstaka slö tanke… alltså! Jag ägnar egentligen aldrig Facebook mer än några enstaka slöa tankar, men nu var det i princip ingen energi alls som gick åt det hållet. Ingen förlust. Skulle klara mig alldeles utmärkt utan FB, men har ett par vänner som jag messeng-ar med ibland.
Även bloggosfären har känts väldigt ointressant sedan jag fick fart på manusjobbandet igen. Så nu idag tänkte jag försöka skärpa mig åtminstone lite på den punkten. Fast erkänner att jag längtar till Scrivener just nu.

Jag har skrivit klart Del 6, oredigerad visserligen men fick godkänt av Testis att berättelsen håller. Samtidigt var han smått chockad över att inte ha fått en mer eller mindre perfekt färdigredigerad text att gå igenom. På så vis har jag skämt bort honom. Kanske på andra vis också. Han är som en lillebrorsa. Men jag sa det till honom, att texten bara är skriven inte jobbad med, så han visste. Han är själv en skrivande person och skriver bra. Annars hade jag inte bett honom om hjälp med det här. Och jag behöver honom inte för grammatik, stavning, ordval mm. Men han ska få läsa igenom hela manuset sen så småningom. När allt är klart.

11949857721037229538angel_icon_mo_01-svg-hiNu ska han läsa igenom Del 7 och 8 inklusive epilogen/slutknorren, och jag håller på med parallellberättelsen. Undrar emellanåt varför jag prompt skulle ha ett manus med parallellberättelse, men de hör ju ihop och den ena skulle inte fungera nåt vidare och vara urtrist utan den andra – och vice versa. Särskilt den ena skulle vara urtrist utan den andra, och den andra skulle vara underlig utan den första.

För övrigt var det berättelsen och karaktärerna själva som bestämde det. Det är deras historia det här! Jag bara skriver ner den!

Om andra saker…

IMG_1895Jo… alltså… den där inflammationen som irriterar ischiasnerven med mera är inte kul…  (understatement). Men heller inte kul gnälla öve tråkiga saker, så det kan vi hoppa över.
Hjälper ju inte.
Snarare tvärtom…

Det positiva i sammanhanget är däremot att RunKeeper talat om för mig att jag cyklat mera hittills i september än under augusti och har alltså lite längre genomsnittslängd per dag. Augusti var näst intill bottennapp sen jag började träna igen efter vinter och mega-allting… fast jag började inte föra nån logg förrän maj. Juni har hittills varit min bästa månad. En del av anledningarna till att det blev sämre cykelresultat i juli och augusti, har varit vädret… allt blåsande…

Gurkmeja!

… har jag börjat äta mot inflammationen. Knappt en vecka nu och jag fick pausa en dag för jag åt lite för mycket till en början. Magen bråkade lite, och jag förstod att jag måste äta det tillsammans med något stabilt. Bara en lättare sallad räcker inte. I synnerhet inte om det är rå grönkål nerhackad i den. HAHA!!!
Men jag märkte omedelbart att gurkmeja gav en effektiv smärtlindring och bara det är ju fantastiskt.

Medicinen Orudis som jag fick av doktorn tidigare fungerade också bra vad gällde smärtlindringen, men jag fick biverkningar som var hemska. Inte enbart hur den påverkade magen – vansinnig knip och sen rent allmänt obehag, småillamående, småknip, diarre, med mera. Och musklerna blev helkonstiga. Som om jag hade fått nånting som fick dem att slappna av så mycket att benen höll på att vika sig under mig. Och inte räckte effekten ett dygn inte… dom bara lovar och lovar…

Smärtlindringen är alltså lika effektiv när det gäller gurkmeja, och bortsett från lite mycket ”bubbel” i magen de första dagarna innan jag hade anpassat mängd och sättet jag äter den på, så är gurkmejan generellt sett helt utan biverkningar.

Vanliga paracetamol, t.ex. Alvedon; NSAID-preparat såsom t.ex. Ipren (verksamma substansen Ibuprofen) eller Naproxen; eller Treo hjälper inte ett dugg. Inte i mitt fall åtminstone. Endera är det meningslöst eller också fördärvar de magen.

Hur smärtlindringen från gurkmeja är för andra typer av smärta har jag ingen aning om. Mina problem beror ju på inflammation, och det är ju det som gurkmeja är så bra på att minska och läka ut.

Mer om gurkmejans effekter kan jag ännu inte säga ur personlig erfarenhet, men oavsett vilka hälsosidor man tittar in på så är skribenten smått lyrisk över effekterna. Tycks hjälpa mot allt. Det ser jag fram emot. kan man bli 25 år yngre också, på kuppen?

När det gäller dosering med mera, är rekommendationerna rent generellt att tillagad gurkmeja bättre tas upp av kroppen än det råa torkade pulvret. Dessutom bör man tillsätta nymald svartpeppar, det är piperazinet som är aktiv ingrediens där vilket förbättrar upptaget mångfaldigt. Besvär med magen kan bero på att man inte klarar svartpeppar, och då går det självklart att utesluta den. Men man får inte lika stor positiv effekt då.

Det är också bättre att dela upp dagsransonen på 3 eller 4 tillfällen – åtminstone till dess att mage och matsmältning vant sig – samt att konsumera sammanlagt 1 msk gurkmeja. Men att laga mat med gurkmeja i 3 gånger per dag, det tröttnade jag snabbt på. Smakar gräsligt och urtråkigt med samma kryddning på maten varje gång. För att inte tala om disken! Alla dessa orangegula bestick, porslin, grytor, stekjärn…

Yahooat nätet förstås, och häromdagen gjorde jag Turmeric paste! Tillagat genom att koka gurkmejapulver med vatten och på sluten tillsätta fett och svartpeppar. Låta det svalna och sen förvara i kylskåp för att intas teskedsvis tillsamman med vilken mat som helst. Som medicin typ… ni kommer till receptet om ni klickar på bilden här intill. Och man bör inte använda curcumin, som är den koncentrerat aktiva substansen i gurkmeja.

Jag vet inte om man kan köpa färsk gurkmejarot i den här stan, skulle vara spännande att prova.

Bilderna har alla fått länkar till olika sidor om gurkmeja.
Det finns hur mycket som helst ute i nät-rymden, även på Youtube.

 

De där kossorna som är poängen…

… jo de är fortfarande på ängen. Men svåra att se härifrån, och ännu svårare att fånga på bild. Idag placerade de sig åtminstone ganska nära, och till och med så jag kunde se lite av dem i den där glipan i snårskogen. Men jag blev tvungen zooma upp ganska mycket, och det blir det helt klart inga bra bilder av.

Men ändå! Det är fortfarande sommar, och sol, och kossor i hagen… ängen… poängen…

IMG_2058

IMG_2059

 

Det var det det

May the force be with me

I går alltså. Det där med ljusstake och allsång och ingen kanelbulle.
Men om sång och musik är helande, så behöver jag sjunga massor idag. NEDRANS!

Även om jag inte har nåt emot att sjunga i sig, så är anledningen till att det behövs nåt drastiskt inte helt kul. Är stiff as a board i ryggen nu på morgonen. Som en ekplanka!

AOOOOCH…

Efter fyra månader med ischiasbesvär och ökande stelhet i ryggen och värk nedåt benen, tyckte jag i söndags eftermiddag att något hade börjat släppa i kroppen. Något kändes lättare, och… jag kan inte beskriva det! På något vis visste jag att nu äntligen skulle de där problemen vara över. Även om jag krasst räknade med att det inte skulle ske på en sekund direkt, så i alla fall från och med nu börja klinga av.

Och visst är det en lättnad även idag till skillnad från tidigare månad (särskilt), men ryggen var så stel och gräslig när jag klev ur sängen att jag mest bara ville skrika rakt ut. (Varför gjorde jag inte det egentligen?) Till råga på allt var jag tvungen tvätta håret. Och nej, det kunde inte vänta tills i morgon för då har jag en läkartid halv nio. Tidigt nog för en nattuggla. Går inte upp ännu tidigare bara för att tvätta håret. Och jo, det gick! Även om det blev en snabbdusch, och att jag inte skrapade  bort nåt vatten efteråt. Bara torkade lite halftomhalvt på kaklet och det rostfria med handduken. Avskyr städa bort kalkbeläggningar…

Ack, detta sittande och tittande…

Vadan detta nu då? Tja! Jag behöver inte fundera särskilt länge för att hitta den troligaste anledningen. Då på eftermiddagen bland tanter och kyrkfolk var det ju frågan om att sitta på en stol i två timmar. Lägg till det en smula nervositet redan innan eftersom det hela var nytt för mig – alltså lite spänningar redan där.

Sen blev jag förstås inte sittande  två timmar i sträck! Första timmen under quizet satt jag och kände mig som den där berömda plankan ända från huvudet och ner till ändalykten. Steeeeel, spääääänd, nån sorts ont i det hela. Det släppte väl något efter ett tag, men helt bekvämt blev det inte trots att stolen i sig var rätt okej. Så i andra halvlek, efter kaffet och den oätna kanelbullen, stod jag större delen av den timmen och rörde lite smått på mig. Inte helt bra det heller, men bättre än alternativet – sitta.

Först när det hela var slut och det var dags att ta sig hem, kände jag hur det släppte i ryggen. Resten av dagen sen var helt härlig! Först satt jag ute på altanen så länge det var tillräckligt varmt, senare blandade jag konfekten med att skriva, lyssna på 60-tals musik, sjunga, diska, flera småpass med lättare gymparörelser, dansade lite (!)… Och det kändes prima och jag var hur lycklig och glad som helst.

cykelOch så  vaknade jag i morse med den där ekplankan till rygg. Och det är inte behagligt när det liksom domnar och stelheten når ända upp i huvudet. Men jag tror ändå att det som började lätta i söndags, faktiskt håller på att lätta fortfarande. Det är i alla fall vad jag vill tro. Vill ska vara vad som faktiskt händer.

Så jag ska försöka lyfta från arbetsstolen nu och ge mig ut på en liten cykeltur. Det brukar hjälpa, brukar mjuka upp de där spända musklerna och få ischiasen att släppa taget. Och sen idag är det väl gladmusik som gäller. Så mycket som möjligt!

Ursäkta gnället – men jag jobbar faktiskt med manuset också. Bara inte precis just nu…

 

Förbanna inte mörkret! Tänd ett ljus istället.

Eller varför inte sex stycken på en gång?

IMG_2053

Alltså… Jag bor nära en kyrka. Men jag har bara varit där inne en enda gång sen jag flyttade hit för nio månader sedan. Det var en konsert på julaftonseftermiddagen. Knökafullt i kyrksalen då. Jättehärlig musik.

Men trots att jag tillbringar tid i ”min” kyrka inne i stan då och då under veckorna – gör de där affisherna och annat layoutmössigt – så kan jag inte direkt anklagas för att vara kyrkosam. Men det är mest gudstjänsterna jag undviker. Men för att inte halka vid sidan om ämnet här, utan skriva det jag faktiskt tänkte skriva, så var det just det att jag var där i eftermiddags. I kyrkan. Eller rättare sagt, i församlingssalen.

Det var en TRÄFF! Det var musik med quiz… och kaffe med kanelbullar… och … mest gamla tanter… och allsång. Det är alltså där man har hamnat nu… som pensionista… götapetter

Hur som… Fem herrar i mogen ålder serverade alltså musik med quiz, typ tipspromenad utan promenad. Nio gamla godingar spelades och vi skulle svara på ett-kryss-två-frågor i anknytning till dem. Och så en utslagsfråga. Om nu två eller flera skulle ha högsta poäng. Givetvis var utslagsfrågan den att man skulle gissa hur många spikar det låg i en glasburk. Gammalt hederligt test, det där…

Nå, de nio låtarna excellerades, damen närmast mig och jag blev kompisar, alla gissade – eller visste – och sen vart det kaffe. Med den där kanelbullen. Men inte till mig för jag äter inte kanelbullar. Så det så…

Jag blev nummer två. Inte i kanelbullsätning alltså utan i musikkunnande. En gammal dam hade åtta rätt, sen var vi några som hade sju. Och så var det ju den där gissningen… 153 hade jag dragit till med, vet att det alltid är fler än man tror i såna där burkar. Det var 131. Och som nummer två att välja vinst, gick jag med hakan i golvet av pur förvåning att jag faktiskt hade rätt på sju av frågorna. Rena turen, antagligen. Kunde några, chansade på några, kompisen intill och jag viskade lite sinsemellan – men svarade inte samma…

Jag valde ljusstaken. En ljusstake är aldrig fel. Jo det kan den vara, för det beror ju på hur den ser ut, om man gillar den. Men en sån här svart sak för värmeljus kan man alltid ha nånstans i bakfickan. (Jaså? Inte det?) Men de silverfärgade värmeljusen med nån sorts silverfärgad blomdekoration på ovansidan var och är nog bland det fulaste jag sett. Men det spelar ingen roll, för dom kommer snart att vara uppeldade… öhhh… tända och utbrunna…

Och på det så var det allsång. Harre je…! Jag som inte sjungit på åratal. Och definitivt inte allsång! MEN DET VAR KUL!!! Så det där gör jag gärna om. Går till den där träffen varannan måndageftermiddag under hösten. Nästa gång ska vi undfägnas med ett melodikryss. ”Vi ses nästa gång”, sa kompisen när hon gick. ”Det gör vi”, sa jag och fick en plastkasse av prästen som var väldigt trevlig. Prästen alltså, inte plastkassen. Den var bara gul och prasslig.

IMG_5977

Vad jag gjorde fel på?
Var föddes Sven Erik Magnusson i Sven-Ingavars? Karlstad, Sunne eller Grums? Lilla Grums, tänkte jag smått ironiskt, kan ge mig den på att han föddes där. Men det kryssade jag förstås inte för. Det borde jag gjort

Och jag hade en annan bild i huvudet än en nyckelharpa, för jag valde inte att den hade 20 strängar, Undrar just vad det var för instrument som gömde sig bakom tredje ögat. En tolvsträngad basgitarr? Finns det? Eller nån sorts klumpig luta? Kanske var det nån hemmasnickrad historia jag sett nån gång, för jag kan inte hitta nåt liknande på nätet. Eller kanske jag sett det i nån fantasy film… eller i en animerad film… som en gitarr med två sammanvuxna halsar och två huvuden, Platta huvuden, inte normala gitarrhuvuden… äsch… spelar roll… bara fantasy…

Nu i kväll öppnade jag youtube och sökte efter svenska 60-tals låtar. Sen stod jag och diskade (bland annat) och sjöng med där jag kunde och småjazzade med ändalykten i takt. Så snälla nån! Vilken dag! Jag mår så bra så jag måtte ha kommit tillbaka till livet nu. Mådde bra gjorde jag i och för sig redan före Träffen idag, men den spädde ju på lite extra bland må-bra-hormonerna. Är det musik som är nyckeln till hälsa och att sjunga som är bästa terapin?

(Bilden på ljusstaken tog jag idag, men bilden på kyrkan tog jag den 4e december.)

En lat vecka? 

Trodde det först men…

IMG_8079

Alltså: Varit i stan 4 dar av 5 den här veckan. Optikern, sjukgymnasten, två sammanträden, två gruppsammankomster, gjort 2 affischer (och satt upp), 2 luncher, suttit på kontoret och jobbat – alltså mest skrivit + fikat med kompisarna – och så cyklat lite omvägar hem… varit hos en väninna sent en eftermiddag och hos en annan väninna, en kväll som blev sen… och så har jag handlat hem mat också. Äta bör man annars dör man…

Tur jag skrev ner det här nu så jag såg att jag faktistk gjort saker för det kändes som om jag nästan inte gjort nåt. För då insåg jag att jag hade all rätt att göra ingenting nu till helgen, så jag har mest suttit stilla på rompan och ägnat mig åt Netflix. Hittade serien ”Flash”! Nån sorts mix mellan en modern Blixt Gordon, Stålmannen och Arrow. Tittat på Blacklist, och nåt fånroligt som jag redan glömt vad det var. Och så har jag lagt en massa patienser…

P.S. har haft bedrövligt ont också… förbenade ischias…
P.P.S  har inte skrivit så mycket heller,som jag hade velat.

IMG_8080Håller på med DEL 6 som ska bli helt nytt och bara baseras på det som jag skrivit tidigare. Sen har jag fått allvarliga funderingar på hela upplägget.

Testis kläckte ur sig nåt som jag tyckte jag bara måste fundera över, och funderat har jag gjort. Ska nog ta bort prologen helt – eventuellt flytta den för att vara inledning till DEL 2 istället.

Och vem ska egentligen vara POV – Point of view – eller ska båda huvudpersonerna vara det och alterneras emellan? Vem handlar det om egentligen? Mest alltså? Ur vems ögon, hjärna och hjärta ska berättelsen berättas?

Inte konstigt man inte får gjort nåt i veckorna när man har så många andra viktiga saker att fundera kring…

P.P.P.S  Har fått napp på två till som vill testläsa manuset – men det blir inte förrän allt är färdigskrivet och justerat och omflyttat och editerat och redigerat och genomläst AV MIG femtielva miljoner gånger…

Och hör sen!