Det var det det

May the force be with me

I går alltså. Det där med ljusstake och allsång och ingen kanelbulle.
Men om sång och musik är helande, så behöver jag sjunga massor idag. NEDRANS!

Även om jag inte har nåt emot att sjunga i sig, så är anledningen till att det behövs nåt drastiskt inte helt kul. Är stiff as a board i ryggen nu på morgonen. Som en ekplanka!

AOOOOCH…

Efter fyra månader med ischiasbesvär och ökande stelhet i ryggen och värk nedåt benen, tyckte jag i söndags eftermiddag att något hade börjat släppa i kroppen. Något kändes lättare, och… jag kan inte beskriva det! På något vis visste jag att nu äntligen skulle de där problemen vara över. Även om jag krasst räknade med att det inte skulle ske på en sekund direkt, så i alla fall från och med nu börja klinga av.

Och visst är det en lättnad även idag till skillnad från tidigare månad (särskilt), men ryggen var så stel och gräslig när jag klev ur sängen att jag mest bara ville skrika rakt ut. (Varför gjorde jag inte det egentligen?) Till råga på allt var jag tvungen tvätta håret. Och nej, det kunde inte vänta tills i morgon för då har jag en läkartid halv nio. Tidigt nog för en nattuggla. Går inte upp ännu tidigare bara för att tvätta håret. Och jo, det gick! Även om det blev en snabbdusch, och att jag inte skrapade  bort nåt vatten efteråt. Bara torkade lite halftomhalvt på kaklet och det rostfria med handduken. Avskyr städa bort kalkbeläggningar…

Ack, detta sittande och tittande…

Vadan detta nu då? Tja! Jag behöver inte fundera särskilt länge för att hitta den troligaste anledningen. Då på eftermiddagen bland tanter och kyrkfolk var det ju frågan om att sitta på en stol i två timmar. Lägg till det en smula nervositet redan innan eftersom det hela var nytt för mig – alltså lite spänningar redan där.

Sen blev jag förstås inte sittande  två timmar i sträck! Första timmen under quizet satt jag och kände mig som den där berömda plankan ända från huvudet och ner till ändalykten. Steeeeel, spääääänd, nån sorts ont i det hela. Det släppte väl något efter ett tag, men helt bekvämt blev det inte trots att stolen i sig var rätt okej. Så i andra halvlek, efter kaffet och den oätna kanelbullen, stod jag större delen av den timmen och rörde lite smått på mig. Inte helt bra det heller, men bättre än alternativet – sitta.

Först när det hela var slut och det var dags att ta sig hem, kände jag hur det släppte i ryggen. Resten av dagen sen var helt härlig! Först satt jag ute på altanen så länge det var tillräckligt varmt, senare blandade jag konfekten med att skriva, lyssna på 60-tals musik, sjunga, diska, flera småpass med lättare gymparörelser, dansade lite (!)… Och det kändes prima och jag var hur lycklig och glad som helst.

cykelOch så  vaknade jag i morse med den där ekplankan till rygg. Och det är inte behagligt när det liksom domnar och stelheten når ända upp i huvudet. Men jag tror ändå att det som började lätta i söndags, faktiskt håller på att lätta fortfarande. Det är i alla fall vad jag vill tro. Vill ska vara vad som faktiskt händer.

Så jag ska försöka lyfta från arbetsstolen nu och ge mig ut på en liten cykeltur. Det brukar hjälpa, brukar mjuka upp de där spända musklerna och få ischiasen att släppa taget. Och sen idag är det väl gladmusik som gäller. Så mycket som möjligt!

Ursäkta gnället – men jag jobbar faktiskt med manuset också. Bara inte precis just nu…

 

Annonser