Att vara tydlig

Jag fick ett mejl i går kväll som löd:
”Hej Ninna, (kopia Calle)
Kan ni få ihop en dialog om affischen för HJQ så vore det bra.”

?????

Jag känner avsändaren, inget konstigt där.
Men vad är HJQ, och vem är Calle? Såg på mejladressen att det inte är den Calle som även jag känner. Jag begrep inte ett dugg av vad S menade. Ska jag göra något? I så fall vad?
Varför har jag då inte fått nån förfrågan om jag vill och kan? Ska jag ta kontakt med denne okände eller ska han kontakta mig? OCH – OM VAD???

Självklart slängde jag iväg frågan: Vad är HJQ och vem är Calle?
Under tiden jag väntade på svar kom jag på att förkortningen HJQ står för namnet på en jazzkvartett jag gjorde en affisch åt förra sommaren. Fick strax därpå svaret att det var den kvartetten och att Calle är världens bästa trummis…

JAHA! Och vadå! Varför ska vi prata ihop oss? Jag låtsades inte om att jag hade kommit på vad förkortningen står för, utan skickade iväg: ”Varför ska vi ha ett samtal? Och om vilken affisch? Jag vet absolut ingenting! Har ni bara tagit något för givet där jag ska vara inblandad utan att ens prata med mig först?”

Svar efter en stund: ”Nej det handlar om jazzaffischen du gjorde för ett par år sen. Jag tror att allt löser sog, du behöver inte göra ngt alls. Förlåt, koppla bara av!”

Skulle detta vara mer information?
Tankarna malde på. Men som det var rätt sent på kvällen gjorde jag inget mer av det. Men jag kände mig en smula tagen för given och avsnoppad. Inte nåt stort känslomässigt sett! Jag gick inte i taket eller så. Och jag kunde somna. Blev bara lite grrr…

Men vid frukosten idag skickade jag iväg en fråga vad det egentligen rörde sig om. Jag nämnde inget om avsnoppning, men tror det var tydligt att jag inte gillade bristen på tydlighet. Fick svar nästan omgående där det bland annat stod att HJQ har en spelning framöver och att Calle hade försökt hämta upp affischen för bearbetning, lägga in text.

JAMEN! HALLÅÅÅÅ! Jag hade gjort affischen i InDesign och sen sparat den som PDF. Det går inte att ändra i en PDF. Särskilt inte en affisch! Dessutom visste jag ju om, att affischen skulle användas på ett flertal spelningar på olika ställen, och därför lagt in en ”anteckningsruta” för att med tuschpenna kunna skriva plats och tid!

Nu vet jag inte om det var just plats och tid som denne Calle skulle få in på affischen. Texten i övrigt bestod bara av gruppens namn som rubrik, och sedan namnen på personerna och vilka instrument de spelar. Har svårt tänka mig att just det skulle ändras. Fast vem vet! De har kanske en ny medlem!

Nu skriver jag inte det här för att gnälla på S. Jag känner honom och gillar honom. Han är alltid just, vänlig, trevlig, positiv, superbra om man behöver prata om något. Låt ingen skugga falla över honom!

Men det där kortfattade uttryckssättet! Fåordighet till max! Är det typiskt manligt? Att kunna prata om både det ena och det andra i verkligheten, vara superverbal, mer eller mindre hålla föreläsningar och inte gå att få stopp på! Men vara extremt kortfattad i skrift?

Min mackompis är precis likadan. Kan prata på precis hur mycket som helst till exempel när vi sitter ett gäng runt fikabordet, men skickar man ett mejl eller ett message, så kan man mycket väl bara få ett ensamt ord till svar. Eller rent av bara en ”tummen-upp” eller ett LOL.

Det här fenomenet där man tänker en massa och bara skriver ner en bråkdel av det hela, varpå innebörden faller bort och innehållet blir mer eller mindre obegripligt – är det typiskt manligt? Hur vanligt är det att kvinnor gör det? Eller är det andra egenskaper som styr det hela? Och visst har jag märkt av det här även när folk pratar. Man tänker på någonting man vill säga, men ut ur munnen kommer kanske i bästa fall bara hälften. Och är just det mer typiskt kvinnligt? (Och blir ibland kallade vimsiga!) Men klart är att det blir extra tydligt i en skriven text. Alltså otydligheten…

Och i den här mejlkonversationen var det just bristen på tydlighet som blev ett irritationsmoment.

Till just den saken och den här konversationen tillkommer också det faktum att jag är ADHD och även har en del Aspergeregenskaper.
S har en son i tonåren som är ADHD, så jag räknar krasst med att föräldrarna har gått kurser, läst litteratur, fått till sig rejält med information om ADHD, vad det innebär och vad man bör tänka på som förälder (bekant, vän, släkting, skola osv) när det gäller att umgås med ADHD-människor. Och så har S och hans fru  levt med grabben i fjorton år eller nånting sånt, och lärt sig en hel del via direktkontakt, så att säga.

En av de saker man måste tänka på, är att vara klar och tydlig! Kanske fåordig på sätt och vis, skala bort det som kan rubriceras som svammel och tjat, men se till få med essensen! Kanske rent av vara övertydlig ibland! Och så är de säkert gentemot sonen! Så varför inte spilla över lite av den kunskapen och erfarenheten även på andra som är ADHD? Genom att försöka vara tydlig i en mejlkonversation! Till exempel! Och både S och hans fru vet att jag är ADHD! (Men guuu så lätt det är att glömma sånt som inte ligger precis framför näsan hela tiden….)

Eller är det inte det saken gäller? Är det trots allt manligt tänkande kontra kvinnligt? Jag bara undrar!

Jag tänker inte bedöma, än mindre döma. Jag tog ingen skada av det här. Blev lite småirriterad bara, men jag har lärt mig hantera mina egenskaper. Jag vet numera vad jag behöver vara observant på och hur jag kan göra med olika saker för att underlätta vardagen. Kanske inte lyckas i allt alltid, men är betydligt bättre på det än tidigare. Först och främst genom att försöka göra saker och ting tydliga för mig själv. Och i samspel med andra människor försöka vara tydligare, sätta gränser, och vid behov säga nej eller säga ifrån. – Eller låta bli och se det som mitt val. Om jag lyckas? Ibland, ibland inte. Men nu är jag åtminstone medveten om dilemmat. Även om jag ibland fortfarande flyr min väg, ibland bokstavligt, ibland mentalt…
(Det blev en förfärlig massa ”ibland” här…)

Vad gäller min ADHD och tydlighet och i fallet skrivande – så är jag snarare överväldigande överflödande och ordrik. Men min Aspergerdel har sedan många år tillbaka satt igång stora redigerandet. Vilket innebär att jag editerar och skriver om och raderar och redigerar igen och tycks aldrig bli klar med en text så jag är nöjd med den. Egentligen är jag oftast för petig och ordnördig vilket tar alldeles för lång tid. Vilket i sin tur kan innebära att jag inte skriver nånting alls. Just det här inlägget har redan tagit mig flera timmar, och jag är inte klar än.  Och det är inte fingerfärdigheten på tangenterna det är frågan om, med det går det fort nog! Måste se till att skippa bilder annars kommer det här att ta resten av dan…

Detta har inget med längden på den färdiga texten att göra. Inte i sig. En text inte bara kan vara lång, utan är ibland tvungen att vara det för att få ner det man har på hjärtat och i hjärnan! Det har att göra med att få bort babblet och de onödiga orden, den onödiga informationen, den dåliga meningsbyggnaden och den felaktiga grammatiken – för att istället få fram den tydlighet och lätthet som krävs för att göra en text begriplig. Så just nu mitt uppe i skrivflödet undrar jag för mig själv bland annat: hur mycket av det hittills skrivna måste bort?

För det är inte bara fråga om att skriva för lite för att få fram tillräckligt med information, det kan också vara att skriva för mycket så att den nödvändiga informationen försvinner i orddjungeln.

Jag minns tyvärr inte vem det var som skrev det brev till en vän som avslutades så här:

”Ursäkta det långa brevet, jag hade inte tid att skriva ett kortare.”

Och så är det för mig också. Ofta. Och då händer det att det istället inte blir nånting alls. Men den här gången blev det något! Kan jag få ägna mig åt min manus nu?  😉

datortant transparantP.S. Kommer jag att hitta skrivfel i det här efter publicerandet som jag då kommer att gå in och ändra? Det har hänt förr! För jag är en språknördig adehåde-aspie… som ibland låtsas vara normal… och visst sjutton kommer jag att hitta småfel!

 

Annonser