Pusslande

Det var länge sedan jag skrev om skrivande. Lite fånigt, faktiskt, eftersom jag hade tänkt att det skulle vara huvudtemat här. Men! Jag har inte haft något att skriva om skrivande. Och då är det ju tämligen meningslöst att ödsla tid och energi på att försöka. Då finns det annat man kan göra.

att000491-gifc200Men jag har inte glömt manuset eller lagt det åt sidan. Inte alls! Visserligen inte jobbat flitigt på det dagligen, men det har ändå funnits nånstans i mitt undermedvetna i stort sett hel tiden.

Jag hade det besvärligt med en del helt nya scener jag behövde skriva. Verkade länge vara helt hopplöst att få till nåt överhuvud taget. Och vad var det jag egentligen behövde få fram? Vad var det som skulle tillföra berättelsen något?

Medan jag försökte, och ofta satt där och stirrade på den tomma skärmen tills jag gav upp och satte på en film istället, var antagligen att det undermedvetna trots motståndet fortsatte att jobba på. Sakta fick jag till ett antal nödvändiga scener. Bearbetade. Flyttade om scener. Tog bort. La till. Fick nån ny idé…

Jag sa till mig själv att aldrig mer skriva en roman av den här typen. En med två berättelser som är både självständiga och hör ihop på samma gång. Och där båda behövs, för att det ska bli nåt helt! Att pussla ihop en huvudberättelse med en biberättelse – oavsett vilken av dem som är vilken. Att få båda berättelserna att vara logiska och riktiga i sig själva, och samtidigt fungera tillsammans. Utan att blanda så det blir rörigt. Utan att ha dem så skilda åt att man inte ser samhörigheten. För jag pratar inte här om bifigurernas time-lines, som slinker in här och där men inte nödvändigtvis behöver vara fullständiga, utan – om i det här fallet – de två huvudpersonernas berättelser. Både som enskilda individer, och i den relation de har tillsammans.

Men så kan man inte säga. Inte bestämma så där en gång för alla att aldrig mer göra på det här viset. Jag kanske visst kommer att skriva en liknande roman. Men om jag inte gör den här klar, så bra jag över huvudtaget kan göra den, kanske jag aldrig mer kommer att göra ett försök att skriva en roman över huvud taget.

Jag läste om det nånstans. Skriv färdigt din första roman, oavsett om den blir publicerad eller inte, för det är det som gör om du får kicken att fortsätta skriva. Att du gör något färdigt! Göra mer än bara påbörja olika projekt som sen hamnar i nån byrålåda. Eller i papperskorgen.
Eller som i mitt fall – i ett antal mappar i Molnet.
multicolored-jigsaw-puzzle-pieces

Och nu har jag skrivit och pusslat färdigt! Så långt jag vet nu åtminstone. Självklart räknar jag med en hel del redigeringsarbete också. Men då framför allt när det gäller själva hantverket. Språket; grammatiken; meningsbyggnad; bort med onödiga småord, darlings; enstaka mindre nyskrivningar kanske.

Men allt det får bli om ett tag. Nu är manuset skickat till min testläsare. Och till en annan litteraturälskande språknörd. Och jag höll nästan på att glömma skicka till en av mina döttrar som gärna ville läsa. Det ska jag göra om en liten stund. Sen ska jag inte öppna den filen förrän jag får tillbaka responserna, nej inte ens tänka på manuset innan dess.

När jag stängde Scrivener i eftermiddags efter att ha mejlat PDFen, kände jag en intensiv längtan att leta reda på ett annat väntande projekt och börja med det. Har en annan påbörjad roman som kanske… har flera förresten, liksom en mängd noteringar, utkast och idéer. Men nej! Inte direkt på studs! Gör nåt annat ett tag först.
Och vem vet! Det kommer kanske nånting helt nytt!!!

youve-got-mail-movie-posterSå jag bakade mig en banankaka, fixade kaffe och satte på en film. Ännu en romantisk komedi. You’ve got mejl. Vad har det tagit åt mig??!!??!?!!!

Men visst är den bra!!!

När folk i en film bloggar, eller som här e-meljar á la nätdejting, så skriver de alltid så bra. Som små berättelser. Och eftersom man då också brukar höra vad de skriver för något, låter det ännu bättre. Man borde nog skriva på det sättet alltid. I jag-form, med lite betraktelser över omgivningen, staden man bor i, vad man gör och var när hur och varför…

Alltså på sätt och vis gör vi just det, vi som bloggar, men varför låter det extra mysigt när man upplever det på en film?

En annan film där nån bloggar, och som jag kommer på just nu, är ”Julie och Julia” där Julia är Julia Child. Den amerikanska mat- och teveikonen som for till Frankrike, lärde sig elit-matlagning på de bästa restaurangerna, skrev kokböcker och – också – lagade mat i teve.
Julie, är tjejen i Bronx (Brooklyn?) som älskar Julia Child och bestämmer sig för att laga alla rätterna i Julias stora kokbok och blogga om det. Varje dag. En rätt. Minst. Under ett år.

Och så Hallmark’s The Love letter, där det växer fram kärlek mellan en man av nuet och en kvinna av dået, med hjälp av ett magiskt postkontor. Det kan man kalla kärlek över gränserna. Tidsgränserna.

Nu får ni själva googla eller nåt…
jag känner inte för att yahooa i dag…
För nu ska jag laga till nåt ätbart…
Linssoppa… tror jag… enklast och fortast…

Annonser