Mellantid

Lever som i limbo. Är rastlös, men ändå oföretagsam. Jo, jag fixar mat, duschar och tvättar håret nån gång ibland. Till och med diskar! … när jag blir tvungen till det. Men tar mig för nånting? Nej det kan jag inte skryta med att jag gör. Drogar mig med Netflix och Fyrtio Rövare. En sorts patiens, ska påpekas. Inte ett dugg roligare än så.

Bloggarna ligger i nån sorts träda. Läser inte många rader åt gånger, om jag alls läser. Tar mina cykelrundor – annars hade kroppen fått totalnoja – och gör det jag måste göra. Nere på ”kontoret” emellanåt och får min dos av social stimulans, och har mina veckoliga samtal  med RM. Mår inte direkt dåligt, jag bara… är… liksom! Tiden flyter sakta och okontrollerat och jag bor mestadels i soffan.

Vi pratade om det här idag, RM och jag, och hon kläckte ur sig något som jag faktiskt tänkt. Jag befinner mig i en sorts Ingenmansland, säger hon. Är mitt emellan! Somt ska avslutas, annat ska påbörjas. Livet förändras.

Jag ska flytta, har gjort en del förberedelser, skrivit kom-ihåg-listor, röjt bland, kastat och skänkt saker. En omgång finns på altanen i väntan på transport till återvinningen efter jul. Gjorde mig till och med av med skänken och den stora mattan. Fast inte till återvinnen i de fallen! Istället till stamloppiset.
Det är nystart! Farväl till det gamla livet.

Samtidigt är det för tidigt att börja packa och städa. Efter julhelgerna räcker. Jag har inte så mycket ägodelar nu, och det mesta av det behöver jag ha tillgängligt.

Det är inte enbart en fysisk geografisk omändring. Samtalen med RM river loss saker jag inte ens förstår varför de dyker upp i munnen och låter sig spottas ut i verkligheten. Varför pratar vi om just det? Hur kom det upp i tankarna? Hann jag ens tänka? Så där plötsligt kom orden, utan någon som helst förvarning! Sånt som jag har glömt, men också sånt jag inte glömt men trott jag lagt bakom mig. Minst en sak, känsla,  som jag anar jag behöver bearbeta, avsluta och lämna bakom mig. Vet inte säkert om den är mental, psykisk eller själslig. Kanske en kombination.

Känslan revs upp ett stycke till idag, samtalet råkade fortsätta från förra gången, och jag grät. Har gjort det till och från även sedan jag kom hem. Inte stora vrålgråtandet, men det behövs inte heller. Små snyftningar och våta kinder är lika effektiva. Antar att det är bra det här, men… känner mig ensam.

Men! Det ordnar sig! Känslor är inget att vara rädd för. Inget man ska tycka att, så där borde jag inte känna. Tvärtom, känslor av sorg liksom vrede mår bäst av att uttryckas i stillhet medan de är små, och gör minst skada om de inte grott och vuxit sig stora i skymundan under lång tid. Och jag tror något är på väg att lämna mig, vilket är nödvändigt för att kunna ge plats åt något nytt.
Jag gråter en skvätt till och lyckas acceptera att jag gråter. Tillåter mig! Och varje tår för med sig någonting ut i det fria, befriar mig, även om jag inte vet vad det är.

Och på sätt och vis är det ganska skönt att vistas i Ingenmansland. För en tid. Trots tårarna – eller kanske tack vare.

Annonser

4 Comments

    1. Ja. Och om de här känslorna är kopplade till smärtan och stelheten i min fysiska kropp, tar jag tacksamt emot det som händer.

      Gilla

Kommentarer inaktiverade.