Fyra dagar

Fyra juldagar, och jag har varit ensam nästan hela tiden. Hemma. Och mest i soffan. Julaftons förmiddag var jag i och för sig nere i kyrkan på den lilla samlingen vid krubban. Birgitta hade frågat om jag ville komma med ner, hon kunde fixa kaffet själv, sa hon och jag sa att i så fall cyklar jag men om det skulle stå regnspön i backen så kunde jag åka med henne. Men hon skulle vara där redan klockan tio, en hel timme innan dt började, och jag erkänner – det hade jag inte lust med.

coffeeNu var det ju bra cykelväder, och nog räckte kaffet till. Det kommer aldrig så många vid ett sånt där tillfälle. Och med plastmuggar och ett fat pepparkakor så var det kyrkkaffet enkelt fixat. Och Krubb-betraktelsen var väl okej den med. Och det där med lite samling av såväl bekanta som obekanta.

Ett par av de kända kom fram till mig efteråt och tyckte det var tråkigt att jag skulle flytta. jag gjorde ju så fina affischer. Det är så man undrar om det bara är för affischernas skull. Och om det är tråkigt att jag flyttar förutom för affischernas skull, kan man också undra varför de inte hört av sig lite mer till mig under tiden jag bott här. Det känns som om det i de flesta fall är så att det är jag som på ett eller annat sätt tagit kontakt, och ibland har det varit så att slumpen gjort att man kommit till samma plats på samma tidpunkt.

yg3Min Mac-kompis och jag hade ett litet samtal tidigare idag om just det där med sociala kontakter. För låt oss säga så sent som på åttitalet – och tidigare förstås – tycktes folk rent generellt ha med tid för varandra. Även om man jobbade mera, så hade man samtidigt mer tid över till att umgås. Att höra av sig, att ta en enkel fika ihop, bjuda hem den som var ensam, att bjuda på sig själv.
Nu med all förenkling och tidsförkortning, har vi allt mindre tid. och den tid vi har är ofta till att dels stressa, dels vistas på diverse sociala medier. Facebook inte minst. Det behöver inte vara fel i sig, men vart tog det andra vägen. Har vi inte förlorat en hel del i medmänsklighet på kuppen?

coffee-clipart-yikmxrpetJag hoppas att jag har fel, och jag har säkert fel om man ser till olika grupper, områden, städer osv. Men om man ser på världen rent generellt och objektivt, har jag inte ganska rätt då?
Visst finns det fortfarande ställen och tillfällen där en främling kan komma in och bli välkomnad och delaktig, det säger jag inte annat, men hur vanligt är det? Och borde det inte egentligen vara just så överallt?

Och nästa år ska jag förhoppningsvis och troligtvis inte vara ensam hemma hela helgen. (Och jag såg den filmen på Netflix en av dagarna…)

 

Annonser

11 Comments

  1. Javisst är det där underligt? Vi har fler och fler hjälpmedel, saker och ting går fortare att uträtta och ändå har vi inte tid för varandra?!
    Jag förespråkar fysiska möten och uppskattar fortfarande telefonsamtal.

    Gilla

    1. Samma här! Även om jag inte direkt är en telefonmänniska, så är det underbart att prata bort en stund med en riktigt god vän även på telefon! Och att träffas behöver faktiskt inte vara så märkvärdigt! kaffe och en skorpa! Typ! Trodde grannarna här skulle uppskatta att prata med nån, men där trodde jag fel. Knappt man ser nån av dem. Ens på sommaren.

      Gilla

  2. Ninna, tänk om vi bott i samma stad- vad vi kunde haft kul! Men jag hopppas ändå att våra vägar kan mötas någon gång framöver!
    Hoppas 2017 blir ett bra år för dig- det börjar ju toppen bra med flytten och allt!
    kram

    Gilla

    1. Vad mysigt det hade varit!! Men vi siktar in oss på nån träff åtminstone. Nån gång ska det väl ändå bli så! Och flytten kan inte komma snart nog. Tänkte så smått börja tömma skåp och städa ur efter nyår. man behöver inte så många tallrikar, glas, muggar osv till hands när man är ensam. Allt kan förberedas!
      Kram!

      Gilla

  3. Jag får också en känsla av att man inte orkar. Själv är det först när jag ”bara” jobbar 80% som jag har ork – och tid! Men det verkar som att det inte hjälper när ingen annan har det… Nu pluggar jag ju också så tiden/orken läggs ju på något annat än att vara social, men ändå…

    Gilla

    1. Och jag borde ju inte vara så ”lat” när jag nu slipper Af, FK och Fas3-helvetet! MEN! Man har ju levt i den stressen i flera år så det är väl inte konstigt att man ramlar ihop nu när stressen håller på att släppa.
      Och så nu mörk vinter och kyla på det.
      Men ha en god fortsättning på helgerna ändå, och Gott Nytt År!

      Liked by 1 person

      1. Visst är det så att den sårbarhet som tidigare stress skapat hänger med. Alldeles för länge. En tankeställare att ha med innan man hamnar där. Så bra att du delar med dig. Kanske du hjälper till med att dra i bromsen för någon. 😊 Gott nytt år!

        Liked by 1 person

        1. Alldeles för länge! Håller med!
          Egentligen vill jag inte skriva om det, eller ens tänka på det. Det är som om jag håller mig kvar i det då. Men kanske du har rätt! Att dela med mig lite mer av det! Att närma mig det som varit på ett konkret sätt, inte känslomässigt ”stackars mig”! Kan det vara så att jag sticker huvudet i sanden, så att säga, så att det också gör att jag sitter kvar i smärta, stelhet, trötthet trots att det snart gått ett helt år!
          Jag ska ta till mig det du säger här, och försöka få ihop nåt till den svenska bloggen lite då och då

          Gilla

Kommentarer inaktiverade.