bild-2016-10-24-kl-00-57Och nu börjar det kännas smått nervöst.

Inte för att jag tror något ska gå fel eller bli tokigt i samband med flytten! Vädret ska vara acceptabelt så som det ser ut nu, och allt som kan göras i förväg är gjort. Det värsta som skulle kunna hända är om jag eller Mac-kompisen blir liggande i nån influensa eller liknande.

Men för att vara lite fatalistisk och vid god tro – eftersom det har varit sånt flyt hittills med flytten – så varför skulle inte resten också gå bra? Det är ju meningen jag ska flytta hem nu! Jag har ju gudarna med mig, vet ja! Jag har ju FLYTET!!!

Men nyligen, samt under de 8 dagar som är kvar till dess, är det många saker som görs för sista gången.

I onsdags var det sista gången för mig att vara med i meditationsgruppen. På tisdag förmiddag hade RM en samtalstid kvar där hon kunde trycka in mig. BLESS HER! På torsdag kommer jag att tvätta här för sista gången och på fredag morgon blir sista gången jag duschar och tvättar håret här.

På tisdag eftermiddag kommer jag att ha med tårta ner till ”kontoret”. Räknade ut att vi kunde bli 10 stycken där kring bordet då, och för att bli av med ägg före flytten bakar jag nog nån ”äggig” äppelkaka som alla kan äta och köper färdig vaniljsås. Undrar just hur stor den tårtan/kakan behöver vara

Förutom Mac kommer jag nog inte att träffa nån av dem mera. Min andre Bästis där håller på att söka sig tillbaka hem till Dalarna, och Mac söker jobb i den stad han bor. Ytterligare några mil bort från Helsingborg. Han säger visserligen att vi kommer att hålla kontakt och att han kommer att hälsa på mig sedan. Men det vet vi ju hur det brukar bli med sådan påståenden. Man vill och menar det man säger! Men det blir inte av. Och så går tiden.

Det är flera personer här i min omgivning som sagt till mig, och jag sagt till dem, att vi ska fortsätta hålla kontakten. Suck… Det är sorg i hjärtat när jag tänker på de jag lämnar nu. På RM. Meditationsgruppen. De på ”kontoret”. Pernilla. Flera andra. Och när jag tänker efter, har jag nog aldrig lika tydligt känt sån sorg över att flytta! Och de flesta av dessa människor är såna jag lärt känna under det här sista året. Som om det var tvunget att jag skulle känna positiva vibbar för platsen… nej inte platsen i sig… men för det här året, för att kunna flytta och känna likadant både före och efter flytten.

Jag har inte blivit vän med den här staden. Accepterat den eftersom jag hamnat här och inte tidigare haft möjligheten att flytta härifrån. Jag pratade med RM om det här idag, och jämförde känslan under åren i den här stan med att jag haft en ”Cloak-device” över mig. En osynlighetsmantel, skulle man kunna kalla det, som visserligen inte gjort mig osynlig men som skyddat mig. Skyddat mig mot känslan av att inte trivas, inte höra hemma, att vara i grunden ensam. En ensamhet som kändes ännu mer efter pensioneringen – TILLS! Om det inte hade varit just för de nya människor jag mött här. Möjligen skulle man kunna säga om året här i byn – Too little, too late!

Gjort mig osynlig, skrev jag, och kom att tänka på att jag på sätt och vis kanske varit osynlig. I varje fall är det så att det här, i den här byn, av de människor jag mött här – har blivit sedd. Insåg det för så sent som häromdagen och delade de tankarna med RM. Särskilt tydligt har det nog varit för mig när det gäller de jag mött tack vare meditationsgruppen. Hur glada de är när jag kommer, vissa nästan flockas kring mig, ler, pratar med mig, undrar hur det är med mig, önskar lycka till med flyttan, kramar mig. Säger: kom nån gång ibland!!! Vill ha min mejladress för att kunna fortsätta ha kontakt!!!

Det kanske låter konstigt, men jag är inte van vid det.

En annan lustig sak, inte ha-ha-lustig, är att jag under det här året har haft mer ont i kroppen och varit stelare än någonsin tidigare. Min tanke hade varit att nu efter pensionen kunna göra långa cykelturer, vara med på olika saker, cykla till stranden på somrarna. Ta tåget till mina döttrar ibland. Ja varit mer aktiv!

Istället hamnade jag hemma mer än vad jag egentligen ville. Deppade till emellanåt. Hade ont. Sov inte ordentligt. Kände mig bottenensam.

Mötte av en slump Pernilla förra våren på ”Art & Design” som senare bl.a. tipsade mig om RM. Kollade in Kyrkan 500 meter bort och hittade några olika aktiviteter som jag började vara med på. Bland annat meditationsgruppen. Det var ju så nära. Inga bussresor eller vintermörka cykelturer behövdes. Bara 5 minuter att gå. Enkelt! Och bland dessa människor fanns också de som tipsade om RM att prata med. (Och hon är SÅÅÅÅÅ underbar att prata med. Och har hjälpt mig SÅÅÅÅ mycket!)


bild-2016-10-24-kl-00-57Hade jag gjort de här sakerna om jag hade klarat att vara så fysiskt aktiv som jag hade räknat med, och cyklat nejden runt var och varannan dag? Och varit superflitig med att skriva romaner och noveller och hålla på med att skapa färgrika bilder av de foton jag skulle tagit på mina cykelutflykter?

Om jag hade gjort det, hade jag då börjat känna rädsla för att bli fånge i mitt eget hem utan vare sig släkt eller vänner i närheten? Hade jag då så smått börjat längta hem till Helsingborg igen med mer närhet till mina döttrar och de trakter jag lärt känna så väl under alla de åt jag har bott där? Och hade jag fått väckt min längtan ännu mera i samband med en av mina döttrars besök här ett par gånger om förra året, så som det blev nu? Hade jag verkligen varit på väg att flytta härifrån nu om mina ursprungliga planer hade  infriats?

Kanske eller kanske inte. Det kan man aldrig säkert veta. Som jag också pratat med RM om, så hade jag kunnat bygga upp ett socialt liv här och nu med början med de vänner som jag lärt känna under året plus  en och annan av de jag känt sen tidigare år här i stan. Mina konstnärsvänner då särskilt.
Och om jag hade mått bra, hade jag dessutom kunnat cykla mina rundor, börjat gå studiecirklar, börja gå på skrivarcirklar igen, satsat på skrivandet här i den här lilla lägenheten och så resa bort emellanåt. Det hade tagit tid att bygga upp såna relationer och ett sådant liv, men det hade gått.

Men längtan till min ”egen” stad och till mina döttrar och deras familjer vägde starkare. Väger starkare!

En annan ”lustig” sak jag upplevde nyligen. Min ena dotter var på besök här en eftermiddag strax efter nyår. Och hela den dagen hade jag inte ont alls, ingen stelhet, ingen ischias, ingenting! Vi strosade runt i affärscentrat, i Stadium outlet, vi satt och fikade, vi gick en runda ute i den vackra kalla dagen – DET KÄNDES SOM ATT JAG VAR HELT FULLT FRISK OCH RÖRLIG!!!!
Först på kvällen kom ishiasen krypande tillbaka, och sen nästa dag den andra stelheten och smärtan också…

Så vad säger inte det om sakernas tillstånd??? 
Och snart, mycket snart, är jag tillbaka i hemstaden med de mina. Så på kvällen nästa lördag sitter jag nog där i soffan helt utsjasad – men lycklig.Namaste

 

Namaste

 

 

Annonser