Det finns där

Motståndet mot att skriva, till och med ett ynka litet blogginlägg. Kunde ju åtminstone meddela att jag faktiskt lever.

Jag lever!

Det gick bra att göra ett inlägg på bildbloggen, Words & Pics, men det krävs ju å andra sidan inte att jag skriver mer än minsta möjliga där. Om nånting alls. Fridfullt.
Sen när jag tänkte på den här… och/eller den jag skriver i på engelska… så reste sig det där berget framför mig.

Jag hade ju tänkt berätta om hur det gick med sjukgymnastiken… och om Rikard Wolff’s ”Rikitikitavi” som jag läste ut för några dagar sedan… och kanske slänga in nån bild av något slag. Ingen clip art, alltså, utan nån ”riktig”. Och då och då har det dykt upp nåt annat som jag mycket väl skulle kunnat skriva om.

Det har inte blivit nåt av nånting…

Jag kom ju riktigt i tagen av en kommentar jag fick för ett tag sedan. En om mediciner och fibromyalgi och sen dök det upp i mig, det där med att vara utförsäkrad, uträknad, kontrollerad och nedvärderad av reglerna som AF och FK regerar efter. Ja, jag triggades igång av nåt inom mig som ville ut. Trodde inte jag fortfarande hade så mycket kvar i mig av ilska, frustration och stress från den tiden. Det har ju gått lite drygt ett år nu, sen dess.
Skulle skriva av mig ordentligt, tänkte jag.

Men det har inte blivit nåt av det heller.

Men nu skriver jag åtminstone det här, och är medveten om hur dåligt jag mår i flera vrår av mitt jag. Fysiskt och mentalt. På utsidan och inuti. Tja, det är väl egentligen hur jag mår inuti som styr hur jag reagerar i mitt yttre. I fysiska kroppen.
Men är ju samtidigt glad och lycklig över att vara där jag är nu. Borta från AF/FK, Borta från Fas3.
Hemma i min egen stad med cykelvägar och vänner och närhet till allt jag kan tänkas vilja ha nära till.

Och nu är det snudd på vår.

Fotot: Vy ut mot Öresund. Man ser Stadshuset och en gnutta av Stortorget. Jag stod vid balustraden med ryggen mot Kärnan.
(Alldeles för mycket buskar i framkanten. För fotograferingens skull. Fotografen är lite kort i rocken, så att säga…)

Annonser

Allt är inte roligt…

… men kan ändå vara bra. På sitt sätt!

Jag var nämligen hos sjukgymnasten i morse, och bara det i sig var en ganska kul grej. Alltså hur jag kom just dit, till just denna sjukgymnasten.

För snart två veckor sedan tänkte jag att Nä, nu får jag ta tag i det här med ischiassmärtorna som kommer och går och aldrig tycks bli bättre. En och annan dag känns det bra och då blir man så optimistiskt glad – och sen är den där igen! Tillsammans med megastelhet i ryggen och all annan skit i det här sammanhanget. Rent ut sagt.

Läkare eller sjukgymnast? Ska erkännas att jag har inte särskilt stort förtroende för läkare längre. Visst det finns bättre och det finns sämre. De värsta sitter där bara och ser ut som de lyssnar och avslutar sessionen med ett: ”Jo, men du har ju fibromyalgi och det får du lära dig att leva med.” I allra värsta fall gör de ingen koll ens på de andra besvär man har. De man kom dit för! Men värktabletter kan de skriva ut, minsann.

Den siste läkaren jag hade i Den Där Stan hör till de som är bra. Han sa: ”Du har visserligen fibromyalgi, men vi ska se så det inte är nåt annat också.” Och eftersom han har specialkunskaper när det gäller leder och muskler, gjorde han en undersökning men hittade inget som inte min tidigare sjukgymnast redan hade talat om för mig. Så kallad ”falsk ischias”. Alltså inte beroende på ett diskbråck. (Men inget om ORSAKEN till den där falska ischiasen. Som vanligt.)

Men bra läkare och bra personal i övrigt på den stationen. Deras sjukgymnastgrupp och träningsmöjligheter ger jag däremot inte mycket för. En stor besvikelse att jag lämnade den BRA sjukgymnasten som hörde till den ignorante läkarens station.

Så beslutet blev nu, då för två veckor sedan, att försöka få tag på en sjukgymnast. Läkarstationen jag hör till nu? Eller nån annan?
Valet är som att leta efter en speciell nål i en höstack när man inte känner till nån och inte får nåt tips. Gick på ett namn bara, i en lokal inte alltför långt
ifrån där jag bor. Ringde och fick tid som i måndags. För en vecka sedan alltså.

När måndagen randades ringde phonen. Displayen visade: Dolt nummer. Jag brukar inte svara på dolda nummer. Garanterat nån försäljare. Om inte, får denne någon prata in ett meddelande. Så skedde nu.

Nu hör det till saken att jag avskyr att lyssna av telefonsvararen, är inte helt förtjust i att prata i telefon heller. Personer jag känner och känner mig komfortabel med, är helt okay. I övrigt… njaae… Det är tydligen en vanlig åkomma bland oss introverta, det där…

Men ibland måste man! Så nu lyssnade jag av.

Det var sjukgymnasten. Hon sa att hon var tvungen skjuta upp min tid – halv elva – för det var strömavbrott. (???) Och kunde jag vara så snäll och ringa upp henne i morgon tisdag, så skulle hon ge mig en ny tid.
Jaha!

På eftermiddagen sedan ringde hon upp mig igen, och gav mig en tid på onsdag halv ett. Okay! Jag tackade för det och gjorde en notering i almanackan.

Det var ett par lite kufiska saker med det hela. Inget konstigt kanske att tiden på måndagen var en återbudstid – hur hon nu kunde veta det redan onsdagen innan. Med minder DEN personen precis hade ringt återbud, förstås. Lite… ovanligt… var att hon tog bara betalt i kontanter eller med swisch… jaha! Okay då! Praktiskt! Eller varför? Nåja, strunt samma. Jag har ju swisch.

Men när jag sen på onsdagen dök upp fem minuter före den bokade tiden var hon inte där. Och jag kom inte in genom porten mot gatan heller. Tryckte på den där klockan åtskilliga gånger utan att porten öppnades för mig, tills en man kom som skulle in och då släppte in även mig.

Väl inne i entrén bultade jag på dörren till mottagningen men det hjälpte ju inte. Det var tyst och tomt och då knappast lönt ringa heller, eftersom det enda telefonnummer jag hade var det till mottagningen. Efter en kvart struntade jag i alltihop och cyklade därifrån. Kan inte människan vara på sin mottagning när hon bokat in en patient, så är det i vart fall inte mitt fel.

Efter lunch sen ringde jag dit. Telefonsvarare. Och jag sa vem jag var och att jag hade varit på plats i tid, men åkt igen eftersom inte hon var där. Efter det har jag inte hört nånting från henne. Undrar ar som hade hänt? Hade hon fått en hjärnblödning då på måndagen? Hon lät onekligen annorlunda än första gången jag pratade med henne. Nästan som om det var en annan människa.

Kanske var det inte meningen att jag skulle gå till just henne! Skulle jag över huvud taget gå till en sjukgymnast eller skulle jag strunta i det?

På fredag förmiddag var jag och handlade grönsaker på Lidl och tänkte jag kunde ta en omväg hem via nåt som heter Sjukgymnastgruppen. Relativt nära där jag bor och jag kunde åtminstone kolla in lokalen och bästa vägen dit. Och kanske rent av få bokat en tid.

Inga svårigheter hitta dit, varit i den byggnaden förr när jag jobbade som arbetsledare på ett städbolag. Finns många olika företag där. Men hos sjukgymnasten i fredags var det mörkt, tomt och tyst. Inte ens en lapp om öppettider eller liknande. Hade de normalt stängt på fredagar. Men hela byggnaden verkade tämligen tom, mörk och tyst, så… tja… vad vet jag?

Så var det ett tecken att det stället inte heller var nåt för mig eller att jag helt skulle strunta i projektet?

Men hur det nu var, så ringde jag ändå läkarstationen på eftermiddagen och fick en tid till en av deras sjukgymnaster som i dag, och det verkar vara ett riktigt klipp! Men nu har det här inlägget blivit extremt långt så det får jag berätta om i ett annat inlägg.

Men varför i hela friden heter det inte Friskgymnastik istället för Sjukgymnastik! Det är ju meningen att träning ska göra folk friska! Eller åtminstone friskare än de är!
Och varför heter det ”sjukvård”? Ska vi vårda det som är sjukt???

 

 

Ingrid

Var på Maxi idag och handlade grönsaker. Fick förstås ögonen på bokrean, där de har 30% rabatt på böckerna nu. Och så föll ögonen på den här, Ingrid Bergman’s ”Mitt liv”. Ska bli spännande att läsa den.


Och så här i marginalen skrivet;

Just nu håller jag på att läsa Richard Wolff´s självbiografi Rikitikitavi.
Har kommit lite drygt 100 sidor på väg i den och har svårt göra paus. Verkligen en sidvändare! Fullkomligen älskar den!

Eventuellt – om jag kan få mg att göra det – skriver jag lite om den senare. Det har kommit till mig en del tankar och reaktioner. Törs bara inte lova… är ju som jag är… 😉

Och det får jag lov att vara… ❤

Mellan snö och vår

Det låg snö på marken i morse.

Nästa gång jag tittade ut genom fönstret hade allt smält, men det har blåst och flugit snöblandat regn i luften till och från hela dan i dag. Tur att jag redan hade bestämt mig för en lat dag utan vare sig cykelturer eller nåt annat fysiskt. Har ändå cyklat för mycket senaste tiden. Och har nog en förkylning i kroppen.

Inte nån helt bra kombination.

Om det nu är en förkylning.

Ibland fattar man ingenting. Och då smäller den svarta fantasin till. Den som vill få en att tro det som är värre än värst. Men det sägs ju att Kaos är granne med Gud. Stagnelius skrev det i alla fall. Och Lars Norén…

Visst! Absolut!

Det går alldeles utmärkt att ha arbetsplatsen i hallen!
Åtminstone temporärt…
Och när målarn gått hem för dagen…
Då kan man ha lite roligt med bilderna också – för det är inte målarn som gett sig på min tudelade schäslongsoffa… det är jag! Som även ”värmt upp” halltapeten en smula.  Med redigeringsprogrammet Pixlr. Är superkul!

Och han, målarn alltså, lär bli färdig med sitt arbete här i morgon. Då ska tapeterna upp, samt att han ska måla snickerierna i köket. Själva dörrarna och lådförstyckena ska ju skickas på sprutlackering. När det nu kan bli.
Och golvläggaren kommer på måndag.

Det känns som julafton när jag var liten!

Och som grädde på moset var ischiassmärtorna som handikappat mig i 2,5 veckor nu, borta helt idag. På ena sidan försvann det för några dagar sedan, men knivarna fortsatte köra runt i skinkan och vaderna desto mer på den andra.
Tills idag! HALLELUJA!!!!!

 

 

 

Snart är det onsdag

Ja, väldigt snart faktiskt! Klockan närmar sig midnatt!
7:20 i morgon bitti kommer målaren som ska måla och tapetsera rummet. Och med lite tur, kommer golvläggaren på fredag. Men det får jag väl reda på i morgon – hoppas jag – om denne kunde komma då.

Men det är inte utan att jag hoppas denne kommer på måndag. För kan golvet verkligen läggas på bara en dag? Jag har ju en liten förhoppning om det, rummet är ju inte mer än 20 kvm, men kundvärden här sa att jag skulle räkna med att det kan ta 3 dagar. Ja, jag vet inte jag! Målat och tapetserat har jag gjort vid ett flertal tillfällen under livets gång, men aldrig lagt ett parkettgolv. Inte ens ett modernt sådant. Eller sett när nån annan gjort det.

Så det är därför jag hoppas golvläggaren kommer på måndag, för om det tar tre dagar så kan jag väl åtminstone slippa ha rummet i byggfas över helgen. Mer än nödvändigt alltså.

Och visst är den där grå plastmattan DÖDSFUL! I synnerhet i ett vardagsrum!
I hallen är den okay.

Dottern kommer i alla fall och hjälper mig få ut långdelen av soffan från rummet kvällen före, tänker ställa den på högkant i hallen. Och schäslongen fick jag skruvat loss och kasat ut i köket där jag nu tänker sova tills allt är klart.

Ser mysigt ut där, och känns mysigt också när jag nu sitter i den bäddade kuddfyllda schäslongen nästan mitt i natten. Började faktiskt fundera på om jag skulle ha min säng här sen, när jag väl köpt en. En 80-cm bred resårsäng är bara 5 cm bredare än den plats schäslongen nu tar. Och får plats på längden också.
Det tål att tänka på!

Och vilken tur att 5 av de 7 benen sitter på schäslongdelen!
Men bilderna blev bara rakt av… AJ AJ AJ!!!

Att ha kommit hem

Jag flyttade hit till stan på en lördag, och det var först nu i förmiddags som jag plötsligt insåg att jag bara har bott här fem veckor. Fem veckor och en dag, om man ska vara exakt. Det känns som om jag bott här längre. Som om det gått vecka efter vecka efter vecka och jag har nästan tappat greppet om tiden.

Ganska så snart in i min första vecka, jag tror åtminstone att det var redan första veckan men det kan förstås ha varit andra…
Jo, andra veckan var det nog för jag var väldigt trött första veckan. Lite snorig och hostig också. Men andra veckan var jag alltså iväg och hämtade ett paket på utlämningsstället, en sån där kioskliknande butik med tobak, tidningar, tipsinlämning och godis. Typ! Som ett hål i väggen på en större byggnad. Med Matbutik på andra sidan. Nån frisör. Nåt mera. En pizzeria. Och sen nära en skola och en läkarstation. Så typiskt förortsaktigt. I litet format. Liten förort…

Paketet innehöll inget märkvärdigt, jag hade bara beställt Magnesium från Apotea. Så nu vet ni det. (Har jag verkligen bara bott här i 5 veckor? Har jag räknat fel?)

Men trots att det var grått väder den där dagen, hade jag ingen lust vända hemåt med en gång utan cyklade vidare lite på måfå. Efter en stund fick jag idén att cykla förbi min gamla kyrka, där jag hade trivts väldigt bra, och känt mig som en i familjen. Klockan var väl kvart över elva, halv tolv nånting, vid det här laget, och dessutom onsdag, så det var en vild chansning att någon skulle vara där. Efter vad jag visste då, i nuet, den där onsdagen.

Men chansa kan man ju alltid!

Och kan man tänka sig!!!! Det visade sig att de har sopplunch där varje onsdag, och en av dem jag mötte först var min väninna E som var den jag pratade med väldigt mycket på den gamla goda tiden. Då när vi jobbade under samma tak. Ett kyrkotak det med. Men var här på söndagarna. Och efterhand dök det upp fler och fler bekanta ansikten och det kändes så underbart att vara med i gemenskapen igen, så jag bara njöt och kände mig jätteglad. Och la märke till att alla hade blivit elva – tolv år äldre sen sist… hmmm… och en hel del nya personer skramlade också omkring… nya för mig alltså… jättekul!

Så nu cyklar jag dit varje onsdag och umgås över ett par lunchtimmar, och på torsdagseftermiddagarna är jag med i en annan grupp och har jätteroligt, och har tack vare det även fått flera nya vänner.

Det var en av diakonissorna som berättade om torsdagsgruppen, Syverkstan, och jag bestämde mig utan att tveka ens en sekund att jag ville vara med. En grupp kvinnor – tror i och för sig inte att män är förbjudna men eftersom temat är att göra handarbeten till kyrkan och diakonin, så drar nog inte symaskin och stickor det andra könet så mycket. Och det är nåt visst med att inte alltid vara med i en ”blandad kompott”.

Sen är förstås grundtanken, att det viktigaste är att umgås, inte prompt att vi måste prestera något! Att vara del i en gemenskap. Ålder och födelseort spelar ingen som helst roll. Och klart att vi fikar tillsammans också. Och några är jätteflitiga med att sy stabila tygkassar både till diakonin och till försäljning.
För ni vet väl att plastkassar är ”ute” numera! Plast skadar miljön!

Har till och med försökt mig på att sticka igen. Det har jag inte gjort på hur många år som helst. Trodde inte jag skulle komma ihåg hur man gjorde. Hur la man upp maskor på stickorna? Och hur skulle det kännas i händerna? I fingrarna?
Men till min förvåning kom fingrarna ihåg inte bara hur man stickar, utan även hur man lägger upp maskorna.

I början kändes det jättekonstigt i händerna. Märkte verkligen hur stel jag var, men efter bara en liten stund började det gå lättare. efter några varv kändes det tämligen hemvant igen.
Startade med ett par handledsvärmare i dubbelt garn. Enkelt! Man ger ju sig inte på de smalaste stickorna och tunnaste garnet det första man gör, och jag hade inte en susning om hur många maskor som var lagom att lägga upp. Allt sånt hade jag glömt. Svaret blev att jag la upp alldeles för många så muddarna hade bättre kunnat passa en sumobrottare. Så nu, efter ett par torsdagar, har jag repat upp alltihop och börjat om från början. Med något smalare stickor och något färre maskor. Men jag behöll det dubbla garnet som det var. Man är väl inte dum heller, som ger sig på att dela på det garn som är dubbelt.

Men ska erkänna att stor del av tiden går åt för att prata och skratta, och det är helt underbart att vara med i en grupp med bara kvinnor.

Och bilderna! Jo, dem tog jag idag. Och mixtrade lite med dem.

Känslor av vår

Fantastiskt väder! Sol, blå himmel och nästan vindstilla. Lär ska ha varit 8 grader varmt mitt på dan.
Jag gav mig förstås ut på cykeln. Fick för mig att åka till Erikshjälpen i dag också. Bara för att titta! Mingla lite bland folk! Inte köpa nåt!

HAHA!!!! Klart jag köpte nåt! Fast mest kläder den här gången. En del blusar och långbyxor. Nej, nån mannekänguppvisning bjuder jag inte på. Inte ens några bilder på blusarna och det andra. De åkte in i tvättmaskinen när jag kom hem, och hänger på tork nu.

Men jag tog faktiskt några bilder! Gick sakta 1,5 km och bara njöt. Sen hoppade jag upp på cykeln igen och trampade vidare. Och från den sekunden glmde jag bort att jag har kamera på iPhonen. Som vanligt.

Men man får vara glad för det lilla ibland! Och det kändes nästan som första vårdagen. Nästan man kunde låtsas att det var första vackra dagen i maj.

Nästa loppis

Erikshjälpen!
Fräscha fina lokaler! Helmysig cafeteria! Knökafullt med folk! Ingen ”gammallukt” alls! Allt kändes rent och fräscht!
Men varför in i h-e kunde jag inte ta upp iPhonen och ta några bilder! TÄNKTE INTE ENS PÅ DET! Möjligen för att det var just knökafullt med folk, och min rygg var inte att leka med? Antagligen. Eller dålig o-vana…

I vart fall hade jag i alla fall tagit mig det trots regnandet. Tack och lov inte ösregn, då hade jag nog väntat till en annan dag, men ändå såpass att det krävde regnbyxor och regnjacka. Avskyr regnkläder, men ibland är det nödvändigt.

Hur som så hade ischias/rygghelvetet sett till att jag var tvungen ge mig ut, (det brukar lätta när jag cyklar) annars kanske jag hade övervägt att göra den här turen lite senare på dagen. Men tanke på mängden besökare alltså. Misstänker att de flesta ser till att komma hit när stället öppnar klockan elva.

Men som sagt! Jag kom dit (3,74 km), fick av mig regnjacka, handskar osv, och larvade in i butiken. SNYGGT!!!! Cafeteria till vänster. Böcker… väldigt stor bokavdelning efter vad det verkade! Sneglade däråt, tänkte ”sen!” och gled rakt igenom. Om man nu kan glida iklädd 3 lager på benen, kängorna, fleecetröja ytterst-överst, väska över ena axeln till den andra, och cykelkorg med regnjacka, handskar osv i ena handen.
Hamnade bland kläderna och ett leende växte fram. Och en vänlig själ till expedit hämtade en korg på hjul åt mig…

Ja det behöver man väl inte orda så mycket om! Det blev både en jacka och en kofta. Och bakom nästa hörn hittade jag en ny väska till mig. Hade behövt kolla upp jeans/långbyxor också, men sådant måste definitivt provas, och vem vid sitt sinnes fulla bruk sätter igång att prova benkläder när man har 3 lager på benen! Cykelkorg med regnjacka och så vidare…

Sen efter en sväng genom gardiner, överkast, prylar, teknik (vete fasen vad allt var för nåt egentligen, har glömt) lampor, hushåll – väldigt mycket glas och sköra saker – vände jag tillbaka till BÖCKERNA! Och det första ögonen föll på var:


img_2504Karen Armstrongs ”Historien om Gud”.
Och med tanke på att jag helt nyligen tänkt att jag vill läsa en och annan bok av Karen Armstrong, så var ju beslutet sekundsnabbt. I korgen med den.

 


fullsizeoutput_2900

Fick sen syn på Keplers ”Paganinikontraktet”
På den tiden jag var mer aktiv (host host), läste jag ju en del av det som skrevs om Kepler, men har aldrig läst nån bok AV Kepler! Så det ska bli spännande att ta reda på vad jag tycker om den boken!


img_2503

Douglas Coupland tänkte jag på så sent som härom veckan! Men inte just den här boken, ”Hej Nostradamus”,  utan ”Alla familjer är psykotiska”. Den skulle jag väldigt gärna vilja läsa om, ja helst även ha i min bokhylla. Har förstås läst den här också. Även om det var länge sedan. Minns hans skrivstil som smått skruvad, men också rolig. Me like!


img_2502

Richard Wolffs Memoarer ”Rikitikitavi”
Måste man ju bara ha. Ingen tvekan alls!

 

 


img_2501

Och så en underhållande lättläst ChickLit! ”Mellan Raderna” av Jane Green.
Jag har tidigare läst några av hennes böcker – också ganska länge sedan – men minns dem som välskrivna, ganska roliga bladvändare. Lite Marian Keyes över dem!


(Hoppas nu bara att det här upplägget med böckerna i en rad nedanför varandra inte ger sig ut på vandring. Har åtminstone lagt strecket emellan varje… PILLJOBB!)


…. och nu i eftermiddags efter lunchen började jag läsa ”Mellan raderna”. Sen somnade jag. Men inte på grund av bokens kvalitet. Den ska jag fortsätta med.

Och jag borde egentligen inte köpa böcker nu. Inte än! Jag borde vänta tills renoveringen är gjord, parkettgolvet på plats, och bokhyllan hopskruvad!
Men! So what!!!! Jag ska ha nåt kul innan dess!

För övrigt hörde målaren av sig att han skulle höra av sig i mitten/slutet på nästa vecka. (?!?) Innebär det att det blir målning och tapetsering i veckan därpå? Håll tummarna!

Men varför i hela friden måste folk envisas med att hälla stinkande parfymerat sköljmedel i sina kläder!!! Softlan och allt vad de nu heter de värsta. Tur att jag har tvättmaskin, och att inget jag köpte var i ull. DEN läxan har jag lärt mig!

Det är femtielva miljoner gifter i sköljmedel, förutom den vidriga astmaframkallande, kli-i-ögonen, ont-i-huvudet… STANKEN!
Parfym! HA!!! Vads sägs om att lukta friskt och rent istället?

 

Checkar av Framtid

Köper två böcker på Framtids loppis, men flyr snart därifrån. Lukten av gammalt överväldigar mig, ännu mer i avdelningen för prylar och pryttlar än i bokavdelningen av nån underlig anledning, och jag skulle inte vilja ha nånting.

Underligt att jag köpte böckerna ens. Beror väl på att jag, trots att det kanske inte ser ut så för närvarande, faktiskt är en bokmal.

Hade på cykelrundan sedan en vision om att ställa böckerna så där lite öppna, bladspretiga ute på bordet på altanen för att luftas, men inte långt efter att jag kommit hem började det vrålregna. Och först i går kväll, efter fyra dagar i min ägo, öppnade jag böckerna.

img_8625Först Alving. Luktar inte så det slår emot mig, men lite för mycket för att ägna den boken stunden före jag ska släcka och sova. Borde luftas – om det nu hjälper. Annars blir det läsa och göra mig av med efteråt.

En gång i tiden hade jag alla Alvings memoarböcker, och det är inte första gången jag önskar att jag hade dem kvar. Men när man måste rensa ut bland sina tillhörigheter, är nog det svåraste att välja vilka böcker man ska säga adjö till. Det finns andra jag också önskar jag hade behållit, men böcker blir väldigt tungt att kånka runt på när man flyttar, och jag har flyttat fler gånger än jag egentligen vill veta under de här senaste elva åren. Under hela mitt liv faktiskt…

Så compact living och böcker från iBooks och bibliotek är inte fel alls.

img_8627Atwood är okay, luktar nästan inte muggigt alls. Är ju betydligt nyare också, och jag känner att jag lätt skulle kunna försvinna in i den. Men inte just där och då, ögonlocken börjar falla ihop av sig själva. Istället, där och då, lägger ifrån mig glasögonen och båda böckerna, släcker lampan och somnar ganska snart.

Atwood har jag alltid gillat! Älskat skulle man väl till och med kunna dra till med. Och den här, Oraklet, har jag inte läst tidigare. Ska bli härligt att försjunka i den.

Ser fram emot en bokhelg.