Jag flyttade hit till stan på en lördag, och det var först nu i förmiddags som jag plötsligt insåg att jag bara har bott här fem veckor. Fem veckor och en dag, om man ska vara exakt. Det känns som om jag bott här längre. Som om det gått vecka efter vecka efter vecka och jag har nästan tappat greppet om tiden.

Ganska så snart in i min första vecka, jag tror åtminstone att det var redan första veckan men det kan förstås ha varit andra…
Jo, andra veckan var det nog för jag var väldigt trött första veckan. Lite snorig och hostig också. Men andra veckan var jag alltså iväg och hämtade ett paket på utlämningsstället, en sån där kioskliknande butik med tobak, tidningar, tipsinlämning och godis. Typ! Som ett hål i väggen på en större byggnad. Med Matbutik på andra sidan. Nån frisör. Nåt mera. En pizzeria. Och sen nära en skola och en läkarstation. Så typiskt förortsaktigt. I litet format. Liten förort…

Paketet innehöll inget märkvärdigt, jag hade bara beställt Magnesium från Apotea. Så nu vet ni det. (Har jag verkligen bara bott här i 5 veckor? Har jag räknat fel?)

Men trots att det var grått väder den där dagen, hade jag ingen lust vända hemåt med en gång utan cyklade vidare lite på måfå. Efter en stund fick jag idén att cykla förbi min gamla kyrka, där jag hade trivts väldigt bra, och känt mig som en i familjen. Klockan var väl kvart över elva, halv tolv nånting, vid det här laget, och dessutom onsdag, så det var en vild chansning att någon skulle vara där. Efter vad jag visste då, i nuet, den där onsdagen.

Men chansa kan man ju alltid!

Och kan man tänka sig!!!! Det visade sig att de har sopplunch där varje onsdag, och en av dem jag mötte först var min väninna E som var den jag pratade med väldigt mycket på den gamla goda tiden. Då när vi jobbade under samma tak. Ett kyrkotak det med. Men var här på söndagarna. Och efterhand dök det upp fler och fler bekanta ansikten och det kändes så underbart att vara med i gemenskapen igen, så jag bara njöt och kände mig jätteglad. Och la märke till att alla hade blivit elva – tolv år äldre sen sist… hmmm… och en hel del nya personer skramlade också omkring… nya för mig alltså… jättekul!

Så nu cyklar jag dit varje onsdag och umgås över ett par lunchtimmar, och på torsdagseftermiddagarna är jag med i en annan grupp och har jätteroligt, och har tack vare det även fått flera nya vänner.

Det var en av diakonissorna som berättade om torsdagsgruppen, Syverkstan, och jag bestämde mig utan att tveka ens en sekund att jag ville vara med. En grupp kvinnor – tror i och för sig inte att män är förbjudna men eftersom temat är att göra handarbeten till kyrkan och diakonin, så drar nog inte symaskin och stickor det andra könet så mycket. Och det är nåt visst med att inte alltid vara med i en ”blandad kompott”.

Sen är förstås grundtanken, att det viktigaste är att umgås, inte prompt att vi måste prestera något! Att vara del i en gemenskap. Ålder och födelseort spelar ingen som helst roll. Och klart att vi fikar tillsammans också. Och några är jätteflitiga med att sy stabila tygkassar både till diakonin och till försäljning.
För ni vet väl att plastkassar är ”ute” numera! Plast skadar miljön!

Har till och med försökt mig på att sticka igen. Det har jag inte gjort på hur många år som helst. Trodde inte jag skulle komma ihåg hur man gjorde. Hur la man upp maskor på stickorna? Och hur skulle det kännas i händerna? I fingrarna?
Men till min förvåning kom fingrarna ihåg inte bara hur man stickar, utan även hur man lägger upp maskorna.

I början kändes det jättekonstigt i händerna. Märkte verkligen hur stel jag var, men efter bara en liten stund började det gå lättare. efter några varv kändes det tämligen hemvant igen.
Startade med ett par handledsvärmare i dubbelt garn. Enkelt! Man ger ju sig inte på de smalaste stickorna och tunnaste garnet det första man gör, och jag hade inte en susning om hur många maskor som var lagom att lägga upp. Allt sånt hade jag glömt. Svaret blev att jag la upp alldeles för många så muddarna hade bättre kunnat passa en sumobrottare. Så nu, efter ett par torsdagar, har jag repat upp alltihop och börjat om från början. Med något smalare stickor och något färre maskor. Men jag behöll det dubbla garnet som det var. Man är väl inte dum heller, som ger sig på att dela på det garn som är dubbelt.

Men ska erkänna att stor del av tiden går åt för att prata och skratta, och det är helt underbart att vara med i en grupp med bara kvinnor.

Och bilderna! Jo, dem tog jag idag. Och mixtrade lite med dem.

Annonser

3 reaktioner på ”Att ha kommit hem

  1. Men åh- Ninna vad roligt det låter att du kommit så till ro!
    Och vad kul med alla kyrkans aktiviteter!
    Saknar ibland den där gemenskapen- kanske borde kolla upp det här i huvudstaden…man har ju aldrig tid till sådant…
    Ha en fin måndag!

    Gilla

    1. Det är så gott att vara tillbaka så det går inte att beskriva i ord!
      Jag har ju ett förflutet i den församlingen, har jobbat som i den största av kyrkorna där, men i den här var jag med i annat. Men det är ju samarbete mellan alla tre så jag känner folk från alla.
      Och så är det nåt speciellt att känna till stan man kommer tillbaka till. Att HA ett förflutet där att se tillbaka till.

      Gilla

Comments are now closed.