Allt är inte roligt…

… men kan ändå vara bra. På sitt sätt!

Jag var nämligen hos sjukgymnasten i morse, och bara det i sig var en ganska kul grej. Alltså hur jag kom just dit, till just denna sjukgymnasten.

För snart två veckor sedan tänkte jag att Nä, nu får jag ta tag i det här med ischiassmärtorna som kommer och går och aldrig tycks bli bättre. En och annan dag känns det bra och då blir man så optimistiskt glad – och sen är den där igen! Tillsammans med megastelhet i ryggen och all annan skit i det här sammanhanget. Rent ut sagt.

Läkare eller sjukgymnast? Ska erkännas att jag har inte särskilt stort förtroende för läkare längre. Visst det finns bättre och det finns sämre. De värsta sitter där bara och ser ut som de lyssnar och avslutar sessionen med ett: ”Jo, men du har ju fibromyalgi och det får du lära dig att leva med.” I allra värsta fall gör de ingen koll ens på de andra besvär man har. De man kom dit för! Men värktabletter kan de skriva ut, minsann.

Den siste läkaren jag hade i Den Där Stan hör till de som är bra. Han sa: ”Du har visserligen fibromyalgi, men vi ska se så det inte är nåt annat också.” Och eftersom han har specialkunskaper när det gäller leder och muskler, gjorde han en undersökning men hittade inget som inte min tidigare sjukgymnast redan hade talat om för mig. Så kallad ”falsk ischias”. Alltså inte beroende på ett diskbråck. (Men inget om ORSAKEN till den där falska ischiasen. Som vanligt.)

Men bra läkare och bra personal i övrigt på den stationen. Deras sjukgymnastgrupp och träningsmöjligheter ger jag däremot inte mycket för. En stor besvikelse att jag lämnade den BRA sjukgymnasten som hörde till den ignorante läkarens station.

Så beslutet blev nu, då för två veckor sedan, att försöka få tag på en sjukgymnast. Läkarstationen jag hör till nu? Eller nån annan?
Valet är som att leta efter en speciell nål i en höstack när man inte känner till nån och inte får nåt tips. Gick på ett namn bara, i en lokal inte alltför långt
ifrån där jag bor. Ringde och fick tid som i måndags. För en vecka sedan alltså.

När måndagen randades ringde phonen. Displayen visade: Dolt nummer. Jag brukar inte svara på dolda nummer. Garanterat nån försäljare. Om inte, får denne någon prata in ett meddelande. Så skedde nu.

Nu hör det till saken att jag avskyr att lyssna av telefonsvararen, är inte helt förtjust i att prata i telefon heller. Personer jag känner och känner mig komfortabel med, är helt okay. I övrigt… njaae… Det är tydligen en vanlig åkomma bland oss introverta, det där…

Men ibland måste man! Så nu lyssnade jag av.

Det var sjukgymnasten. Hon sa att hon var tvungen skjuta upp min tid – halv elva – för det var strömavbrott. (???) Och kunde jag vara så snäll och ringa upp henne i morgon tisdag, så skulle hon ge mig en ny tid.
Jaha!

På eftermiddagen sedan ringde hon upp mig igen, och gav mig en tid på onsdag halv ett. Okay! Jag tackade för det och gjorde en notering i almanackan.

Det var ett par lite kufiska saker med det hela. Inget konstigt kanske att tiden på måndagen var en återbudstid – hur hon nu kunde veta det redan onsdagen innan. Med minder DEN personen precis hade ringt återbud, förstås. Lite… ovanligt… var att hon tog bara betalt i kontanter eller med swisch… jaha! Okay då! Praktiskt! Eller varför? Nåja, strunt samma. Jag har ju swisch.

Men när jag sen på onsdagen dök upp fem minuter före den bokade tiden var hon inte där. Och jag kom inte in genom porten mot gatan heller. Tryckte på den där klockan åtskilliga gånger utan att porten öppnades för mig, tills en man kom som skulle in och då släppte in även mig.

Väl inne i entrén bultade jag på dörren till mottagningen men det hjälpte ju inte. Det var tyst och tomt och då knappast lönt ringa heller, eftersom det enda telefonnummer jag hade var det till mottagningen. Efter en kvart struntade jag i alltihop och cyklade därifrån. Kan inte människan vara på sin mottagning när hon bokat in en patient, så är det i vart fall inte mitt fel.

Efter lunch sen ringde jag dit. Telefonsvarare. Och jag sa vem jag var och att jag hade varit på plats i tid, men åkt igen eftersom inte hon var där. Efter det har jag inte hört nånting från henne. Undrar ar som hade hänt? Hade hon fått en hjärnblödning då på måndagen? Hon lät onekligen annorlunda än första gången jag pratade med henne. Nästan som om det var en annan människa.

Kanske var det inte meningen att jag skulle gå till just henne! Skulle jag över huvud taget gå till en sjukgymnast eller skulle jag strunta i det?

På fredag förmiddag var jag och handlade grönsaker på Lidl och tänkte jag kunde ta en omväg hem via nåt som heter Sjukgymnastgruppen. Relativt nära där jag bor och jag kunde åtminstone kolla in lokalen och bästa vägen dit. Och kanske rent av få bokat en tid.

Inga svårigheter hitta dit, varit i den byggnaden förr när jag jobbade som arbetsledare på ett städbolag. Finns många olika företag där. Men hos sjukgymnasten i fredags var det mörkt, tomt och tyst. Inte ens en lapp om öppettider eller liknande. Hade de normalt stängt på fredagar. Men hela byggnaden verkade tämligen tom, mörk och tyst, så… tja… vad vet jag?

Så var det ett tecken att det stället inte heller var nåt för mig eller att jag helt skulle strunta i projektet?

Men hur det nu var, så ringde jag ändå läkarstationen på eftermiddagen och fick en tid till en av deras sjukgymnaster som i dag, och det verkar vara ett riktigt klipp! Men nu har det här inlägget blivit extremt långt så det får jag berätta om i ett annat inlägg.

Men varför i hela friden heter det inte Friskgymnastik istället för Sjukgymnastik! Det är ju meningen att träning ska göra folk friska! Eller åtminstone friskare än de är!
Och varför heter det ”sjukvård”? Ska vi vårda det som är sjukt???

 

 

Annonser

4 Comments

  1. Min mamma har också fibromyalgi, och hon har också haft väldigt svårt att få tag på duktiga läkare och sjukgymnaster. Hemsk sjukdom, det där 😦 Hoppas du får tag på en ordentlig sjukgymnast snart!

    Gilla

    1. Det är ju inte ens en sjukdom!!!!
      Alltså! Det är ett syndrom! Ett antal olika symptom som man satt ett namn på för man inte vet vad det egentligen är, hur det uppstår eller hur man läker det. Och som man hittills enbart nonchalerat eftersom det mest har varit ”kärringar i övergångsåldern” som har det. Inbillning med andra ord!
      Och helt fel!

      Tack och lov har det i alla fall kommit fram numera att även män och yngre personer kan ha fibro. Till och med barn! Men tidigare fick väl männen diagnosen utbrändhet vilket då säkerligen gav en smula större status. Oj! Vad duktig man var! OJ! Vad man har jobbat på!

      Och det vete sjutton om det inte egentligen är en form av utbrändhet. Stress är ju en väldigt stor faktor i det hela.
      Men sen är ju det knepiga att stress är så olika för var och en. Vad som stressar och hur man reagerar på det.

      Och fortfarande får man bemötandet från många läkare: ”Du har ju fibromyalgi, lär dig leva med det för det är inget man kan göra nåt åt.”
      Och dom värsta läkarna nonchalerar eventuella nya symptom, som om fibro skulle ge ett 100% skydd mot allt annat. ”OH HOPPSAN! Det var visst en hjärtinfarkt det där!!!!”
      Eller ”glömmer” att man kom dit för att magen hade blivit helt upp och ner! (Visade sig sen i det här fallet vara födoämnesöverkänslighet)
      HA!

      RÅD! Gör en kostsanering! Uteslut alla mejeriprodukter och vete! Särskilt om magen bråkar eller om man har någon form av eksem, utslag.
      Skippa mediciner så långt det är möjligt! Gör och tänk på sånt som är roligt!
      Tänk inte på ”sjuk” (så gott det går). Försök med meditation, mindfulness eller liknande. Yoga kanske?
      Promenader… njuta av stunden..

      Ursäkta de oombedda råden och tipsen. Jag blev fångad av ämnet. Har nog en hel del irritation och ilska kvar i mig hur man blir behandlad av samhället, sjukvården, Fas-systemet vid arbetslöshet/sjukskrivning.
      Bra veta att jag har det så jag får väl tacka så innerligt mycket EXTRA för din kommentar, för att jag nu såg det i mig själv!

      Liked by 1 person

      1. Ibland är det bra att få avreagera sig 🙂 Förstår absolut din frustration. Tack för tipsen, ska meddela min mamma. Och återigen, lycka till med allt!

        Liked by 1 person

Kommentarer inaktiverade.