Det var förra tisdagen jag mötte henne, sjukgymnasten på läkarstationen jag tillhör. Det visade sig vara ett klipp. Jag fick ett fantastiskt bemötande, och kände ganska snart att det här var en människa med inte bara kunnande och erfarenhet, utan även med förmåga att känna in och ge både adekvat  och tillräcklig information.

Förutom att jag i lugn och ro fick berätta om vilka symptom jag har, var hur och när, fick jag göra olika rörelser för att hon skulle kunna se hur min kropp utförde de där rörelserna. Även på britsen. Hon gav mig även rörelser som var nya för mig.

Sedan säger hon – och jag minns inte exakt hur. Sa hon ”du har spinal stenos” eller sa hon ”du har symptom som tyder på spinal stenos”? Just då hörde jag bara orden ”spinal stenos” och blev jätteledsen för jag tänkte: är det så här det ska vara resten av mitt liv nu? Med ischiassmärtor och en stelhet i kroppen som hindrar mig från att leva fullt ut som jag vill!

Men hon berättar om spinal stenos och visar till och med förloppet på sån där ryggrad i plast. Hon säger också att det inte behöver vara så farligt eller ens särskilt handikappande. Och eftersom även jag nu kan se vad som behöver göras med min kropp, så torkar tårarna som inte hann rinna ner över kinderna, och jag fylls av en sorts jävlaranamma istället, att det här ska kunna läkas.

Kroppen har ju en underbar förmåga till självläkning. Minsta skråma läker ju! Förkylningar och influensor går över. Och mycket annat – bara man ger den förutsättningar att göra det. Acceptera det som är, och ha tilliten att man blir frisk! Precis som vid en förkylning! Ja, och så lämplig träning förstås. Och förstås det där med hälsosam mat. I mitt fall: först och främst se till att jag sträcker på mig, vänjer ryggen vid att vara rak i alla sammanhang, inte ens sjunka ner i soffan med ryggen i en enda kurva. Ja, och så annan lämplig träning också förstås.

Tänker sen efteråt, att för att säkert kunna veta om det är en spinal stenos eller inte, borde man väl röntga och se om det finns några pålagringar mellan kotorna. Symptom kan tyda på många olika saker. Det är kanske helt enkelt ”bara” stela spända, hårda muskler vilket har orsakats av massiv stress under ett flertal år. Det behöver inte ha blivit mer! Och även om nån kota är påverkad av stenos i någon grad, behöver det inte innebära att hela ryggraden är på väg att växa ihop.

Så jag väljer helt enkelt att ta det här som en varning! Som en gigantisk väckarklocka!

Men varför har jag inte fått reda på vikten av det här från någon av de läkare och sjukgymnaster jag mött under de senaste åren? De om några borde väl kunna påpeka vikten av en bra kroppshållning! Att säga att har har ischias, som inte beror på diskbrock, och ge mig olika rörelser för att lindra eländet – det gör man. Erbjuder smärtstillande mediciner, det gör man. Men det är inte tillräckligt!!! Det säger ingenting om orsaken till det hela. För det är ju först när man vet orsaken till en åkomma som det finns en verklig chans att det ska kunna ske en läkning!

Jag borde förstås själv ha insett allvaret i för mycket sittande och en hållning som gärna sjunker ihop. Och det gjorde jag ju i och för sig! Men ändå! Jag såg och visste, utan att ta till mig allvaret i det hela. Utan att göra nåt drastiskt åt saken! 

Som i så mycket annat var det rädsla som gjorde att jag inte tog tag i problemet. Rädsla att det skulle göra ännu mer ont. Efterdyningarna från de träningspass jag gjort tidigare har varit jättejobbiga, har verkat göra hela problemet värre istället för bättre, så det är förståeligt att jag inte vågat fortsätta med just det.

MEN! Utan att först sträcka ut det som håller på att krokna – kan man då verkligen träna sig sig i form igen?

Märkte i vart fall ganska omedelbart när jag började tänka på hållningen och nu försöker sträcka på mig hela tiden, samt gör en del övningar just i syftet att räta på rygg och nacke, att det gör skillnad! Ischiassmärtorna har försvunnit praktiskt taget helt, och jag kan cykla lite mer. Och jag märker att ryggen är rak nu när jag cyklar. Utan svårigheter!

I övrigt får jag väl se tiden an, och inte cykla/gå FÖR mycket. Som jag gjorde igår när jag stack iväg till Väla… hm
Inte cykelsträckan i sig, såpass klarar jag – men trampandet runt där inne… hm…

Annonser

2 reaktioner på ”Sjukgymnasten

  1. Vad härligt att du fått ett svar på vad din kropp försökt säga dig! Och skönt att det går att göra något åt. Vet själv av erfarenhet att de mest enkla saker får man hitta svar på själv och inte hos en läkare. Sträcker på mig jag också nu i stolen när jag läser ditt inlägg. Sjunker allt för ofta ihop och känner av det i ryggen idag.

    Liked by 1 person

    1. Har ju alltid frågan ”Varför” i bakfickan, men sällan man får ordentligt svar. Får leta själv och ibland ser man det inte själv – trots att man egentligen ser! Du förstår vad jag menar? Feedback kan vara nödvändigt.

      Läste ändå för länge sedan ett tips, att tänka sig att man hänger i ett kraftigt gummiband som fäster i toppen av hjässan, och så att fötterna bara precis når ner till marken. Och då sträcks hela kroppen ut.

      Liked by 1 person

Comments are now closed.