… att jag skulle försöka tvinga in mig i vanan att skriva nånting varje dag i samband med frukosten. Nånting vad som helst! Blaha blaha om inte annat. Nån fundering. NÅNTING!

Och ögonblickligen knyter det sig i hjärnan. Ingen av de miljontals tankar som oftast upptar hjärnplats dyker fram. Istället gömmer de sig som vettskrämda möss i sina hålor.

Så det här är väl blaha blaha då.

Både Skriva Läsa Leva och Bokstund har haft den här lilla tankeväckaren på sina sidor nyligen, och visst måste man tänka till lite för att inse vad den kanske faktiskt menar!

Nu skulle jag vilja påstå, att min skrivblockering inte har med tänkandet att göra. Inte i sig! Tankar svirrar omkring i det oändliga och jag har snarare svårt att få tyst på dem. Så inte är de blockerade inte! Men de flesta av dem är inte särskilt kreativa, snarare tvärtom, och praktiskt taget inga har att göra med att skriva. Inga idéer. Ingen inspiration. Ingenting! Det är mest bara ändlöst meningslöst babbel i huvudet.

Uppmaningen att alltid skriva oavsett om man har nåt att skriva om eller inte, har man fått sig imatad ända från början. ”A writer writes, all the time!”
YES!!! Det är jättebra råd! Det bästa man kan göra! Skrivande föder skrivande! Och med det kommer också idéerna!

Och jag var den som alltid sa: Skrivande består av 5 % inspiration och 95 % transpiration – och massor av klister i ändan!

Hur kan jag ens tänka på mig själv som författare när jag inte ens skriver nån av de där förbenade morgonsidorna som det också så ofta  tipsas om!
Och. Nej. För närvarande tänker jag inte på mig som författare. Det känns så ruskigt avlägset. Som om det vore totalt omöjligt! Jag har ju inte ens en idé till en roman eller novell!

Så var det inte tidigare. Då kunde jag få en idé från ”ingenting”. Ett namn på namnskyltarna i en hiss. En mening någon sa som råkade nå mig. En plötslig bild i huvudet av en person (icke verklig) – och sen var det klippt!

JAG SKREV!

Och nu? Tja! Jag fick ju ner det här, och det är bra mycket mer – och mer samlat – än jag ens vågade hoppas på. Kanske det ordnar sig till slut ändå? Kanske den här tanken att passa på skriva tillsammans med frukostteet fungerar? Och att jag har bloggen… bloggarna…
Måtte bara detta inte vara en engångsföreteelse…

Och nu ska jag till Lidl och köpa frukt & grönt…

Annonser

6 reaktioner på ”Jag tänkte…

  1. Att skriva hela tiden, det blockerar mig. Att skriva för att skriva… för så gör man när man skriver, det ger mig nästan dåligt samvete. För ibland skriver jag verkligen inte alls. Ingenting i långa perioder. Jag har ju liksom inget att skriva om just då. Inte som att jag sitter och väntar inspiration men jag vill inte skriva för att jag borde utan för att jag ”vill”. Därför bloggar jag. Har jag inget vettigt inlägg på gång kanske det iaf blir en recension. Och bloggskrivandet får vara mitt ”mellanskrivande” mitt ”måste-skriva-nåt-varje-dag-skrivande. 😉

    Gilla

    1. Jag blev tvungen läsa din kommentar flera gånger om och fundera över den och över mitt skrivande. Väldigt klokt skrivet av dig.
      När jag började skriva mer ”på riktigt” hösten 2006, och gick på skrivarkuser den ena efter den andra, skrev jag nästan jämt! Varje dag! Så det var det första jag kom att tänka på.
      Men sen slog det mig, när jag nu funderade vidare, att jag inte minns en enda gång att jag satte mig ner och skrev för att jag borde/måste. Det bara flöt på, hade idéer och inspiration hela tiden.
      Först efter ett par år, 4-5 nånting, gjorde sig utbrändheten gällande och då gick det inte längre. Fick inga idéer, och hade inte ens ork koncentrera mig på att läsa. Snacka om att få klister i hjärnan istället för mellan stolen och rumpan.
      Är inte så bra på att skriva nu heller, fantasin har inte kommit tillbaka, och inte ens bloggandet är nåt att skryta med.
      Så jag kan inte annat än att hålla med dig. Även om jag inser och anser att det där med att hålla skrivandet igång dagligen, så är det inte alltid så lätt att följa det rådet.
      Plus att alla vi som skriver gör det på vårt eget personliga sätt. Hur, när, var, hur mycket, hur ofta, med synopsis eller inte. Och så måste det få vara.
      Fast jag är glad numera att jag åtminstone skriver ett och annat blogginlägg, och att jag gjorde en redigeringsrunda med manuset. Tekniskt sett är inte skrivandet svårt och jag fick till en del nya textsnuttar där också.
      Om sen min testläsare kunde bli klar nån gång. Jag tappade det lilla skriva”go” jag tyckte mig ha uppammat när det bara blev en massa väntande. Man ska kanske inte be bästa vännen om sånt. Åtminstone inte om hen har fullt upp med livet i övrigt. Fast hen ville ju! Och det är ju inte hens fel att jag inte skriver nu.

      Liked by 1 person

      1. Med förslag på skrivövningar, små uppgifter att göra dagligen för att hålla igång sitt skrivande har jag alltid känt mig som om jag inte är seriös eftersom jag nästan aldrig använt mig av alla dessa råd. Sedan jag började skriva som barn har jag skrivit när jag vill, för att jag vill och för att något har velat bli berättat. Idag skriver jag med ett mål (att bli publicerad) och känner fortfarande att jag gör ”fel” som inte tänjer skrivgränserna i olika övningar för att utvecklas. Min utveckling kommer på ett annat sätt och jag lär mig mycket ändå, knäppt då att jag ska ha en gnagande känsla av att jag borde göra annorlunda…
        Att anlita testläsare som dröjer, det är jag lite rädd för. Just därför funderar jag på att betala för en lektör. Men vem vet, kanske jag hittar någon jag kan lita på gör ett bra jobb och gör det i hyfsad god tid också. Hoppas du får tillbaka manuset snart 🙂

        Gilla

        1. Under alla år jag gick på skrivarkurser, inte helger utan en till tre dagar per vecka under terminerna, så var skrivövningar en av de uppgifter som var väldigt utvecklande, lärorika och inspirerande. Men hemma sen gjorde jag aldrig några sådana. Jag hade ju flyt i alla fall och skrev jättemycket. Dagligen!
          Och sen kom utbrändheten (inte orsakat av skrivandet och kurserna) och satte stopp för allt. Bokstavligt talat! Jag bara existerade under lång tid!
          Sen har jag sakta kommit tillbaka, men inte till nån sorts dagligt skrivande av något slag alls. Inte än. Och för närvarande har jag överhuvudtaget ingen lust.
          Inte heller till Internet, Facebook, Instagram eller ens bloggandet. Är väl en fas, antar jag. Känns motigt bara att öppna wordpress. Scrollar lite emellanåt, och har lagt in några bilder på andra bloggen. Det är allt.
          Har väl fortfarande inte landat färdigt efter alla de där stressfyllda åren, men jag är i alla fall tillbaka hemma i min stad igen. Cyklar mycket och njuter av att vara här. Familjen. Vänner, nya och gamla. Ensam en hel del, men ensam på ett bra sätt.
          Och unnar mig att vara lat i övrigt med att se film och läsa och helt enkelt bara vara. Skrivandet kommer säkert tillbaka.

          Tycker inte man ska ha dåligt samvete för nånting när det gäller ens skrivande. Hitta sig själv istället och se till att ha roligt i skrivandet. Det tror jag är det allra viktigaste! Skriva för att man älskar att skriva och för att det är roligt. Och ge sig själv den tid man behöver. Annars blir det ändå inte bra i slutändan.

          Liked by 1 person

Comments are now closed.