Hög tid…

Min cykel gick sönder i lördags! Jag var nere i stan, på biblioteket och lämnade tillbaka böcker. Gick sen lugnt och stilla genom biblioteksparken och uppför Bergaliden till Lasarettet. Därifrån är det plant igen så jag fortsatte cyklandes.

Men jag kom inte så långt. Några kvarter, så där. Ungefär 700 meter. Där på en av smågatorna snäppte det till nånstans under mig, och pedalerna snurrade plötsligt alldeles löst och ledigt såväl framlänges som baklänges. Och det gick förstås heller inte att fotbromsa. Så vad gör man då, när man rullar fritt framåt mot en gatukorsning där man inte kan köra rakt fram, och farten känns lite väl hög för att bara svänga ut på nästa gata så där halvt om halvt okontrollerat? Panikar?

Men lyckligtvis har jag även handbroms på cykeln, vilken jag normalt aldrig använder. Annat än om jag ska leda cykeln nerför en brant backe till exempel, eller nerför en trappa! (Som om man göra det så särskilt ofta…)
Nå, nu var jag glad jag hade den där handbromsen i alla fall, för annars vet man inte hur det hade gått med tanten!

Jag blev förstås tvungen att promenera hem med cykeln. Kom inte på nåt annat alternativ. Till cykelreparatören hade det blivit en rejäl omväg, och jag visste inte ens om han har öppet på lördagarna. Och i så fall, hur länge? Hade jag hunnit? Men! I huvudet sa det bara: HEM! Med cykel. Gåendes. Om det så vore det sista jag gjorde.
Och nämn nu inte ordet taxi!

Senare kollade jag hur långt jag hade gått. Uppskattade först att det var ungefär 3 km, glömde bort sträckan från biblan och uppför backen, men med hjälp av enirokartan kunde jag konstatera att själva promenerandet den där lördagen, uppgick till 3,8 km. Helt klart ett personligt rekord, och jag känner fortfarande av det. Särskilt kring höftböjarna och nedåt i benen, samt nedre delen av ryggen. (Förr kunde jag gladeligen gå 3,8 km och meeer… – men det var före boendet i den andra staden)
(Hela sträckan inklusive cyklandet en lite längre väg till biblan och sen äventyret hem igen, drygt en mil. Enbart cykla en mil? Nema problema.)

Samtidigt blev jaga imponerad av prestationen också! Inte sjutton trodde jag att jag kunde promenera såpass långt! Inte än! Hade jag gjort det för si så där ett halvår sedan, hade jag nog kraschat totalt och varit tvungen ligga på värmedynor i en hel vecka efteråt!

Cyklandet har jag tränat upp ganska så bra vid det här laget, har klarat drygt 23 km på en och samma dag för inte så länge sedan, men att gå har hela tiden varit mycket besvärligare.
Så! Kan väl tillägga apropå det,  att, att cykla är uppenbarligen bra för mycket! Även för att träna gångmusklerna.

Jo sen blev jag hämtad och lämnad av dottern den eftermiddagen eftersom det redan var bestämt jag skulle hem till dom, och fick dessutom på söndagen låna en tre-växlad Biltema-cykel  som inte passade mig alls. Men det gick att komma hem med den i alla fall även om det kändes som att sitta i ett badkar och cykla. Och efter en del skruvande hit och dit och upp och ner med sadeln, så var den i alla fall okej att cykla på, om än inte bra! Och den sparade mina ben cirka 11-12 kilometer att gå på måndagen i alla fall.
Och nämn nu inte ordet buss!

 

Jo! För dottern hjälpte mig ju få cykeln till reparatören då på söndagen, jag låste fast den utanför, men på måndagen var jag ju tvungen ta mig dit med nycklarna för att kunna lämna in den och då var det skönt slippa promenera fram och tillbaka. Bara sen på eftermiddagen när jag skulle hämta den igen. Men det var nog droppen det, dom kilometrarna, för mina ben och övriga involverade muskler och senor.

(Har jag totalt tappat förmågan att skriva på ett roligt och berättande vis? Det här blev ju ett urtråkigt bla-ha bla-ha! Och jag orkar liksom inte ta tag i det! Måtte det där – vad det nu är – snart ligga bakom mig, så flödesskrivandet jag var van vid förr kan växa fram i mig igen.)

Annonser

En reaktion på ”Hög tid…

Kommentarer inaktiverade.