Dags för Bergman

0

Efter europeisk historia och barnpsykologi, kände jag för något en smula lättsammare. Samtidigt ville jag prioritera låneböckerna, det är ju en tidsgräns på dem, även om den i allmänhet går att förlänga. Men vill ju heller inte ha böckerna liggande här hur länge som helst. Det finns ju mängder med andra böcker, av alla de sorter, som lockar.

Så vilken skulle jag välja? Tänkte, att eftersom Ingmar Bergman skrev väldigt bra i Laterna Magica, så varför inte prova hans samling ”Artiklar Essäer Föredrag”!

Sagt och gjort! Jag satte mig på uteplatsen med boken och en kopp kaffe. Och den första tredjedelen svalde jag ganska snabbt. Tredjedelen av boken alltså, inte kaffet. Det smuttade och småklunkade jag på mellan varven, tills jag såg botten i koppen och funderade på om jag skulle göra lite mer till mig. Men det fick vara.

Omslaget är ganska lustigt, eller ovanligt i alla fall. Det är svart! Allt är svart! Eller grått. Eller???
Titeln och namnet syns inte. Eller knappt. Eller???

Beroende på hur ljuset faller förefaller omslaget endera kolsvart och texten mer som en blank yta ovanpå. Vänder man lite på boken, så blir texten svart mot en mer grå bakgrund. Och när jag nu fotograferade boken, blev det liksom lite både och. Den gavs förresten ut nu 2013.

Bergman då? Vet inte vad jag ska säga. Bra skrivet. Pictureskt! Småintressant. Smått och gott från filminspelningar, om honom själv, om teater och film. Förstås. Lättläst så jag kommer säkert att läsa ut den. Givande? Jag vet inte. Har ju två tredjedelar kvar. Men i vart fall inte O-givande.

Men liksom vid tidigare läsande, kommer jag att slinka emellan med att fortsätta läsa den sista delen av Stephen Kings berättelse om Det mörka tornet – som också är betitlad ”Det Mörka Tornet”.

Roland Deschain av Gilead och de andra kan jag inte vara utan hur länge som helst. Trots att jag läst den en gång tidigare. Och slutet, sista sidan, sista raderna, är nog det bästa slut jag någonsin läst.

Annonser

Mest bara läser

0

Så man kan undra vad det är jag flyr ifrån. Säkerligen skrivandet. Och kanske annat. Men känns bra grotta ner sig i böcker för närvarande, och för var bok jag läser vill jag läsa flera.

I boken ”I elfte timmen – Wien 1913-1914” av Frederic Morton, som jag just läst ut, blev jag inspirerad att söka litteratur om andra personer och företeelser som berördes däri. Det var inte enbart omständigheterna till Skottet i Sarajevo som Morton berättade om, utan flikade in tidsbilder från vad som hände runt omkring, samt personer som man än idag känner till. Mer eller mindre väl beroende på vem man är och vilka intressen man har.

Som läsare får man inte bara möta den åldrige kejsaren av Österrike-Ungern, Franz Joseph; arvtagaren Hertig Franz Ferdinand som tillsammans med sin hustru Sofie blev offer för attentatet i Sarajevo; och Gavrilo Princip, den unge hetsporren som sköt dem till döds, samt de omständigheter som tog plats i samband med detta och som ledde fram till utbrottet av första världskriget. Vi får också möta Hitler, Stalin, Lenin, Trotskij, Freud, Jung, Stefan Zweig, Kafka och många flera, samt kompositörer, författare, skådespelare och andra ur den tidens kulturella skrå. ”Wien, Wien nur du allein…”

Vi får också lära oss om borgarskapet och de rika, de som har ”allt”, kontra de fattiga, om arbetslöshet, svält – och död. Om fördomar, intriger och tja…. verkligheten kan mycket väl överträffa fantasin när det gäller både det ena och det andra.

En mycket intressant och välskriven bok, som verkligen ger en bild av hur Europa såg ut och fungerade för bara lite drygt hundra år sedan. Med skönhet och glädje, likaväl som med den smutsigaste byk.
Men så är väl livet även nu. En blandning av allt.

Vad jag bland annat kom att tänka på när jag läste om Hitler, var Alice Miller som skrivit om hans barndom och uppväxt. Hon utbildade sig till psykoanalytiker och praktiserade under många år, men insåg alltmer att det Freud och hans gelikar förespråkade, var enligt hennes åsikt och erfarenhet, helt fel.

Alice Miller engagerade sig i barns utveckling och hur föräldrarnas sätt att vara påverkar dem, vilket i sin tur leder till hur barnet blir som vuxen. Hitler, till exempel, blev som barn slagen och förnedrad, misshandlad både fysiskt och psykiskt, och växte upp till ett känslolöst monster som förföljde och mördade miljontals människor. De ”var inte värda att leva”!

Detsamma gäller andra. Misshandlade som barn – monster som vuxna. Stalin. Rumäniens Ceausescu –  paranoiker… hans regim gav fruktansvärda efterverkningar.

Men man måste inte nödvändigtvis bli ett monster som vuxen. I den 145 sidor tunna boken ”Riv tigandets mur” – som jag ser lite som ett sammandrag, med hänvisningar till andra verk av Alice Miller – ger hon även exemplet med Nietzsche. Grovt misshandlad som barn, skuffade även han undan alla minnen av smärta och förnedring. Lärde sig tigandets konst, gömmande glömmande all smärta han fick genomlida som barn. Men istället för att bli ett monster, utvecklade han sin redan höga intelligens och ägnade sig åt fantastiskt djuplodande filosofiskt tänkande och skrivande. Tills:  ”In 1889 at age 44, he suffered a collapse and afterwards, a complete loss of his mental faculties”.
Nietzsche dog 25 aug 1900, endast 56 år gammal. Liksom många av de andra vuxna, misshandlade barnen, var han sjuklig större delen av sitt liv i bland annat reumatism.

Så varför heter Millers bok ”Riv tigandets mur”? Jo, därför att det misshandlade barnet, oavsett om det är fysiskt, psykiskt eller bådadera, inte vet att det föräldrarna gör är fel. För att inte säga kriminellt! Barnet vet heller inte om nåt annat liv, förstår inte att det är fel – så vida inte en annan vuxen människa finns i närheten som behandlar barnet med kärlek och respekt. Som SER barnet, och kan visa barnet ett annat sätt att vara som vuxen.

Att slå ett barn sägs ibland vara ”för dess eget bästa”. Att frysa ut eller tiga ihjäl barnet är lika mycket misshandel som fysisk aga. Kanske till och med värre.
Sen kommer hyckleriet till. ”Du ska hedra din fader och din moder”. ”Den man älskar den agar man”. Kort uttryckt – barnet tvingas gömma och glömma smärtan, gömma det långt inne i sitt medvetande.

Och att det fortsätter på det där viset, generation efter generation, är ju för att det hållit på så i generation efter generation. Tills nu? Barnet lär sig beteendet av den vuxne. Av föräldern. Av religionen. Överallt där jag läser, om det är i Alice Millers böcker, på Wikipedia om Nietzsche, eller på andra ställen, så dyker Gud/Fadern fram som en domedagsdemon. ”Tillbe mig, annars…”
Människor har onekligen skapat sig den gud de vill ha…

År 1990 när Alice Miller gav ut ”Riv tigandets murar”, skrev hon mot slutet av boken att dagens generation unga är betydligt mer benägna att se det här ”ärftliga” beteende. På det stora hela säger de oftare ifrån, tillåter sig inte bli slagna eller förnedrade på annat sätt.

Men det finns fortfarande en hel del vuxna som säger ”Jag blev slagen som liten, men det har jag inte farit illa av. Tvärtom är jag tacksam för den uppfostran jag fick!” Eller liknande.
Och det finns kristna som slår sina barn för att det står i bibeln.

Som fan läser bibeln då… man tolkar saker och ting som man vill… eller som man blivit lärd. Hjärntvättad.


Det här är en väldigt ytlig och kortfattad ”recension?” (Nej absolut ingen recension). Ämnet är enormt, och det är viktigt. Jag blev aldrig slagen som barn, men  har sen en tid tillbaka insett alltmer att jag som barn (även tonåring?) blev utfrusen av min mamma. Jag har insett det på ett logiskt plan, har en del indicier, några minnen som jag vet är mina, men har inte tillåtit mig att känna smärtan och sorgen. Istället levde jag under många år med ångest, och jag har fortfarande fysiskt ont i muskler och leder. Och jag har märkt även senaste tiden att jag har kunnat bli ledsen, känt mig övergiven, och märkvärdigt underlig till mods emellanåt. Men det är kanske inte så märkvärdigt, egentligen. Känslan pockar på och vill fram, men jag är rädd för smärtan – som jag har gömt långt därinne.

Jag blev utsatt för tigande. ”Mammas rygg är arg”! Och jag tiger för mig själv.

Övrig litteratur av Alice Miller:
  • Det självutplånande barnet
  • I begynnelsen var uppfostran
  • Du skall icke märka
  • Bilder ur en barndom
  • Den bannlysta vetskapen
  • Den dolda nyckeln

Det finns också en hemsida där man kan läsa mer ingående

 

 

Jag måtte vara galen!

8

Nu har jag gjort det igen! Köpt en fysisk bok! En bok att bläddra i, en sida i taget, och försjunka i.

…..

Jag som INTE skulle köpa på mig fler dammsamlande pryttlar, vare sig böcker eller annat! Istället fortsätta försöka nå nån sorts minimalistiskt nirvana. Röja, kasta, ge bort…

Men måste medge, att nånstans inom mig gillar jag just det här med böcker uppåt väggarna. Det är bara det, att det fyller upp! Kanske lite för mycket! Eller?

Kanske kommer jag aldrig att nå det där svala, japanska idealet. (Ideal???) Kanske kommer jag aldrig att ha det röjt, städat, diskat, bortplockat, dammfritt, prylfritt, bokfritt, stickningsfritt, smulfritt, dammråttefritt… och så vidare … annat än väldigt korta stunder i taget.

Under förutsättning att jag lyckas uppdatera alla 40 kvadratmeterna vid samma tillfälle.

Jag kanske helt enkelt är sån!
Snarare nån sorts hippie!
(Fast jag är förstås ADHD… 😉 )

Men, tillbaka till böckerna… Skulle jag ha 20 minuter att ”slösa bort” i väntan i Ängelholm, så har jag 20 minuter att kolla böcker på Maxi, och idag hittade jag den här självbiografin (i storpocket) som  Sture Bergwall skrivit. Och för den som råkat missa det, blev han rikskändis för ett antal år sedan under namnet Thomas Quick.

Enligt baksidan har Aftonbladet tyckt så här om skildringen: 
”En upprörande skildring av hur psykologers, polisers och advokaters tillsynes blinda tro på idéer om förträngda trauman ledde till att de verkliga mördarna slapp undan.”

För min del, ska erkännas, vet jag väldigt lite om fallet. Att det skrev mycket om det har jag förstås inte missat. Men vad som är sant eller inte sant, eller hur turerna rörde sig i den här speciella dansen, har jag faktiskt ingen aning om. Och det jag eventuellt tyckte mig tro och veta om det här för 27 år sedan, tja, det har i så fall hamnat i nån väldigt dammig hjärnvindling.

Jag fastnade och blev nyfiken på den här boken när jag läste baksidestexten och bläddrade lite i den. Och psykologi har jag alltid varit intresserad av, så varför inte? Tycks ju dessutom ha fått upp smaken igen för biografier. Bland annat.

Text om boken på AdLibris:

”I juni 1991 döms Sture Bergwall till sluten psykiatrisk vård efter ett misslyckat bankrån. Samma år kommer han till Säters sjukhus. I april 2015 skrivs han ut, efter tjugofyra långa år. Nio av dessa har han gått under namnet Thomas Quick.

Här berättar Sture Bergwall för första gången med egna ord om sina upplevelser. Om terapin. Om drogerna han försågs med. Om hur han på egen hand gjorde sig fri från det beroende som skapats på Säter. Men framför allt berättar han om den period då han erkände ett trettiotal mord som han inte begått, och om den cirkus som uppstod när terapeuter, poliser och åklagare gjorde sitt bästa för att övertyga omvärlden att Thomas Quick var Sveriges värsta seriemördare.

Sture Bergwall ger oss även en inblick i sin barndom och uppväxt och om det som ledde fram till att han dömdes till psykiatrisk vård. Och han berättar om mötet med Hannes Råstam, journalisten som avslöjade missförhållandena på Säter och startade den process som slutade med att Sture friades för samtliga mord.

Med ”Bara jag vet vem jag är” ger Sture Bergwall oss en unik och uppskakande inblick i hur vården på Säter bedrevs och om polisens och åklagarens arbete. Han berättar om hur det känns att befinna sig i stormens öga, om att ta sig igenom ett helvete och komma ut på andra sidan som en ny och starkare människa.

”Vad den här välskrivna boken först och främst visar fram är hur en svag människa kan misshandlas av de samhällsinstitutioner som existerar för att hjälpa honom. På många sätt är det en bild av Sverige som behöver komma ut i ljuset. Personligen hoppas jag att Sture Bergwall nu får det lugn han förtjänar och gärna också skriva fler böcker. Han har en uppenbar författartalang!” Tidningen Kulturen

”Det är en väldigt väldigt sorglig och känslostark bok av en skicklig författare om en helt osannolik historia från insidan. Det är en lugn och stark berättarstämma man möter … den genomsyras av en stor smärta och sorg.” Kulturnyheterna SVT

”… en drabbande och ibland fasansfull läsning… Sture Bergwalls bok, på hög litterär nivå, är en viktig pusselbit och de intresserade bör också läsa Hannes Råstam” Östersunds Posten

”Det är en omskakande om välskriven bok om åren på Säter (1991–2015), om de nio år han var seriemördaren Thomas Quick och hur han nu ser på de manipulativa poliser, åklagare och psykologer som lyckades få honom dömd. Det behövdes en journalist för att vända på den steken. Då hade seriemördarhysterin också nått utanför landets gränser, utredningen kostat miljoner och minst en sjö tömts på vatten för att utan framgång hitta bindande bevis.” Dast Magazine


 

Hannes Råstams bok ”Fallet Thomas Quick” (2009) finns på Storytel. Både att lyssna på eller läsa – samt på engelska.

Ibland gör man misstag…

0

Men ibland kan misstaget nullifieras med en gång!

Som nu när jag föll för frestelsen att köpa ett premiumtema jag tyckte var jättefint. Visst provade jag funktionerna och möjligheterna innan jag köpte det! Så långt det gick att prova före köp!

Portfolion var tråkig – bara som en lång remsa med bilder som man klickade fram en i taget. Men även om jag funderade lite på att lägga in ett urval av mina bilder som en portfolio, var inte det något som kändes särskilt viktigt. Man kan lägga bilder i ett galleri på en sida istället.

Så jag slog till! Testade! Kostade mig 355 kr. Ingen jättesumma, men – som jag snart kom att tycka – en helt onödig utgift! Varför i hela friden hade jag inte väntat längre, funderat mera, testat ett par gånger till… Innan!

Ah… det hade nog inte hjälpt, för det var först när jag började sortera och sortera bort bland gamla inlägg, – renodla bloggen lite i riktning mot i huvudsak böcker, läsande, skrivande (i den mån jag nu skriver) och film – som jag la märke till alla ”flaws”

För först då märkte jag att temat uppförde sig konstigt! Till exempel! Om jag scrollade nedåt, gick in på ett inlägg och sen backade bakåt igen, förväntade jag mig ju att komma tillbaka till sidan jag nyss var på! Alltså till i det här fallet bloggsidan där alla inläggen låg i en kronologisk rad. He He!!! Inte heller. Jag kunde hamna precis var som helst, efter vad det verkade. Eller också visade sidan jag kom till bara ett mindre antal inlägg, så jag var tvungen gå till första början! Till ”Blogg” – senaste inlägget överst….

Rätt irriterande när man kanske är på bloggsida 3… eller 5… eller 8…
att vara tvungen börja om från början med scrollandet… grrrr…

Lika idiotiskt som det numera är när man kollar in teman. Gillar man inte det man ser lite närmre på och backar sidan, så kommer man inte till där man var och kan fortsätta letandet. Man måste börja om från början!!! Och det gäller oavsett vad man har gjort eller inte gjort vid kollen, eller hur man backar. Bara WP eller webläsaren! Fruktansvärt irriterande!

Jag blev i alla fall urless och ångrade att jag hade kastat ut 355 kr på det här temat. Men ångerveckan var väl körd, suckade jag för mig själv.

”Jamen kolla!” hördes en liten röst inombords, och trots att jag egentligen var på väg att lägga mig – så gjorde jag det.

Man hade en hel månad på sig!!! Yippie!!!!

Det var heller inte ens särskilt invecklat att begära återköp. I princip bara trycka på en knapp, och sen på en till för att bekräfta. Ovanligt lätt för att vara wordpress, måste jag säga… Det var så jag undrade om det verkligen var sant. Men temat försvann och ett mejl kom där jag fick bekräftelse på återköpet, men att det kunde ta 3-4 dagar, i värsta fall upp till en vecka, innan pengarna var tillbaka på kontot. Men det var skönt ändå att jag kunde bli av med det. Och få pengarna tillbaka. Om det sen blir på öret återstår att se… beror ju på valutakursen…

Och inte ens den fina header-bilden fanns tillgänglig så man kunde välja den…

För varmt!

0

Det går inte att komma ifrån! Det tar på orken med den här dagliga värmen och torkan. Fast det på sitt sätt är skönt med värmen, så börjar det bli jobbigt med de där cykelturerna jag envisas med att göra.
Å den positiva sidan, så är det svala nätter.

Men men! Man ska inte klaga! Det är ju skönt på samma gång, men nog hade det känts ännu skönare med nån regndag emellanåt. Jag är inte och har aldrig varit en sån där som ”trycker” i solen på nån strand för att bli brun, brunare än brunt. Den färg som gör huden mörkare får jag på cykeln. Sen får det vara nog. Sen är det skugga som gäller och en bra bok att försjunka i.


Golo Mann!
Jag läste aldrig den här. Jo, de första cirka 50 sidorna, men tyckte den var urtråkig! Inte alls som jag mindes det. Den jag läste för ganska längesedan, och som jag trodde var den här, kändes som att läsa en bra historisk roman. Den här – en uppräkning av fakta. Okej, kanske lite överdrivet, lite elakt. Men jag upplevde den så.

Lite fakta om själva boken krävdes i alla fall. På försättsbladet kunde jag läsa mig till att den var först utgiven 1958 på tyska, på svenska 1969 i en anpassad version. En smula googlande krävdes helt klart. Vad hade Golo Mann skrivit mera?

Det första man hamnar på är förstås wikipedia och åter Wikipedia. På svenska. Inte mycket till urval av hans verk. Sen på engelska. Och lite bättre minsann!

Det visar sig att han 1970 gav ut verket Von Weimar nach Bonn. Fünfzig Jahre deutsche Republik” vilket stämmer betydligt bättre med den utgåva jag läste för en massa år sedan. Den hette på svenska: Från Bismarck till Brandt, och var oerhört intressant och fängslande.
Fast jag kan inte låta bli att undra – hade jag fortfarande tyckt den var intressant om jag hade fått läsa den nu?

Så där löstes problemet! Väl?
Det är bara det att jag inte för mitt liv kan hitta den boken nånstans, och helt klart inte inom det här biblioteksområdet! Och med tanke på att jag då när det begav sig, hade lånat den just på mitt nuvarande – och dåvarande – närbibliotek!

Utrensning! Jag säger bara det. 😉

Och längre än så här tänker jag inte bry mig om att sträcka mig ut i cyberrymden för att eventuellt kanske få tag på ett exemplar. (Jösses vilken mening!)

Så viktigt är det inte. Världen är full av böcker och man hinner ändå inte läsa alla man skulle vilja ägna lite tid åt.


Istället har jag nu jag börjat läsa den här – Frederic Mortons ”I elfte timmen” – och den fortsätter jag med ända till slutet! Och har dessutom idag hämtat ut ytterligare tre reserverade och inkomna på min bibla.

Men om det tar vi en annan gång.

 

Det moderna biblioteket

4

Det moderna biblioteket har inte så många böcker längre. Många är utrangerade, magasinerade – ja hela ämnesområden finns inte tillgängliga längre. Åtminstone inte i fysisk form, inte så man kan strosa omkring i de tysta salarna och botanisera längs den ena hyllan efter den andra.

Istället finns mer utrymmen för andra verksamheter. Studiecirklar, Konserter. Föreläsningar. Rum för studier, forskning… Annat än böcker! Det är inte fel! Biblioteken används även för andra kulturella områden än de som har med läsande att göra. Och det inbegriper även andra språkgrupper och kulturer som fått större utrymme.

Så visst är det bra, men ändå så saknar jag mitt gamla bibliotek. Där man kunde strosa fritt och hitta nåt intressant av en slump. Utan att man visste i förväg vad man letade efter. Visst kan man fortfarande göra så, men utbudet är betydligt mindre.  Och jag har inte hittat ens skymten av en bok under ”Populärvetenskap”. Och under ”andligt” (tror det var den beteckningen) fanns en, säger en bok, av Deepak Chopra.

Vill man ha nåt speciellt, känner till författaren och titeln, går man in på nätet. Där kan man söka och reservera – om man hittar det man vill ha. BRA!

För nån tid sedan – det var nog i höstas – sökte jag efter en viss utgåva av James Joyce ”Odysseus”. Den skulle finnas på hyllan. Det gjorde den inte. Jag reserverade och personalen letade. Det tog flera veckor innan den hittades och jag kunde hämta den.

På mitt närbibliotek finns nästan bara böcker för barn och ungdom. Men i och för sig! Där finns en mängd aktiviteter och jag deltar i en del av dem. Och tänker hänga med på en målargrupp också till hösten. KUL!

Så när jag nu här i värmen satt och hängde, började tankar på vissa speciella böcker åter göra sig gällande. Som om inte Storytel och iBooks vore nog. Jag ville läsa en viss bok av Golo Mann som jag läst tidigare för många år sedan och funnit oerhört intressant och välskriven. Jag kom till och med ihåg titeln. ”Från Bismarck till Brandt”. Hade även sökt efter den tidigare. Utan resultat.

Det finns ingen sån bok! 😦 Så häromdagen undersökte jag lite noggrannare vilka böcker av Golo Mann som fanns att välja på, och nådde sen en AHA-upplevelse! Det måste vara den här! Annan titel, men den handlar om precis det jag mindes. Tysklands historia under fem decennier. Jag beslöt reservera, och hoppades på det bästa.

Bland tipsen på bibliotekssidan dök Ingmar Bergmans självbiografi ”Lanterna Magica” upp. Måste också läsa. Reserverade.
Fick syn på Åsa Mobergs ”Snart är det 1968”.  Alltså! Ett måste det också! Reserverade. Blev nummer fem i kön.

I fredags kom Mann och Bergman och jag hann inom närbiblioteket innan de stängde klockan fem. Skönt ha nära dit. Hann till och med äta först när jag kom hem kl fyra. Och nu har jag läst klart ”Lanterna Magica”.

Av någon anledning gick jag lite senare in på nätsidan igen och frestades. Jo jag minns varför. Hade letat förtvivlat efter ett par böcker som jag trodde mig minnas  titlarna på, men inte hittat! Men hoppet hade inte dött.

Den ena fann jag tack vare att jag sökte på iBooks efter Stefan Zweigs böcker och råkade snubbla på Peter Esterhazy. (Tror det var där jag snubblade…) Sen var det bara att scrolla på tills jag hittade- ”Nedför Donau…”

Den handlar om en resa PÅ Donau från dess upprinnelse… – ”Floden har sin källa i Schwarzwald i södra Tyskland[5] där två mindre floder Brigach och Breg möts”  –  till dess den rinner ut i Svarta havet. Under resan gång får läsaren till livs diverse berättelser. Om jag minns rätt, såväl av filosofisk, geografisk, geologisk och historisk art. Och om grevinnan Hahn-Hahns blick.

Vad jag säkert minns är att jag älskade boken och ångrar numera en smula bittert att jag förpassade den ur min bokhylla. Men när just det skedde, var det säkert av en mycket god anledning. Åtminstone måste jag ha tyckt det då.

Tillbaka än en gång på biblioteksidan, sökte jag efter Wien 1913 och Wien 1914 – utan resultat. Hade inte en susning om författarens namn. Visste det var en historisk bok jag sökte, även den älskad och bortflyttad ur min bokhylla. 😦

Den berättar på ett fascinerande och intressant sätt om vad som hände i Wien under de åren, vilket i sin tur ledde fram till första världskrigets utbrott. Om jag inte minns alldeles tokigt, får läsaren möta Freud, Hitler, Gavrilo Princip, Tesla (?) – och det var minsann inte enbart morden på Hertigparet  – Franz Ferdinand av Österrike och hans hustru Sophie von Chotek – den 28 juni 1914 som satte i gång det stora kriget.  (Om Skotten i Sarajevo…)

HUR SOM!
Till slut sökte jag enbart på Wien och scrollade…
och scrollade…
och scrollade…
och PLÖTSLIGT!!!!

JÄKLAR! ÄNTLIGEN!

Där var den! Men titeln var ”I elfte timmen” med undertitel ”Wien 1913-1914”.

Reserverade förstås. Och plockade med Esterhazy’s ”Esti” också. Så nu har jag två biblioteksböcker hemma – läst färdigt den ena – och fyra på ”vänt”!

Snacka om att det kan vara trevligt att ha biblioteket i datorn, och bara trycka på en knapp för att få hem det man vill ha. Och tipsen kommer ju utefter vad man valt tidigare! Eller?

 

 

Både på Storytel och iBooks finns dessa båda Frederic Morton.  Men tyvärr inte ” I elfte timmen”.  Inte ens på engelska. 😦

 

Lanterna Magica?

Mycket bra!
Välskriven  och både rolig och intressant. Men möjligen ska man kanske vara i min ålder och filmtokig – samt en smula nostalgiskt lagd – för att uppskatta den här typen av böcker från den här tiden. Älskade särkilt barn- och ungdomsskildringarna… och allt om filmerna och kvinnorna och livet…

Bergman skriver så man ser bilder inombords, känner dofter, hör musiken och fåglarna och trädens sus och vågornas skvalp och åskovädrens dundrande…

Hade däremot lite svårare för några passager mot slutet. De nio åren i München och det om opera… opera och jag och en massa folk jag aldrig hört talas om – det är nog inte min grej.
Men som helhet! Tummen upp!

Varför inte prova att läsa en bok som inte är utgiven nyligen av någon ung författare! Kan vara både lärorikt och givande! Lanterna Magica finns för övrigt på Bokus!


Och Nej! SÅ gammal är jag inte. 😉 Bara ganska så nybliven pensionista,

Sommarhetta

Sommarhettan dånar ner över staden. Juni fortsätter som maj slutade, med temperaturer på upp runt 30 grader. Och vad skulle det spela för roll, om det i själva verket är 27 nu istället? Det är lik förbannat varmt, med en sol som knappt minns hur det är att gömmas bakom ett moln.

Orken blir därefter. Man gör det man ska göra. Cyklar sen nån lite längre runda på lediga dagar, men därefter är det mest läsande som gäller. I soffan på eftermiddagen tills det svalnat nog för att man ska tänka sig flytta ut på altanen, eller möjligen till under parasollen om det kommer vindar från rätt håll. Rörlig luft så man tror det svalkar.

Cyklar. En av mina gamla cykelvägar känns ny och fräsch efter många års long time no seen. Ödåkra lämnar plats åt Allerum, Allerum leder så småningom vidare till Mariastaden. Rapsfältens intensivt varmgula blomning har lämnat plats för fylligt grönt, men den kryddiga doften finns kvar och fyller luften tillsammans med varm asfalt och fläderblom. Solen värmer rygg och nacke och hjulen sjunger mot underlaget.  Lusten att återuppleva de gamla kända vägarna växer potentiellt, men säger mig själv: Inte nu. Det räcker så här, just nu. Två mil är bra.

Idag cyklar jag en runda förbi Sofiero och genom Pålsjö skog. Skönt med skuggan inne bland träden. Ett inte helt smart val, dock, den där senare delen. Alldeles för mycket folk i rörelse. Varför är ni inte på stranden istället, nu när jag är här? Vad är det för jippo som får folk att trängas på de smala vägarna och fylla parkeringsplatserna?

När jag vid ett tillfälle flyr ut på vägen, kryper en bil upp vid sidan om mig. En gammal gubbe skriker från förarplatsen att jag ska hålla mig på cykelbanan. Det gjorde jag! Tills den blev tillproppad av icke-cyklister!

Men det hann jag inte säga förrän bilrutan rullades upp och gasen trycktes i botten.

Efteråt är det böcker som gäller. Varje dag läser jag i timmar. Om jag inte rent av slumrar en stund. Orken att tänka, att skriva, är nersatt i värmen, liksom orken att diska, dammsuga…

Allt sådant får vänta till senare. Till svalare tillfällen. Men duschar en extra gång och tvättar de genomsvettiga plaggen.

Je ne sais quoi

(Ursprungligen publicerat den 5 juli 2016 – för visst kan man ge en repris nån gång ibland?
Och jag tyckte denna var rätt rolig…)

Inte bokstavligen dö förstås, försöker bara ge en bild av vilken dignitet det är frågan om.

Adehåde fastnade i tankevirret. Och när Adehåde börjar tänka, då tar hen i ordentligt! Hen stoppar inte för nånting och växer potentiellt. I det här fallet för något där oro hade sin grund. Och oron blev till rädsla, och rädslan blev till att hen i princip skulle dö precis när som helst. Varpå tankeflödet blev ännu mer kaotiskt.
Då kliver Aspie in och försöker göra sitt. Nämligen leta fakta. Som en närsynt privatdetektiv söker Aspie information och saklighet, balans och kunskap, medan Adehåde virrar bort sig alltmer i orimligheternas slingrande djungel. Och Aspies mobiltelefon surrar sig varm.

Så kommer då äntligen stunden, efter flera dagars repetitivt kackel bland de små grå. Den räddande Ängeln dyker upp. Den som med utanförskapets klara ögon och sinnets djupa kunskap pekar på vad som egentligen står på. Och som det starkaste ljuset skingrar Ängeln det djupaste mörkrets djupaste skuggor.

De båda A-na smälter samman i ett gemensamt utrop: Jaaaaa! Så klart! Det visse jag ju egentligen! Varför tänkte jag inte på det!?
Och Ängeln visas den tacksamhet som är det minsta någon kan begära. Det vill säga den största tacksamhet som över huvud taget kan ges och fås.
Blomstren lyser i de klaraste av färger.

Efteråt kommer reaktionen. Adehåde hopslingrad med Aspie sover i uttröttat lugn. I behaglig förvissning om att det här aldrig kommer att hända igen, de har ju varann, till balans och stöd. Två skärpta, kloka, erfarna halvor.

Tills nästa gång… tills… jag vet inte vad…
något blir spegelvänt?

 

Synkronicitet?

2

Kommer inte ihåg var jag stötte på det, men häromdagen blev jag varse Stefan Zweig. Det kan ha varit på iBooks när jag sökte efter nåt annat. Eller kanske jag någonstans läste något som någon skrivit. Teflonminne, som sagt.

Men oavsett så fick det mig att bli nyfiken. Jag googlade, läste om honom, kollade på Storytel, och började i förmiddags att lyssna på ”Världen av i går”. Uppläsare Johan Holmberg som jag tycker mycket om att lyssna till. Och jag fastnade omedelbart. Europeisk historia sedd ur den kulturella aspekten är helt fascinerande! Ett par timmar rann snabbt förbi.

Nu, alldeles nyss, fick jag för mig att lägga in nåt om det här på bloggen, men ville ha en bild på omslaget också. Öppnade Adlibris. Hittade bilder och läste. Jag skriver själv aldrig sammandrag eller recensioner, möjligen något tyckande nån gång, men Adlibris uttrycker ju bra vad boken handlar om.

”Boken som inspirerade Wes Anderson till filmen »The Grand Budapest Hotel«, Österrikaren Stefan Zweig (1881-1941), var en av sin tids mest uppburna författare, läst och beundrad världen över, tills den politiska situationen drev honom i landsflykt efter Hitlers maktövertagande och hans böcker förbjöds. På ett hotellrum i Brasilien 1939-41 nedtecknar han fritt ur minnet sin sedermera legendariska skildring av det gamla Europas undergång. Fin de siècles Wien, första världskriget, hyperinflationen, nationalsocialismens uppkomst och vägen fram till krigsutbrottet 1939 – aldrig har denna epok frambesvurits mer levande än i Världen av i går. Här finns även kärleksfulla porträtt av vännerna Rilke, Joyce, Freud och många fler.

Efter att ha skrivit detta vittnesbörd till eftervärlden tog Zweig sitt liv tillsammans med hustrun. Boken utkom första gången i Stockholm 1942, mitt under brinnande krig. »Jag betraktar inte vårt minne som en funktion vilken slumpvis bevarar det ena och slumpvis släpper det andra, utan som en klokt ordnande och sovrande kraft. Allt som man glömmer av sitt liv är i själva verket av en inre instinkt dömt att glömmas bort. Endast det som räddade sig över till minnet har rätt att bevaras åt andra. Må ni, mina minnen, därför tala och välja i mitt ställe och ge åtminstone en spegelreflex av mitt liv, innan det sjunker in i mörkret!« Stefan Zweig.”

Ja! Jag läste Adlibris text och hajade ögonblickligen till!  För nu var det ju bara så, att i går kväll tittade jag på just ”The Grand Budapest Hotel”, vilken jag för övrigt gillar och har sett några gånger. Gillar överlag Wes Andersons filmer.

Slump? Sammanträffande? Synkronicitet?


Och här – snyggare omslagsbild, tycker jag. Båda finns på Storytel på svenska, men inte Johan Holmberg som uppläsare till denna. 😉 Istället Martin Halland.

Det finns också många av Zweigs böcker – kanske alla? – på iBooks. Men endast denna i svensk översättning. Men jag har förhandsbeställt inte mindre än 8 böcker som släpps den 31 maj. För endast 15 kr styck. Vilket klipp!


Från Wikipedia

Stefan Zweig, född 28 november 1881 i Wien, Österrike-Ungern, död 22 februari 1942 i Petrópolis, Rio de Janeiro, Brasilien (självmord), var en österrikisk författare. Zweig var en av sin tids mest uppburna författare, läst och beundrad världen över, tills den politiska situationen drev honom i landsflykt efter Adolf Hitlers maktövertagande 1933 och hans böcker förbjöds.

Stefan Zweigs självmordsbrev.

På ett hotellrum i Brasilien 1939–1941 nedtecknade Stefan Zweig fritt ur minnet sin sedermera legendariska skildring av det gamla Europas undergång. Epoken fin de siècles Wien, första världskriget, hyperinflationen, nationalsocialismens uppkomst och vägen fram till krigsutbrottet 1939, beskrivs i Världen av i går: en europés minnen. Här finns även porträtt av vännerna Rainer Maria Rilke, James Joyce och Sigmund Freud. Efter att ha skrivit detta vittnesbörd till eftervärlden tog Zweig sitt liv tillsammans med hustrun. Zweigs bok är en av de stora vittnesskildringarna från Europa under första halvan av förra seklet, om förföljelse och förnedring av judar, om fientlighet mot konst och fritt tänkande. Boken utkom första gången i Stockholm 1942 och har varit inflytelserik sedan dess. Den har sedermera inspirerat regissören Wes Andersons film The Grand Budapest Hotel (2014).

Zweigs författarskap tog fart på allvar under 1920-talet och hans stjärna steg snabbt. Han tillbringade långa perioder i Paris och Berlin – och till hemmet i Salzburg kom gäster som Thomas Mann, Romain Rolland, James Joyce, Arthur Schnitzler och Richard Strauss.

Stefan Zweigs verk brändes under bokbålen i Nazityskland under 1930-talet. Efter nazisternas maktövertagande i Tyskland i januari 1933, såg sig Zweig tvungen att 1934[1][2] lämna Österrike på grund av sin judiska härkomst. Zweig skrev lyrik, noveller, romaner, dramatik och essäistik.

Zweig har skrivit essäerna i Sternstunden der Menschheit (”Ödestimmar”) från 1927 samt ett större antal personporträtt, såsom Maria Stuart från 1935 och Marie Antoinette från 1933.

Kul! Eller hur?

10

Den här hyllan fick jag av en granne idag. Som ett bönesvar ungefär. Har kollat in Kallax på Ikea åtskilliga gånger, men har inte ansett mig ha råd (just då), inte vetat hur jag skulle kunna få hem den (varför ge Ikea 399:- extra), men kanske mest – för att jag inte kunnat bestämma mig vare sig för färg, form eller storlek.

Som ett betydligt billigare alternativ – och för att jag råkade få hjälp att få hem hyllorna – köpte jag fem såna här i höstas.
Och jop! Visst är det ett billigare alternativ alltid. Vrickiga som bara den, för högt mellan hyllplanen, och för smala. Djupet är bara 26 cm.

I gengäld tycker jag om utseendet, och det svarta är svartare än Kallax. Jag har ett på vardera sidan om mitt arbetsbord, ett vid sidan om sängen, och av de två som stod där jag nu har Kallax har jag satt ett i hallen och det andra i badrummet. I duschen… (jaja, just det kan vi ta en annan gång.) Och det var böcker på alla ställena, som nu fick tryckas ihop tills dess att Kallax kommit på plats. Ser fram emot att inreda den! 😀


Bilden jag tog på hyllan blev för mörk, men medan jag höll på att ljusa upp den och lattja runt lite bland filtren, testade jag det här med röda fläckar. Och visst vore det kul med en sån fondvägg, bakom säng och hylla. Eller hur? 😀