Väder!

Ja, riktigt uschligt var det i morse när jag hämtade dottersonen i Ängelholm. Här regnade det ”bara” och i och med morgonmörkret var det nog så svårt att se, men medan jag närmade mig grannstaden alltmer blev jag varse att skvättande kring alla långtradare och personbilar inte bara bestod av regnvatten såväl uppifrån som nerifrån längre. Det var snö!

Det var smältande snö till råga på allt. Men det lyste fortfarande vitt från sidorna längs E6an, modd-vitt, och det måste ha kommit nån decimeter eller så under natten. Inte kul alls med allt slasket och småsjöarna. Så idag var jag glad att DotterM hade låtit sätta på dubbdäcken nyligen. Det var till och med jag som tog bilen till Bil-meken den gången. Jo! Man har blivit chaufför till både det ena och det andra, minsann. 😀

Nåja! På väg hem igen med grabben blev det ju för varje kilometer allt lättare att köra, och väl hemma igen regnade det bara. Och dagen började så sakta gry. Vilket var tur för jag cyklar ju till och från deras. Bra med motion även om man kanske annars inte hade valt just så här tidiga, regniga morgnar att ge sig ut på tvåhjulingen.

Lite lyx, förresten, att ha tillgång till bil då och då utan att själv behöva äga en. Och att slippa betala bensin. 😉 Fast det mesta jag har utnyttjat det privilegiet till, är att ha kört till Väla ett par gånger. I första hand cyklar jag ju även dit, men ska man ha nåt på till exempel IKEA som är lite för stort att ta på cykeln, är det jätteskönt att kunna svänga dit på fyra hjul istället för två.

Det regnar fortfarande. Är nästan mörkt ute trots att klockan bara är fyra på eftermiddagen. Men det har blivit lite varmare så nån större risk för snömodd och halka ska det inte vara de närmaste dagarna i alla fall.

Fast i morgon är det mammans tur att köra.

Annonser

Trött

På wordpress. På alla ändringar hela tiden. På att man tar bort gamla, vackra personliga teman. På att de tycks sträva efter att allas bloggar ska se likadana ut. För att man måste sitta vid en dator för att lätt kunna komma in på själva bloggen när man besöker andra bloggare. WP håller en kvar på WP! Så i och för sig! Vad är det för vits med att göra en snygg, personlig layout om färre och färre personer faktiskt besöker den eftersom det är enklare att kolla in nya inlägg via appen på mobilen! Kanske är jag orättvis nu, men det känns som om bara vi ”gamla” bloggare faktiskt prioriterar besöket framför enbart app-läsning.

I och för sig säger jag inget negativt om just det! Jag använder mig också en hel del av appen på iPaden. Det ÄR enklare! Men det är roligare att se hur själva bloggen ser ut och det gör man enklast på en dator, och jag vägrar att annat än i undantagsfall skriva och posta ett inlägg via appen. Särskilt om jag vill ha med nån bild. Jag får spel varenda gång jag försökt. Blir bara tokigt!

Så jag är också trött på att själva hanterandet när man bloggar blir alltmer omständligt. Fler klick när man ska göra nåt. Mer krångel. I WP.s ”förenklade” upplaga. Phui!

I går startade jag en ny blog. På blogger. Har bloggat där förr under flera år. De har kvar både alla gamla teman och har lagt in nya. Dessutom kan man justera väldigt mycket vad gäller färg, typsnitt, fontstorlek, bakgrundsbild och så vidare. Man kan till och med ändra bredden på bloggytan samt välja mellan många olika ställen där man kan lägga vidgetar. Det var riktigt roligt att greja med den där. Och jag är väl inte helt klar med det jobbet. Ska bland annat kolla vilka vidgetar det finns mera. Har inte hittat nån ”Senast skrivet”

Frågan är väl bara om jag ska gå över dit helt eller fortsätta här också! Men åtminstone tills vidare är jag väl och rumsterar om både här och där. Får se hur det utvecklar sig. Det var ju så sent som igår som jag skaffade kontot. Dessutom sitter jag och för över alla gamla blogginlägg jag har i läsbar ordning. Alltså kronologiskt med äldsta först. Nästan som en bok. (Kan jag väl få inbilla mig!) (Och jag menar ALLA inlägg. Inte bara de i den här bloggen.)

Sa jag att det är gratis förresten! Och att man kan hitta information hyfsat lätt! Till skillnad från här…

Den heter Tant-rum – och kommer säkerligen att handla om ungefär som samma saker som den här. Om livet, böcker, skrivande, läsande, lyssnande, film – om vardagen… Ni är alla välkomna dit! Om ni törs lämna wp…..  moahhhahaaahaaaaaaa…

P.S. Hängde upp de gamla gardinerna i rummet igen. Fast jag tvättade dem först. Och de duger bra.

Försöker ta mig samman…

… och få nåt gjort.
I och för sig så har jag gjort både ditten och datten här hemma och runt ikring, men jag har inte skrivit nåt. Inte bloggat ett dugg. Nånstans. Inte gjort nån bild till Words & Pics. Ingenting.

Men jag börjar så smått få ordning på lägenheten, trots ett optimistiskt gardininköp som blev helt fel, fel, fel, och jag frossar fortfarande i att lyssna på böcker.

Jag varvar böckerna om Harry Potter med annat, så nu efter tredje HP, Fången från Azkaban, lyssnar jag på ”Vägen till Sugar Maple Inn” av Louise Miller. Det är onekligen en bra bok. Välskriven, lugnt berättartempo, bra språk…

Men jag fastnar inte. Jag lyssnar, och fortsätter lyssna! Men fastnar inte.

Inser att den här typen av Feelgoodromaner – omslaget påstår att det är en feelgood-roman – inte är min grej! Det händer ju ingenting!!!
Vidare inser jag, och minns vad jag lärt mig tidigare, på den tiden jag verkligen skrev, att man ska skriva sådant som man själv vill läsa! Och jag vill ha lite mer action! Fantasy! Spänning! Science fiction! Gärna nåt roligt, nåt som får mig att skratta! Men inte bara nåt som sakta och stilla utspelar sig en nån liten by nånstans. Vilket inte är riktigt vad jag menar heller. Handlingen kan visst få utspela sig i en liten by nånstans. (Så vad är det jag själv har skrivit, och skriver när jag väl skriver? Det tål att tänka på.)

Jag har lite svårt förklara vad det är jag menar, och trots allt så har jag läst såväl Marian Kayes som Fay Weldon som andra författare med liknande teman, likväl som det som när det gäller film, rubriceras som ”drama”.

Men! Alltså! Jag vill bara ha lite mer… ”voooommm”! Utan att det för den skull behöver vara á la King eller Koontz.

Apropå film för resten, och det som kan gå under beteckningen drama, såg jag nyligen på Netflix  ”The Dressmaker”. En australiensisk film som visserligen utspelar sig i en liten stad, har ett lugnt berättartempo, men som fullkomligen kokar av spänning under ytan och har ett WOFFF som slut. Utan att för den skull vara en thriller. Fem stjärnor från mig!

Och just thriller är kanske inte det jag väljer i första hand heller. Möjligen som bok, men sällan som film. En massa skjutande och blodbad är inte min grej, Då är det ingen spänning längre. Bara extremt våld. Och det gillar jag inte.

Frosseri

Mitt frossande i ljudböcker kan jag bara tolka på ett sätt. Jag är utsvulten på böcker. Visserligen har jag successivt kunnat läsa mer och mer, men det kan inte jämföras med det antal böcker och det antal timmar som jag tidigare lade ner på läsning. Tänk vad utbrändhet kan göra med en människa.

Igår lyssnade jag färdigt på ”Väktare”, och idag har jag lyssnat ganska många timmar på Stephen Kings ”Att skriva”. Jag har läst den tidigare, men det är ganska många år sedan, och jag hade glömt där var så mycket självbiografiskt från hans barn- och ungdomsår. Ungefär första tredjedelen handlar bland annat om hans uppväxt.

Resten av boken handlar om skrivandet, om de verktyg man behöver och viktiga saker att tänka på. Han ger även exempel och förklaringar till dem. Det är så inspirerande att jag vill sätta mig ner bums och börja skriva igen.

Men jag är trött nu! Efter drygt sex timmars lyssnande, och samtidigt försöka få ordning på möbleringen i köket och mixtra med bokhyllor, känner jag mig nu mest sugen på middag och en film.

Medan jag lyssnade på Stephens visdomsord kom tanken att säga upp abonnemanget på Netflix. Jag spenderar alldeles för mycket tid där, och jag har ändå mängder av filmer på hårddisk och DVD. Men samtidigt tänker jag,att jag mycket väl kan ha kvar Netflix och istället skärpa till mig när det gäller hur mycket jag tittar. Jag har ju inte allt jag vill se på lager här hemma.

Jag har också en drös med böcker på bokhyllan på Storytel som jag ska lyssna på efterhand. De resterande fem Harry Potter-böckerna; Lee Harpers ”How to kill a Mockingbird”; ”Watership Down” (Den långa flykten) av Richard Adams; ”Färjan” och ”Hemmet” av Mats Strandberg; ”Vägen till Sugar Maple Inn” av Louise Miller… och mängder av andra jag sett finns som jag är lockad att lyssna på.

Och så de fysiska böcker som jag fyller min högst påtagliga bokhylla med. Vilken jag nu alltså försöker få ordning på… förutom ommöbleringen i köket.

Jodå! Jag var på loppis idag och fyndade böcker. Särskilt glad är jag över Steinbecks ”Vredens druvor”, Skulle vilja få få tag på fler böcker av Steinbeck. Till exempel: ”Of mice and men” och ”Cannery Row”. På svenska eller engelska, det går bra vilket som.

Ibland är livet fyllt av varför

Har inte kunnat låta bli att fundera en del över stress, utbrändhet och följderna av den stress man har levt i under ganska så många år. Och varför man inte reflekterat mer över stress och dess konsekvenser långt tidigare. Hade man då blivit besparad de problem och omständigheter man lever i nu? Som trots att det hunnit gå snart två år sedan jag blev pensionista, och jag i och med det kom ifrån Fas3-helvetet, fortfarande finns kvar?

Men nu känns det nästan värre. Okej! Jag mår bättre och bättre inombords. Trivs med livet som sådant och med mig själv. Trivs med att ha flyttat tillbaka till min hemstad och på ett väldigt positivt sätt återknutet till min dotter och hennes familj. Trivs med att ha återknutit till en del gamla vänner och fått en del nya och känner mig inte ensam längre.

Men jag upplever att jag har betydligt mer ont och är betydligt stelare än jag var för bara ett år sedan. Jag går hos en bra sjukgymnast som ger mig behandling och jag märker att hon får loss spänningar och knutor både här och där.

Jag gör mina rörelser jag fått, och kan cykla betydligt mer nu och det känns lätt och skönt att göra det. Även om jag har en ganska så bra bit innan jag når det cykelmål jag vill göra.  Cykla dagsturer på åtminstone 4-5 mil med matsäck och gärna nån trevlig person i sällskap.

Ändå så har jag mer ont, på ett blixtrande sätt. Det knakar i axlar och skuldror, starmar stumt i lår och vader, kring bäckenet spänner ett järnband, och inne i skinkorna gör det ont, ont, ont… lyckligtvis inte ner längs ischiasnerven. Det gjorde det för ett år sedan. Under nästan ett helt år…

Men obehagligast är stelheten i axlarna, halsen och nacken. Ja hela huvudet känns som ett hårt och stelt helvete. Med en obehaglig gungighet gränsande till yrsel som följd. Urk!

Varför? Visst hade jag en del problem med framför allt stelhet tidigare också, men nu känns det värre än någonsin!  Är det fortfarande ”det känns värre innan det blir bättre” som gäller? Och när börjar det i så fall kännas bättre?

Har jag massvis med gifter förvarade i bindväv och muskelfästen? Som i och med mitt ökade cyklande, behandling och diverse rörelser nu börjat snurra runt i kroppen på väg ut. Och som orsakar bland annat den där underliga tröttheten som drabbar mig emellanåt? Tröttheten jag känner igen från när jag försökte mig på LCHF och proppade i mig turkisk youghurt och ost. Alltså överkänslighet!

Och/eller är det frågan om nåt mer jag är överkänslig mot, nåt som inte är så tydligt i form av symptom att jag lätt förstår vad det är! Och att detta något påverkar mitt totala mående så mycket att allt verkar vara helt upp och ner och är väldigt jobbigt.

Fick en indikation härom morgonen att det kan röra sig om ägg. Och jag säger bara med en enda djup suck: ”Inte det också!!!” Räcker det inte med alla mejeriprodukter, sädeslagen inklusive havre, kokos i alla former, soya… !!!

Snart vågar man inte äta nånting. Vad är säkert? Ris?
Inte ens äpplen är säkert, även om jag tack och lov inte märkt nåt särskilt med det.

Så det är lite suck och stön och förtvivlan för närvarande. Men om ägg visar sig vara boven till det onda, kanske rent av till smärtan och stelheten, så ska det bli skönt att inte äta fler. Verkligen värt att sluta äta ägg.

Även om det samtidigt känns väldigt trist.

Att läsa med öron och ögon

Jag lyssnar och lyssnar. På romanen ”Väktare” av Dean Koontz. Jag har fatiskt varken läst eller lyssnat på så många av Koontz böcker tidigare. Faktiskt bara denna och en till som jag glömt namnet på. Men jag minns den var spännande.

Jag är nog mer en Stephen King-älskare. Har visserligen inte läst alla hans böcker, men ganska många. Kanske rent av de flesta. Min favorit är den långa berättelsen om Det Mörka Tornet, om mer kan rubriceras som Fantasy än som Skräck. Troligtvis är det därför den är min favorit.
I am a fantasy-girl! 😀

Jag skriver heller aldrig Skräck, däremot en del som nog kan rubiceras Fantasy.

När jag väl skriver alltså… suck… saknar de där gudabenådade stunderna framför datorn när man är så inne i berättelsen att den vanliga världen knappt ens existerar.

När ska jag komma tillbaka dit? Till det skeendet! Till det skapandet? Vad är det som hindrar mig?
Vad är det för svart mur som reser sig kring mig när jag sätter mig ner och försöker? Jag tycks inte ens kunna skriva: ”jag vet inte vad jag ska skriva”!

Får väl vara tacksam över att jag kan skriva ett och annat blogginlägg åtminstone. Kunde inte ens det under en lång period. Visserligen blev en hel del bilder gjorda istället, vilket var skönt och roligt att göra, och det tillfredsställde uppenbarligen det behov av kreativitet mitt inre jag behövde.

Men nu har det inte blivit några bilder gjorda heller på ganska länge. Men lusten att såväl läsa som skriva har börjat växa. Helt underbart! Är nästan nojig på böcker. Samlar på mig på iBooks och Bluefire. Frossar i Storytels utbud och har svårt välja vad jag ska lyssna på.

Dessutom plockar jag på mig den ena boken efter den andra på Erikshjälpens, Röda Korsets och Pingstkyrkans second hand butiker. Jag längtar efter en hel boklyllevägg, och längtar efter att vräka mig på soffan och bara läsa, läsa, läsa…

Jag antar det är ett positivt tecken, även om jag inte får till så mycket läsande ännu. Det var lätt under de veckor och dagar då vädret tillät mig sitta på uteplatsen med bok och kaffemugg, har alltid haft lätt att läsa på balkonger och uteplatser, men när det sen blev för kallt att sitta ute, blev det inte så mycket läsande heller.

Och sen kom Storytel.

Utbrändhet kan göra mycket för en. Men såvitt jag kan se, inte särskilt mycket positivt. Kanke kan man när man väl är på andra sidan, den friska sidan, förstå att man också har fått nåt positivt ut av det hela. Kanske.
Men nu när jag inte längre lever i de där stressande omständigheterna – varför måste det då ta så lång tid att komma tillbaka till sig själv igen? Eller förhoppningsvis – till ett bättre jag.

Jag vill befinna mig i skriv-flow och läslycka. Och jag vill alltid vara fri från smärta och stelhet i musklerna.

yg3

Jag har fastnat!

Hjälp…

Nej… alltså… det är inte så farligt. Inte farligt alls, faktiskt! För det jag fastnade i, är appen Storytel. Att lyssna på böcker är som en drog. Jag börjar lyssna – och kan inte sluta.

Är det en vecka jag haft appen? Nej det borde vara snarare två.
Dagarna går så fort att man inte hänger med. Men under den här tiden har jag i alla fall lyssnat på de båda första böckerna om Harry Potter, inlästa av Stephen Fry som läser helt underbart; en 4-timmars bok i genren ”tänk dig rik” och en kortare av samma typ; Fast vad jag vill är att: ”tänka att jag skriver riktigt bra romaner”. Tänka att min fantasi och idérikedom har kommit tillbaka till mig.

Jag sökte efter fantasyböcker och lyssnade på prov på några olika, men gillade inte riktigt hur de lästes. Bör kanske prova igen…

… och hamnade sen på Dean Koontz och lyssnar nu på ”Väktare”. Kommit halvvägs i den 17 timmar långa romanen. Kan knappt lägga ifrån mig iPaden och får inget annat gjort.

Farligt, farligt… men väldigt härligt!

Lyssna

”… att hennes fridfulla ensamhet skulle fortsätta…”

Citatet är från Dean Koontz bok ”Väktaren”. Kvinnan som blev stalkad av TV-reparatören. Ja värre än stalking, blir det ju så småningom.

Jag lyssnar på Stoytel och får inget annat gjort. Vilket i och för sig inte gör nånting. Har varit extra seg i dag med huvudvärk och lite knepig i magen. Gick egentligen igenom vilka fantasyböcker som kunde tilltala dottersonen. Hamnade så småningom på King och Koontz. Fastnade själv med  ”Väktaren”, med Einstein, den intelligenta godhjärtade retrievern, och de fasansfulla händelserna som löper genom romanen. Blandat med det som är gott. det som utvecklas i och kring personerna. Det är en bra roman, inte bara en skräckis vilken som. Jag har läst den tidigare…

Att vara ensam kan vara väldigt fridfullt. Att föredra ibland, faktiskt. Att strunta i disken och det där andra som skulle fixas. Att steka Krögarpytt för att slippa laga ”riktig” mat. Äta mackor på kvällen och så bara sitta där och lyssna. Städa kan jag göra en annan dag…

Att göra inget, är skönt.

Snart vinter

När jag drog i från gardinerna i morse, var det första jag såg en nästan helt klar blå himmel. ”Härligt!” tänkte jag. Det andra jag såg var en lätt touch av frost på gräsmattan och termometern visade strax under nollan. När jag nån timme senare pratade med Dotter M berättade hon att det hade varit halt i natt.

Så! Nu börjar det! Perioden på året då det inte bara kan vara halt, utan även såväl snö som is. Inte min kopp te, som engelsmännen säger. (Nej det gör dom inte, dom säger: not my cup o’ tea!)

Men hursom, så lovade jag hämta bilen tidigare och köra upp till hennes bilfixare och få satt på vinterdäcken. (Jag sa väl att hon jobbar häcken av sig?) Och till dess ska jag dricka upp mitt nu kalla frukostte och kanske fixa lite här hemma. Och sova en stund förhoppningsvis. Vaknade alldeles onödigt tidigt i morse och kunde inte somna om. För lite sömn i natt, med andra ord.

Stannade till på Ikea på väg hem igår och köpte ett billigt bord som ska ersätta bordet i köket. Köket är nämligen litet, och långsmalt, och eftersom jag dels har datorn där och dels har ovanan att äta framför datorn, samt att det är varmare där än inne i rummet, så behöver jag ett bord som man kan köra in arbetssolen under. Det där med att flytta bort en stol för att kunna diska eller slänga sopor är nämligen tämligen irriterande. Mitt nuvarande bord, som ska in i rummet, är bara 75 x 75 cm och stolen får inte plats mellan bordsbenen. Det nya är Linnmo/Adils i vitlack och 100 x 60 cm. Bara 169 kr. 😉
Sen har jag lite andra idéer för köket.

Jag avskyr när folk frågar om jag kommit på plats och fått ordning efter flytten (för 9 månader sedan). Nej, det har jag inte! Jo, jag är på plats förstås, men fått allt i ordning så det fungerar, ser snyggt ut och känns trivsamt det har jag inte! Det börjar bli, mer och mer för var månad, men gudarna ska veta att det inte är helt lätt att få till det i en etta. Och så har jag köpt en del nya grejer. Ska man börja ett nytt liv, så ska man inte ha en massa gammalt skräp med sig.

Dessutom frossar jag i lathet. Det behöver jag.
Och ännu har det inte blivit fixat nånting mer här än teet och bloggen…

Kväll

Så har ännu en dag lagts till handlingarna.
Eller inte…
Sitter väl uppe ett tag till, kan tänka. Soffpotatis…

Håller på sticka en halsduk, men hade råkat få fatt i två olika gröna garnnystan. Ingen stor skillnad, men…

I ljuset i torsdagslokalen såg de lika ut, men det ena garnet är aningens tjockare än det jag började med och har en lite mattare färgton.

Så det ser inte ut att bli nån halsduk. Med mindre jag kan komma på nån idé rent färgmässigt…
Eller sticka nåt annat.
Såna där handledsvärmare kanske.
randig…

Dessutom sitter jag och tittar på ”9 till 5” på Netflix. Jag brukar oftast inte tycka att roliga filmer är särskilt roliga, mest töntiga. Om inte rent av dumma. (Men det finns undantag. Erkänner.)
Men här och nu skrattar jag emellanåt. Det är skönt.

Det är inte så dumt med gamla godingar ibland. Vare sig det är frågan om en gammal film, eller att sitta och sticka. Att äta gojibär som godis är väl snarare modernt.