Snart slut

2

Jag är ganska trött nu på att köra dottersonen till och  från  Ängelholm flera gånger i veckan. Tre eller fyra eftermiddagar, hämta eller lämna beroende på vecka, och varannan vecka även två morgnar dit. Tidiga morgnar. Min biologiska klocka skriker högt över att behöva bli väckt redan halv sex, och jag är oerhört tacksam att DotterM tar de andra tre morgnarna den där veckan.

Jag är också gudomligt tacksam och glad över att hon tar torsdagarna så jag kan träffa mina eftermiddagsgrupper då. Och det trots att hon egentligen skulle behöva jobba även då för att få in pengar till allt som kostar i samband med starten av den egna salongen. Det händer nån enstaka gång att jag behöver rycka in även en torsdag eftermiddag, men det är då specialfall.

Och självklart ser han inte ut så här! Inte en siffra ens är rätt!

Alla andra eftermiddagar är blockerade för mig mellan i stort sett 14 och 16, vilket hindrar mig från att göra nåt annat, och nu senaste tiden har jag börjat längta mer och mer efter att göra just annat!

Biblioteket här i området har många olika aktiviteter och jag vill så gärna vara med på flera av dem. Och stadsbiblioteket i stan… Dunkerska… Sofiero… Fredriksdalsparken… vårens och sommarens cykelturer – modell längre hoppas jag på – stranden… kullahalvön… och mycket annat.

Men jag vet också att när F väl fått sitt körkort, kommer jag att sakna bilstunderna med honom och den gemenskap vi har. Jag kommer att sakna att ha tillgång till bil alla de där dagarna, och jag kommer till och med att sakna att handla på Maxi Ängelholm då på morgnarna klockan 7 innan jag beger mig hemåt igen för en andra frukost (lite stadigare än den första) och sedan stoppa ner mig under täcket igen för åtminstone nån timme.

Nu dröjer det lyckligtvis inte länge till förrän han är klar med kortet. Han har fem körtider inbokade de kommande tre veckorna, vilket bör räcka enligt körläraren. Sen har han risktvåan kvar och därefter uppkörningen. Det svåraste i det här är att få tid för uppkörningen. Jag vet inte om han kan och/eller får boka in den redan nu.

Jag vet också att han har utvecklats som person så oerhört mycket under den här perioden. Bland annat – bara ett av flera – har han ju tidigare varit van att bli skjutsad till väldigt mycket (curling-mamma hehe), medan han nu mognat på flera sätt och börjat tycka det är jobbigt att vara beroende av att bli skjutsad.

Han vet hur mycket hans mamma jobbat och att hon är trött. Han säger ibland att mormor ska inte behöva köra… men jag säger att det är helt okej, att jag tycker om att umgås med honom, för så är det.

Han har fått smak på vuxenlivet med jobb, att tjäna pengar och att själv kunna skaffa sig det han vill ha. Men han är också klok nog att inte köpa en massa bara för att han råkar ha pengar att röra sig med. Han både betalar en ganska bra summa hemma och sparar! Och som jag uppfattar det nu, utan att han säger något om det, vill han känna att vi har tillit till honom och hans förmåga att fixa saker själv. (Mamma-tjat… hehe…)

Gud vad jag är stolt över honom! Och för betydligt mer än det här.

Men det känns ändå i både kropp och sinne, att den här perioden som chaufför (mm) är på väg mot sitt slut. Typ som när det börjar närma sig att man ska ha semester. Och det är skönt! Nu vill även jag gå vidare med mitt liv.

Annonser

Apropå lukter

4

… så håller man på att måla våra trapphus. Och trots att det inte längre finns den sortens färg man använde till sånt här bara för några decennier sedan eftersom den var farlig att andas in ångorna av, så ska man inte tro att den här vattenbaserade typen luktar gott eller ingenting! Tvärtom. Den retar ändå näsan till lätt snuva och halsen till hosta.
För visst tränger lukten in i lägenheten

Lyckligtvis är det bara frågan om dagar som det här arbetet pågår. De började i måndags så till helgen ska det nog vara klart. Finliret nu verkar det som.

Vitt och grått numera! Förstår bara inte varför allt man bygger eller renoverar nu för tiden ska vara grått. Men att teglet blev vitt istället för gult tycker jag är en fördel.

Att måla trapphusen är bara en del i bostadsbolagets projekt att förbättra och säkerhetsuppdatera området. Det ingår även bättre belysning överallt, nya lås till förråden och byte av stängsel mellan förrådsutrymmena. Älskar den nya belysningen där, nu kan man se vad man gör i förrådet utan att behöva komplettera med mobil ficklampa. Och belysningen i trappuppgångarna är numera automatisk, alltid tänd men lyser upp extra när man öppnar dörren.

De ska även byta till säkerhetsdörrar till alla lägenheter, inte något brevinkast längre, till portlås av något slag, och bättre säkerhet vad gäller lås till fönster och balkongdörrar, särskilt bra för oss som bor i markplan.

Säkerligen har jag glömt nåt här i uppräkningen, men trots lite stök och bök under den tid det här pågår, så tycker jag det är en bra satsning. Fast det finns förstås dom som gnäller för den ökade hyran. Men det är ju alltid nån som gnäller om nånting när det sker förändringar.

För min del tror jag inte hyreshöjningen på 250 kr/mån spelar nån större roll. Jag har ju förmånen (!) vara sk fattigpensionär och får därmed bostadstillägg…

Än så länge… man vet aldrig vad som händer i framtiden…

Den där Potter

2

Har just lyssnat färdigt på bok fem i serien om Harry Potter, The order of the Pheonix. Tjugonio timmars lyssnande som man rent teoretiskt skulle kunna klara av på två dagar – men givetvis gör man inte det. Ibland lyssnar man kortare stunder, ibland kan det bli flera timmar i sträck, och ibland får man backa bandet, så att säga, för att man blivit störd eller på annat sätt tappat koncentrationen. Det räcker att man helt enkelt råkar komma att tänka på nåt annat, eller som idag när jag körde bil. Konccentrationen höll sig inte alls på nåt boklyssnande då. Och det var nog tur.

I går kväll, när jag hade ungefär två timmar kvar av boken, fick jag för mig att se filmen.

HA!

Ni vet nog hur det är! Boken är alltid bättre än filmen som är gjord på den. Det finns en och annan film som är väldigt bra gjord, nästan som boken, men riktigt lika bra som boken blir de nog aldrig.

Hittills har jag inte gjort så här med de andra HP-böckerna, men generellt sett är det nog samma sak med alla. Filmerna är rätt kass, rent ut sagt. Och jag förstår varför jag för varje film jag såg, hade allt svårare att följa med i och förstå nån handling! Och särskilt nu när jag precis lyssnat på boken och sett filmen, kan jag verkligen jämföra. Det fattas så otroligt mycket i filmen både när det gäller handlingen och hurdana karaktärerna är. Böckerna är riktigt, riktigt bra och det är synd att att inte mer av det finns med i filmerna.

Nu säger jag inte att filmerna är dåliga! Har man inte läst böckerna så kan man uppleva att filmerna är väldigt spännande för att inte säga rent kusliga emellanåt. Helt klart. Men jag vet från när jag tidigare såg filmerna utan att ha läst böckerna, så hade jag svårare och svårare att hänga med i handlingen för var film! Jag tyckte, att till och med den här, The order of the Pheonix, så var det relativt okej, men de tre sista filmerna blev mer och mer obegripliga.

Hur blev det så? Hur hamnade dom där? Vad är dom ute efter? Den typen av frågor dök upp allt mer när jag såg The half-blood Prince, och The Deadly Hollow 1 och 2. Och – vad i hela friden säger de? De mumlar ju bara rakt ner i polokragarna – oavsett om de har nån polokrage eller inte.

Nu kan jag säga så här, och det är förstås bara mitt tyckande: filmerna är i stort sett bara ett synopsis av boken ifråga. Men det är inte så konstigt egentligen. Den här tar alltså 29 timmar för Spephen Fry att läsa, och han läser inte långsamt, och 2 tim 18 min är den som film. Så! Vad tar man som filmmakare med, och vad utesluter man? Inte lätt.

Egentligen borde jag så snart som möjligt se första filmen igen, och jämföra med vad jag tycker om den kontra boken. Är det lika stor skillnad däremellan, som här i bok fem? Jag har en känsla av att det möjligen kan vara så, eftersom jag upplevde de första filmernas handling lättare att hänga med i.

Man får en helt annan syn på karaktärerna också. I filmerna pappfigurer, i böckerna personer. Okej, jag hårddrar det lite, men mest för att markera att det faktiskt är skillnad. I böckerna är personerna genomgående mer komplexa, med bakgrunder som gjort dem till det de är och kanske allra tydligast märker jag det på Harry.

I mina ögon är filmernas Harry mest en tyst tråkmåns, en mesig wimp, som plötsligt lyckas med nåt. I böckerna är han egentligen inte särskilt sympatisk. Rätt arrogant, självrättfärdig och envis. Men betydligt mer ”normal” trots allt! En grabb med den bakgrunden, som vuxit upp i ett hem där han inte är önskvärd – kan han bli så mycket annat? Det skulle väl vara helt knäckt och kuvad i så fall. Och det är ju en himla tur att han inte blev det! Men han är ju också stark och godhjärtad och lojal mot sina vänner. Jo, man gillar honom i boken, bland annat för attt man förstår honom!

Och nu har jag laddat ner bok 6 i serien så jag kan lyssna på den även offline. Harry Potter and the half-blood Prince. Tjugo timmar och 30 minuter har jag nu framför mig med Stephen Fry som uppläsare. Härligt!

Och givetvis är det på Storytel jag lyssnar!

det blev en sån ”där” dag

2

med små bokstäver dessutom, ser jag nu
det var inte meningen
å andra sidan har jag nästan inte fått gjort nånting idag

ville testa i förmiddags om det ändå gick att ta sig ut en sväng nånstans, är så van att ge mig ut på cykeln varje dag, att det kändes jättekonstigt att inte göra det, bara för att det hade snöat inatt…

men när jag kom så långt så regnade det…
det blev bara ut med soporna – för det var nödvändigt…

då kände jag mig sååååå seeeeeg
att jag fick göra mig en kopp kaffe när jag kom tillbaka in
och sen blev jag sittande och la pussel på stora skärmen

och nu snöar det

vad jag tog tag i för några timmar sedan, var att kränga av klädseln på soffdynorna och slänga in dem i tvättmaskinen – alltså det krävdes två omgångar tvätt – med lite mer tvättmedel än jag normalt brukar använda och en ganska rejäl skvätt ättikssprit i sista sköljvattnet

lärde mig ganska nyligen att ättika tar bort dålig lukt

nej – ingen har spytt eller kissat på sig i soffan
eller spillt nåt annat
det enda spillda var smulor mellan varje dyna

ja där ser man!

saken var den att istället för att vänta några månader extra och köpa den där Ikea-soffan jag ville ha, så hittade jag en likadan för 300 kr på pingstkyrkans loppis
– det fåniga är att jag förstod att klädseln hade blivit tvättad och att man hade haft Softlan sköljmedel i sista vattnet

sköljmedel – softlan och en hel del andra – har en fruktansvärt stark irritarande lukt som sitter i och sitter i

så mot bättre vetande och trots fel färg köpte jag den där soffan – var frustrerad över den jag hade och VILLE HA!

NU!!!

katthåren var inte svåra få bort

lukten kommer fram mera nu när det är varmare i lägenheten på grund av det kallare vädret ute
känner lukten nästan hela tiden, mot bara ibland annars

så nu tvättar jag och sköljer klädseln och sprayar dynorna med svag ättikslösning, tänker även tillfälligt sätta soffan med ryggen vänd mot elementet, en liten bit ifrån

hoppas på att värmen ska hjälpa till driva ut lukten för gott
för det kan ju knappast vara levande organismer de där luktmolekylerna –
OCH SOM FÖRÖKAR SIG!!!

fast det verkar nästan så…

vad sjutton är det för sorts människor som använder sköljmedel i en soffklädsel!!!

för övrigt så köpte jag en annan klädsel då när soffan var ny (för mig)
ville ha en röd, inte en grå
men själva dynorna hade blivit smittade av sköljmedlet på klädseln

så jag får väl skylla mig själv att jag köpte den där soffan istället för att vänta tills jag hade råd med en sprillans ny

 

Ska det bli vinter nu!

Jag vaknade i morse! (Ja hittills har jag ju gjort det varje dag.)
Låg kvar i sängen. (Jamen varför skynda sig?)
Funderade bland annat på vad jag skulle hitta på idag, har inget inbokat. Inte ens en tripp till Ängelholm. 😀

Om jag skulle cykla ut till Väla? Lutar åt att köpa några spotlampor på Ikea, kanske ta en kopp kaffe där, och så handla lite på Willys. Dessutom har Rusta garner till hyfsat pris…

Kändes som en idé jag skulle kunna genomföra.

Gick upp! Drog ifrån gardiner och drog upp persiennen.

SNÖ!!!

Inga mängder visserligen, men det såg halt ut! Precis den mängden snö som kan vara riktigt ruggig på gång- och cykelbanor. Särskilt på på gångbanorna mellan husen här. Termometern visade på strax under nollan, och man känner ju väl till vintrarna i nordvästskåne.

Knappast nån Välarunda idag inte…

Lite senare, när frukosten slunkit ner i magen, kollade jag in klart.se.
Det ska bli minusgrader hela nästa vecka, ända ner till 10  grader värsta dagen, och det verkar inte som att snön nu hinner smälta undan och vägbanor torka till innan dess. Tvärtom verkar det risk för att det ska komma lite mer från ovan under helgen. Av vilken sort det nu kan bli. Och då föredrar jag nog trots allt snö istället för regn. Om det ska frysa på.

Nästa vecka börjar dottersonen jobba klockan 7 på morgonen…. och jag cyklar först bort till dom för att hämta honom och bilen…

Suck…
Hoppas Klart.se har fel.

P.S. Nu regnar det och termometern visar 1,5 plus…

Det måste firas!

5

Ett år i dag sen den här lägenheten blev min och jag kunde flytta tillbaka hem till Helsingborg.

Tänk att det gått ett helt år!

Så här sett i backspegeln har året gått väldigt fort. Men det är ju så det är! Oftast. Upplevelsen av tid!  Och jag trivs verkligen! Tog visserligen lång tid att landa efter utbrändhet och Fas3-helvetet – längre än jag trodde det skulle ta – men nu så! WOW!!!

Och givetvis måste det vara en chokladtårta!

Musik eller inte?

Vi har alldeles nyligen haft en liten diskussion hos Helena på Skriva, Läsa Leva under rubriken Dystopiskt soundtrack, om att lyssna på musik samtidigt som man skriver. Rent spontant tänkte jag ”Nej, aldrig” när det gäller mig själv. Men sen kunde jag inte låta bli att fundera vidare på saken.

Att jag inte skulle kunna ha nån ”vildare” musik är jag helt klar över. Inget med häftiga förändringar. Inget i stil med Haydens Symfoni med ”Surprise” – den med pukslaget! Inte heller nån hårdrock eller överhuvudtaget något med kraftiga ljudliga överraskningar.

Vad som kanske skulle kunna fungera  – och jag skriver kanske för i nuläget har jag inte en susning – vore i så fall nåt mjukt stillsamt med låg volym som bakgrund. Som en sorts ljudkuliss mot yttre ljud. Kanske något av det som på Youtube kan hittas om man söker på meditation, relaxing, affirmation eller solfeggio.

Kanske något i stil med detta, men det finns oerhört mycket att välja mellan så det är bara att testa tills man hittar nåt som slår an hos en själv. Ibland kan jag lyssna på nåt sånt här på morgnarna till frukosten. Startar dagen lugnt och stilla… Eller somna till på kvällen… på låååg volym. Gjorde det under en ganska lång period, men sökte då mest på meditation eller relaxing.

Men om jag skulle lyssna på den här typen av musik när jag LYSSNAR på musik – skulle jag bli uttråkad efter ett tag. I övrigt kan jag lyssna på det mesta men mina favoriter ligger framför allt inom rock, R&B, soul och liknande. Men med utsvävningar åt olika håll både framåt och bakåt i tiden.

Jag är i alla fall beredd att prova om det skulle fungera för mig att ha nån form av musik i bakgrunden när jag skriver, även om jag tvivlar på det. Jag stängde ju av testmusiken nu när jag skriver ett blogginlägg, och fixar inte att ha på radion när jag t.ex kör bil. Inte nån längre stund i alla fall, och bara vissa dagar.

Ja man är ju som man är, och det får man lov att vara. Men det är inte utan att jag är en liten gnutta avundsjuk på dem som kan ha på speciell musik när de skriver, där musiken synkar med handlingen och typen av genre man håller på med.

Och det här är heller inte fel att lyssna på. 🙂

Kaos

5

Var inne på Maxi Berga i förrgår. Det var ganska längesedan. Men jag hade lovat DotterM slinka in på både Apoteket och nån livsmedelsbutik åt henne, och som jag hade bilen var det enklast att ta Maxi.

Så där klev jag då in! Och när jag var klar på Apoteket som numera ligger vid entrén, var det dags att kliva vidare in på själva Maxi.

Truckkörning och förbjuden genomfart. Eller?

Och minsann! Där möblerar dom inte bara om där Apoteket låg tidigare! Hela Maxi var i ombyggnadstillstånd!!! Och med det menar jag mer eller mindre kaos.

Färgglatt minsann! På tiden…

Jag hittade det M behövde. Citroner, ingefära och vitlök. Så långt var det lätt. Men det jag var ute efter till mig, där var jag inte lika lyckosam. Fick fatt på mitt vanliga frysta helt vetefria bröd, och mandel hittade jag av en slump när jag letade efter annat. Resten på listan får jag vänta med.

Det fanns många tomma hyllor…

Men av nån underlig anledning plockade jag också till mig falukorv på extrapris. Har inte ätit det på år och dag, men som omväxling var det helt okej. Smakade faktiskt riktigt gott med potatis och grönsaker. Men charkuterier är ju inte direkt det nyttigaste. Undrar just hur det var med köttprocenten… och fettprocenten…

Den klassiska falukorven? HAHA! Skojar ni?

Sen rymde jag fältet i alla fall. Vad skulle jag där att göra längre tid än absolut nödvändigt? Mina varor fanns uppenbarligen inte! Eller möjligen bra gömda,

Typiskt nog är det alltid vi som behöver specialmat som får sitta emellan. Vi: Minus gluten, vete, mejeriprodukter, soja, nötter, jordnötter… et cetera. Vi: som köper fullkornsprodukter, polenta, mandelmjöl, hirs, tapioka, Lajlas mjölblandningar och annat.
Medan det finns gott om skräpmat, såsom till exempel korv. 

 

Äntligen!

12

Så har jag då äntligen läst ut Stephen Kings ”Knackarna”. Tog de sista ca 140 sidorna i söndags. Boken är bra! Spännande! Lättläst! (Ska jag säga som ändå tog så lång tid på mig.)

Jag har märkt att jag gärna läser Kings böcker, men filmatiseringarna kan vara för jobbiga. Även om filmatiseringarna i allmänhet är jättebra, helt klart, har trots allt sett ett antal, så blir det äckliga, det blodiga, det skrämmande, ännu mer äckligt och blodigt och skrämmande när man ser det på en film.

Snacka om monstruösa monster! Har till exempel sett både Dreamcatcher och The Shining, och jag läser dem gärna men drar mig för att se flera. Trots att jag har några här i nån mapp på hårddisken. Rose Red och Storm of the century vet jag bland annat. Och The Stand. Men den är ju inte en skräckfilm på samma vis som The Shining eller Dreamcatcher.

För allt han skriver är inte äckelskräckisar med monster, blod eller vampyrer. The Green Mile är till exempel en fantastiskt bra och gripande roman som också är filmatiserad. En svart man, spelad av Michael Clarke Dunkan, blir (felaktigt) anklagad för våldtäkt och mord på två barn och ska hängas. Tom Hanks spelar fängelsevakten, och medan tiden går mot stunden då fången ska föras längs den gröna milen mot galgen, får vi tittare uppleva både vad som händer nuet där, och vad som hänt som lett fram till anklagelsen och fängslandet.

Det var så länge sedan jag såg den, att jag inte minns om han blev friad på slutet av berättelsen eller om han blev hängd. Men vakten, och vi, vet att han varken våldtog eller mördade. Istället får vi veta att han hade ”a mysterious gift” som det uttrycks på IMBd.

På det hela taget! Visst får jag liksom en film i huvudet när jag läser, alltid, men jag gör inte de äckliga blodiga sekvenserna mer äckliga och blodiga än nödvändigt. ”Jaha! Där var skräckscenerna!” uppsnappar jag. Och så läser jag vidare. För det är ju också spännande! Ska han, ska hon, ska de där KLARA SIG!!! Och en del gör det – andra inte!

När jag så smått började kunna läsa igen efter utbrändheten, var det faktiskt Stephen Kings böcker som lyckades fånga mig, som jag klarade att läsa och fortsätta kunna koncentrera mig på ända till slutet..

Så vad ska jag nu läsa? Hmm…

Roliga saker händer…

När jag kom tillbaka hem till Helsingborg för ett år sedan – efter 11 år i ”exil” – så blev jag lite besviken på biblioteken! Stadsbiblioteket mitt i stan fanns ju förstås kvar, men otroligt mycket böcker hade rensats bort, ja hela ämnesområden var borttagna, och det som är roligt med bibliotek är just att man kan gå där och botanisera bland utbudet. När det gällde skönlitteratur så upptar det synbarligen samma yta/volym som förr – såvitt jag kan bedöma utefter teflonminnets kapacitet, men det finns inte det där området där man kan hitta t.ex något om biologiska klockor, om kost och hälsa, om.. man skulle väl i stort kunna kalla det för populärvetenskap! För att bara ta ett exempel.

”Mitt” stadsdels bibliotek där jag tillbringat oerhört mycket tid förr, fanns inte ens kvar i sina gamla lokaler! Den nya lokalen, i samma byggnad men med ingång från vägen istället för från baksidan, var betydligt mindre och  – HADE KNAPPT INGA BÖCKER ALLS! Enligt mina mått mätt alltså!

Där finns den hel del barn- och ungdomslitteratur, en vägg med vuxenlitteratur, och sen tidskrifter och – alltså… jag vet inte riktigt! Jag bara tänkte första gången jag var där – vart har BOKbiblioteket tagit vägen!!!

Jag kan förstå utrensningen. Dels har vi det faktum att internet och läsande via nätet på olika sätt har ökat kraftigt bara under det senaste decenniet, det finns ju också oerhört mycket mer E-böcker nu. Det går förstås fortfarande att beställa vanliga böcker och låna, även om det då kan vara fråga om fjärrlån. Och då måste man ju veta vilken bok man vill låna! Man kan liksom inte bara gå och strosa bland bokraderna och plötsligt hitta nåt som verkar intressant.

I och för sig KAN man göra det bland skönlitteraturen på stora biblan i stan. Men risken är då att man hittar så mycket spännande och lockande att man nästan dignar under bördan.

Men vem har sagt att (läsar)livet ska vara lätt?

MEN! Biblioteken har så mycket mer! Föreläsningar har väl funnits sedan lång tid tillbaka, men det finns så otroligt mycket mer nu! Åtminstone upplever jag det så. Det finns massor av möjligheter att komma ut och träffa folk på. Det finns: föreläsningar, evenemang och en del kurser, t.ex. i datateknik. Det finns massor för barn och ungdomar, och för oss vuxna finns det bland annat språkcafé, stickcafé, bokcafé, Café Välkommen, (mycket kaffedrickande här), målarkurser, meditation…

Alltså! Jag kan nog inte få med allt här utan att mer eller  mindre skriva av vad som står på bibliotekets sida! Och det tänker jag inte göra.

I tisdags gjorde jag i alla fall något väldigt roligt och trevligt! Jag stack iväg till det som heter Café Välkommen! Och det var helt underbara 4 timmar jag befann mig där!

Café Välkommen vänder sig till kvinnor – i alla åldrar, och från alla tänkbara kulturer och religioner. Man kan sticka, virka, måla, läsa, se på film – men framför allt är grundtanken att träffas för att prata och ha en stunds härlig gemenskap tillsammans. Och det finns många idéer om vad vi mer kan göra.

Men inte bara det! Här kan man lyssna på föreläsningar i olika ämnen. Filmerna som man ibland ser är inte action eller bla-ha bla-ha komedier, utan sådana som kan ge kunskaper om t.ex samhället, om hälsosam  mat, livsstil m.m.. När jag var där rullade bland annat Mandelmans på skärmen. På fredag eftermiddag är det anordnat en guidad tur på Dunkerska. Har inte bestämt om jag ska vara med på den eller inte.

Efter att ha blivit visad runt i den ljusa, trivsamma och ganska stora lokalen hamnade jag vid det stora bordet i ett av rummen. Där satt vi sedan nåt tiotal kvinnor med olika bakgrund och fikade och pratade. Presenterade oss för varandra lite kort. Så roligt och så intressant! Sen plockade vi fram pannåer och färger och till min egen stora förvåning lyckades jag skapa en liten målning i acryl. Brukar ju ha bilder i huvudet ibland men då är det ju foton som jag fixar med i datorn för att få en bild. Här var det händerna som skulle jobba. Utan nån förebild, Utan någon idé. Så jag visste inte hur jag skulle få till det eller vad det skulle bli. Om än något.

En tjej brukar fotografera mycet, och tog bilder av oss med en snygg spegelreflexkamera. En Nikon tror jag. (Vill ha! Vill ha!) Några tog fram sina stickningar. Flera av oss målade. Akvarell färg eller acryl. Så småningom gick en tillbaka till sin symaskin. Och hela tiden var det så där riktigt skön stämning.

Jag längtar till nästa tisdag.

Men sen jag jag göra annat också! Spissar på målargruppen på måndagarna. Meditationsgruppen… Det finns en Dans för Hälsa på söndagseftermiddagrna. SS ska hålla en föreläsning, tror det var nästa onsdag kväll… Och Café Välkommen har börjat ha öppet även på torsdags eftermiddagarna. Men då krockar det lite med min vanliga torsdagssammankomst… hmmm… kan man klyva sig?

Jag kan uppenbarligen fylla de flesta av veckans dagar med någonting. Och bara ett fåtal av tillfällena krockar med det där att jag lämnar eller hämtar dottersonen i Ängelholm på eftermiddagarna. Men han är nog snart klar med sitt körkort. Hoppas jag.

Apropå böcker…

7

Det var förfärligt så lång tid det tar mig att läsa Stephen Kings ”Knackarna”! Den är ändå bra! Och inte alltför många sidor. Bara 839. Nåja, bara och bara… Men jämfört med hans ”Under the dome” på ca 1200 sidor (i den upplagan jag läste den), så är ju Knackarna inte så farlig. Men ingen av dem är ju direkt nån man läser liggande i sängen.

Dessutom är Knackarna mer lättläst än Domen, tycker jag, så jag kan inte skylla på det. Ska väl i och för sig inte jämföra alls med nån annan roman av King. På det stora hela är alla bra. Bara mer eller mindre bra. Men det är ju beroende av smak och tycke förstås. Allra mest tycker jag om den långa Fantasy-berättelsen om Revolvermannen och Det Mörka Tornet.

Att det går långsamt att läsa Knackarna beror inte på att det går trögt med själva läsandet. När jag väl sätter mig med boken uppallad i famnen kan jag lätt klämma 100 sidor eller mer. Kruxet är väl snarare att jag inte sätter mig med boken tillräckligt ofta, tillräckligt nära i tid. Vilket i sin tur beror på att jag även gör annat. Lyssnar på böcker, till exempel.

För närvarande håller jag på med Harry Potter igen. Har i mellantiden testat flera andra böcker men inte fastnat av olika anledningar. Bland annat för att jag inte fixar att lyssna på alla uppläsare. Men Stephen Fry som läser Harry Potter-böckerna är genial! Och Johan Svensson som läst in Kings trilogi om Mr Mercedes, är också suverän som uppläsare. Men det där ämnet kan vi ta en annan gång. Just nu är det Harry Potter som gäller. Tjugonio timmar med del 5, ”The order of the Phoenix” går lätt att svälja 2-3 timmar i sträck av. Det är bara städ och disk som blir lidande.

Fyran – ”Harry Potter and the goblet of fire” – hamnade jag inte i nån lyssnarbubbla med. Hade jättesvårt att koncentrera mig på den. Försökte flera gånger. Tråkig! Faktiskt! Även filmen är den tråkigaste av de åtta. (Sexan, sjuan och åttan är de obegripligaste. Dessutom pratar man inte i de filmerna, man mumlar. Tänk att man ska behöva ha textat bara för att skådespelarna inte kan prata tydligt!)

Dottersonen berättade för övrigt att han hade hoppat över att lyssna på fyran, för att han tyckte filmen varit så tråkig. Just då tänkte jag inte på det, men nyligen när jag själv försökte lyssna på den och mindes handlingen från när jag såg filmen, så håller jag med. Fyran fångar inte! Åtminstone inte oss två…

Men man måste ju ingenting i lyssna/läsa-bok-världen så visst kan man hoppa över en och annan. Men jag hoppas hänga med på inte bara femman till slutet, utan även de två sista böckerna om Harry Potter. För de där sista tre filmerna tyckte jag var inte bara blev allt mörkare och dystrare, det var svårt hänga med i handlingen.

Men eftersom man får betydligt mer av handling i böckerna än i filmerna, så förstår man ju också bättre hur och varför saker och ting utvecklar sig,  rent generellt får man mer i sig av den skrivna texten. Så det ska bli intressant fortsätta lyssna på även de två sista böckerna. ”Harry Potter and the Half-blood Prince” samt ”Harry Potter and the Deathly Hallows”

Vad det sen blir för böcker valda har jag inte en susning om nu. Och dessutom är bokhyllorna fyllde med en hel vanliga fysiska böcker, som jag suktar efter att läsa! Dygnet borde ha fler timmar!!!

Apropå…

Apropå inlägget i går med bilden på ”isbjörnen”, från Väla!
Riktar man kameran lite mer åt höger, ser det ut så här.
Lite mer uppenbart en inomhusgata… åtminstone kulissmässigt.

Borde väl ha lagt även den här bilden i gårdagens inlägg, men nu blev det ju istället ett inlägg i dag också.

Skrattar bäst…

Jag hade ju redan bestämt mig!

För jag beslöt mig för att strunta totalt i Facebook efter det där strulet i går. Men en sista gång försökte jag logga in, eftersom det fanns en flik med fejan på webläsaren när jag öppnde MacBooken. Jamenar… testa en sista gång kan man ju alltid göra! Och sen bara deliiiita….

In kom jag… hmm… nästan.
Den här rutan kom upp!

Och jag tänker inte bry mig om att ställa några frågor, för man KAN INTE ställa några frågor. Det ligger bara ett antal vanliga frågor och svar till dem, som man kan läsa. Men inte det som jag nu skulle velat veta.
Inget telefonnummer man kan ringa, ingen mejladress, ingen support man kan endera chatta med eller mejla.

 

Ja, egentligen hade jag ju ingen lust att ha fejan igen. Jag bara tänkte det kunde vara bra att ha i vissa kommande situationer. Så det var nog bara ödet (?) som strulade till det så jag skulle inse det, en gång för alla. No More Facebook ever!!!

Men jag insåg också att för att kunna utnyttja fejan så som jag trodde mig behöva göra, måste jag ha vänner. Helst många många många – och de allra flesta boende här i Helsingborg… och det har jag inte. Hade inte ens kunnat få till det på det viset nånsin, för jag är ingen tusentals-människor-kännare. Typ!
Jag är en cyklande soffpotatis som läser, ser film, skriver och gör bilder på datorn. Inte nån som minglar stup i kvarten. Typ!

Til syvende og sidst – jag känner lättnad över att slippa ha egen feja! Fattar inte varför jag över huvud taget fick den idén. Var väl nåt som DotterM kläckte ur sig i den riktningen.
Men jag lär troligen ha med fejan att göra i framtiden ändå, men då är det frågan om ett företag. Som inte är mitt, ska tilläggas.

För jag ska hjälpa DotterM med både ditten och datten framöver i samband med att hon startar och driver egen (frisör)Salong Plus. Och då lär väl såväl målarpenslar som golvmopp och dator finnas i mina händer.

Om än inte på samma gång.

HA HA HA HA HA !!!  

Spegling

1

Jag tänkte på björnen och julgranen när jag tog den här bilden. Det var först senare, medan jag beskar och editerade den som jag riktigt la märke till mannan i soffan – och bilden i bilden. Mannen och isbjörnen sitter där, med ryggarna vända mot varandra, i en sorts behaglig ro mitt i centrat.
Mitt i stormens lugna öga, skulle man också kunna säga.

Det var i början av januari jag tog bilden, medan det fortfarande var jul, och platsen är Väla. Ganska så mitt i den äldre delen, där som decoren efterliknar en stadsgata med husfasader och upplysta, gardinförsedda fönster. Men såvitt jag vet, enbart kulisser. Tror knappast det finns några kontor eller liknande där uppe, ovan butikerna. Bara yta, inget innehåll. (Filosofiskt tänkande?)

Nå, nu syns inte just det på den här bilden, och de fönster som syns däruppe på andra våningen gör inget annat än att ta in vanligt dagsljus. Under balustraden dväljs Café Schiller som har legat där i evighet. I vart fall sedan Väla först byggdes 1973 – 74 nånting. Jag hade sökt jobb på OBS, men började aldrig för jag blev gravid när det hade börjat byggas, och min DotterL föddes i september -74. Minneshake – annars hade jag inte haft ens en susning om hur länge Väla centrum har funnits.

Det var stort då, men ändå nån sorts pygmé i jämförelse med hur det ser ut där nu. Dessutom har ju IKEA en jättebyggnad alldeles vid sidan om. Har för mig att det är Sveriges största IKEA-varuhus. Åtminstone till ytan. Men jag kan ha fel. Jag har faktiskt fel ibland.

Även solen har sina fläckar… 😉

Underliga saker hända

4

Fick för mig – av en viss anledning som jag berättar om först längre fram – att skapa ett nytt Facebook konto. Det är ett tag sen jag raderade det jag hade. Har glömt hur länge sedan det var. Några månader?

Det visade sig bli idel krångel.

Inte svårt ta sig in där, eller hitta på namn – mitt eget ju  – eller lösenord. Inte heller alltför svårt att hitta de där bilderna till framsidan. Och det borde ju inte vara så svårt att rota runt och hitta de där vännerna man vill ha.

Men medan jag höll på med det där – samt kollade inställningarna så gott det nu gick – kom ett meddelande att det var väldigt aktiv trafik på mitt konto så därför blev utloggad och skulle säkra inställningarna.

Jag bytte lösenord.

För att göra resten av berättelsen kort, så hände det där en gång till efter en stund. Aktiv trafik, utloggad, denna gången bad de om ett foto av mig för att kunna se vad som var fel.

Kapad??? Varför då i så fall? Har inte hunnit göra nånting därinne! Har inte lagt in nåt, inte skrivit nåt. Det enda jag hunnit göra var att dela ett inlägg från DotterM där hon går ut och söker medarbetare till sin nya salong. Och hunnit få 4 vänner. Och använt Messenger för att prata med DotterL i Stockholm.
Och klurat med de där j-kla inställningarna… Max en timme totalt sett!

I alla fall!
Plockade fram en bild, kan jag lägga dit en så kan jag lägga dit ännu en.
Samma bild accepterades inte…

De ska ta kontakt med mig när de granskat bilden…
FB alltså…

Och sen dess har inget hänt! Jag kan inte logga in. Nyss hörde DotterL av sig via sms och undrade. Mina inlägg i vår konversation på Messenger hade försvunnit. Och lite senare skrev hon att det inte alls gick att komma in på min sida.

Och IP-numret visar som att jag befinner mig i Gislaved, Jönköpings county!

JAG BEFINNER MIG INTE I GISLAVED!

Jag fattar inte ett smack, men kanske jag slipper ha ett FB-konto? 😀 😀 😀 😀

Lite senare kollade jag hur det där med IP.t såg ut på min MacBookPro, laptopen. Det borde vara Gislaved där också. Eller hur? När det nu inte befinner sig i Helsingborg där faktiskt JAG befinner mig. Med alla mina två datorer. Och iPad… Och iPhone…

Där påstås det att mitt IP-nummer befinner sig i Sollentuna…

Jag tror jag gör processen kort med FB – så snart jag kan logga in där igen och GÖRA processen kort! Fast det där med IP-t har kanske inte med FB att göra. Men! Vem vet!

Det jag hade kunnat behöva ha FB till, borde kunna lösas på nåt annat sätt.
Instagram?

Det konstiga är, trots nytt allting  så får jag upp gamla bekanta i Halmstad som vän-förslag. Hur kan FB veta?

Och NU kom ett meddelande från FB:

PAUS PAUS PAUS. . . . . . . .


Det här kom…

Facebook
Hej Ninna!

Det verkar som att du inte kan logga in på Facebook. Klicka på knappen nedan så loggar vi in dig.

Logga in på Facebook

Meddela oss om du inte försökte logga in.

Och slutligen kom jag in men det krävdes en hel del fram-och-tillbaka-klickande och testande och provande. Väl inne – allt var nollställt! Och jag undrar om mitt valda lösenord fungerar fortfarande… vågar jag logga ut?

Vet inte vad som hände eller varför. Kanske när jag bytte användarnamnet? Det är helt otroligt att man inte kan hitta nån supporter som kan ge svar på det man faktiskt frågar efter!

Egentligen är Fejan totalt hopplös. Ska jag behålla kontot eller radera?

P.S.

Samma sak igen! När jag försökte adda en vän i Halmstad – SOM JAG KÄNNER!!!

Säkra ditt konto innebar att lägga in en bild för dom att granska – hur nu tusan det kan hjälpa till att säkra ett konto! Det jag hade där innan var ju borta!

In igen så snart det går och sedan BORT MED SKITEN!
Jag ska inte hålla på tvingas lämna uppgifter jag inte vill lämna genom att de loggar ut mig!

Måtte jag bli kvitt den här plågan nu…

Har varit förkyld…

… och det ordentligt!
Inklusive muskler och mage och hela köret. Men ingen feber och var inte helt däckad, bara nästan, så det går väl knappast att kalla det för influensa.

Men sovit middag varje dag – minst en gång – och i princip inte gjort nåt annat än de där absolut måste-grejerna. Har inte ens diskat på flera dagar, och minns inte när jag städade ordentligt här. Att se film och lyssna på böcker lär inte anses vara ”nåt nyttigt”. Det var åtminstone vad mamma alltid sa. Om läsande i alla fall, filmer var inte aktuellt på den tiden mer än de som ibland visades på teve. Ingen Netflix då inte.

Nu i eftermiddags började det äntligen kännas bättre. Magen lugn och jag har ätit nästan normalt igen.

Hela äventyret började i söndagsåttadar efter att min Mackompis, DotterM och jag suttit halva lördagen och diskuterat kring den hemsida hon ska ha, och den Macdator hon ska köpa till nya lokalen. Hon ska starta eget igen, inte bara hyra frisörstol, och min Mackompis ska göra allt det där tekniska åt henne. Han är inte för inte superskicklig när det gäller såväl datorer som hemsidor så hon är i trygga händer. Och det sa hon efteråt till mig att hon tyckte han var både jättetrevlig, kunnig och effektiv. Dessutom fick han tag på en bra 17 tums MacBookPro praktiskt taget med en gång.

Men därefter hade han brakat ihop i världens förkylning, var yrslig och trött redan när han var här, och jag började känna av min förkylning dagen efter.
Men det känns som om jag varit krasslig i evigheter.

Så sedan förra lördan har det inte hänt ett dugg här.
Som om det brukar hända så mycket…

Spänning

13

Riktigt bra tycker jag den här trilogin av Stephen King är.
Mr Mercedes, Den som finner och Sista vakten. I den ordningen.

Man kan läsa en, vilken som, och få en bra berättelse, men helt klart tjänar man på att läsa hela trilogin. Eller som jag – lyssna på!
Just nu är jag nästan exakt halvvägs genom den tredje delen. Och spänningen stiger.

Visserligen är det en kriminalare, men en kriminalare skriven av Stephen King är ju inte riktigt detsamma som nån annans kriminalare, och det märks allt tydligare ju längre fram i handlingen man kommer. Och det är väl därför man läser Kings böcker, antar jag. För det där extra!

Vad den handlar om? Vad kan en roman om en pensionerad kriminalkommisarie handla om?

Tja! Betydligt mer än om ett eller ett par mord, i alla fall. Läs själva! Eller lyssna! På Storytel, där Johan Svensson är en mycket bra uppläsare.

Trots att solen skiner – eller tack vare?

När det är dåligt beställt med orken att hitta på nåt att skriva, kan man alltid sortera bland de där bilderna och tänkvärda orden man samlat på sig. Om man lyckats slita sig från patiensen ”De fyrtio rövarna” förstås…

För övrigt sitter jag med värmedynan längs nedre halvan av ryggen, känner mig seg och tråkig, men gläds ändå över att solen skiner i dag och att jag var ute på cykeln en runda i förmiddags. Vackert som bara den, även om solen lyste rakt in i ögonen. Nackdelen med vintern, att solen står så lågt på himlen. Men vem bryr sig om den nackdelen!

Blev smått lyrisk när jag satt där på sadeln och svävade framåt…
… medan solbelysta diamanter faller som tårar från trädens grenar…

Stand by

det är lustigt
om än kanske inte skrattretande

jag gör inget speciellt
det händer mig inget särskilt
är oftast ensam

höjdpunkterna kan vara att cykla till Ikea
köpa en fika och sitta och titta på folk en stund.
eller småprata lite med kassörskan i butiken

försjunka i en roman på Storytel

det finns annat också
även om det kommit en smula i skymundan

jag finns
om än i en smula nedkopplat läge
viloläge

Stand By!

jag vet det här är temporärt
vissa yttre faktorer påverkar
och vissa inre

jag tänker på att starten alltid är det svåraste
det som kräver mest energi

det vet varenda bilägare att man startar i ettans växel

Goda råd är inte dyra

 

Robin Sharma ger i sin bok ”Vem gråter vid din grav” i kapitel fem rådet att skriva dagbok.

”… att skriva dagbok varje dag är något av det bästa du kan göra för din personliga utveckling. Om du skriver ner både vad du har upplevt varje dag och vad du har lärt dig av det, kommer du att bli klokare för varje dag som går. Du kommer att utveckla en självmedvetenhet och göra färre misstag.  …  När du skriver dagbok får du möjlighet att regelbundet samtala på tu man hand med dig själv.  …  din personliga dagbok blir en privat plats där du kan tänja på gränserna för din fantasi och definiera dina drömmar…

Inom den medicinska forskningen har man till och med upptäkt att så lite som en kvarts dagboksskrivande per dag kan förbättra hälsan, stärka immunförsvaret och ge en mer positiv livsinställning. Om ditt liv är värt att fundera på, är det värt att skriva om. Glöm inte det.”

Så man kanske ska ta det här skrivandet lite längre… lite djupare… lite mer…

 

Livet går vidare

Nytt år och åter vardag. Nästan åtminstone. Trettonhelgen kvar.

Dottersonen började jobba i går igen, inga extra lediga dagar där inte. I går körde mamman honom till Ängelholm på eftermiddagen, i dag och i morgon är det min tur. Han jobbar kvällspass den här veckan och jag slipper i alla fall hämta honom vid midnatt. 😀

När jag för några dagar sedan frågade DotterM om sonen hade hunnit tränat lite stadskörning, svarade hon. ”Jo, vi har varit ute några gånger, cirka 5, Han är lite negativ…”

Jag vet minnsan att han är ”negativ”. Han har berättat hur stressande han tycker stadskörningen är. Körläraren som sitter vid sidan om och ger direktiv, samtidigt som han själv försöker koncentrera sig på själva körningen. De olika momenten. Och det är onekligen skillnad köra i stadstrafik, ska inte säga annat, jag drar mig själv för att köra bil i city. Fast jag har gjort det otroligt mycket förr.
Han har i alla fall en mycket bra körlärare, och har pratat med honom om det här.

Men det är ju bara träna träna som gäller, och kanske det inte blir uppkörning förrän i mars. Som hans mamma förutspår. För det är inte bara att man själv ska vara redo. Sonen är jätteduktig på allt annat, till och med när det gäller att fickparkera. Det ska också finnas lediga tider att boka både på körskolan och sen för uppkörningen.

Men så länge han håller på med det här, är jag uppbokad de flesta av veckans vardagseftermiddagar med att endera hämta eller lämna, och de flesta morgnar veckan han jobbar dag. Oavsett om jag hämtar eller lämnar så är det klockan 15 som gäller, så det blir inte förrän han är klar med körkortet som jag kan börja söka mig annat att göra för att träffa människor och öppna möjligheten för nya bekantskaper, nya vänner.

Men jag vet att jag gör nytta. Hjälper hans mamma – min älskade dotter – enormt eftersom hon inte har en chans att lämna sitt jobb hur som helst för att lämna och hämta sonen. Framför allt inte på eftermiddagarna. Dessutom måste man räkna med risken att något händer på motorvägen så det blir mer eller mindre stopp.

Ibland blir jag trött på att vara uppbunden så här. Att inte kunna göra nåt annat på eftermiddagarna. Men samtidigt är det nog bra för mig att ha de här rutinerna. Det finns en viss risk att jag inte alls hade gjort nåt annat, utan mest blivit sittande hemma. Utbrändheten har inte släppt sitt grepp om mig, har jag insett. Lite kanske, men är fortfarande både stresskänslig och seg av mig. Det tar energi bara att tänka sig att t.ex diska eller städa här hemma.

Att ge mig ut och cykla är nog det enda som känns lätt och som jag inte vill låta bli! Jo! Förstås att emellanåt träffa dottern och övriga familjen också.

Det är ju också det att de där stunderna med grabben är jättehärliga. En stor gåva faktiskt! Kommer säkerligen att sakna dem när han väl kör själv. Dessutom har jag ju fått uppleva hans utveckling från en rumssittande, dataspelande nånting till en som faktiskt acklimatiserat sig till sitt jobb och är jätteglad över att tjäna pengar. Att kunna köpa prylar han vill ha utan att mamma ska betala, att betala för sig därhemma, och att SPARA en del!

Det är en oerhört positiv KICK som han fått!

Och lilla jag har hjälpt till att detta har kunnat förverkligats.
Tänka sig!

 

Rädda sniglar – finns det?

Det har varit fint väder idag! Några plusgrader. Inte särskilt blåsigt. Solen tittade fram mellan molnen. Inte särskilt tunga moln ens!

Jag hade sovit dåligt i natt, så jag la mig och sov drygt en timme till efter frukosten. Kände mig ändå trött och seg. På nåt konstigt sätt. Men tänker det har att göra med att jag börjat behandla mig själv med zonterapi efter julaftonens idoga matlagande och diskande och ståååååående! (Vi var 12 pers som åt och hade oss).

Cykelmusklerna är bra, men inte kökstjänstmusklerna, så nåt dygn efter julaftonen var jag så stel så det var inte klokt. Från hjässan och ända ner till fotabjället.  Jag var som en enda stor hård knut. Man känner sig som en rädd snigel!

Undrar om det gör ont i sniglarna när de drar ihop sig så där som små svarta bollar. De ser hårda ut då…

Sen jag började hos sjukgymnasten för några månader sedan – minns inte exakt när det var – tycks lederna ha blivit rörligare och smidigare. Men själva musklerna tycks bara bli stelare och stelare. Reagerar jättemycket för minsta lilla extra påfrestning genom att dra ihop sig. Och även om jag inte gör nåt utan blir sittande länge. Fattar att det är en typ av träningsvärk, men…

Nåja! Tanken kom i alla fall att jag skulle sätta igång och ge mig själv zonterapi, och till det se till att massera mig också. Så gott det går alltså eftersom det är rygg och nacke det mest är fråga om och ner om bäckenpartiet och höfterna. Men har inte mindre än tre olika massageapparater till hjälp, och till fötterna använder jag den som ger hårdaste vibrationerna. Vilken dessutom har ett längre handtag och därför också är helt utmärkt att klia sig på ryggen med. Särskilt som jag satt på ett munstycke (munstycke???) som är taggigt och påminner om en kraftig borste. Inte direkt mjuk, dock…

Det måste vara tre gånger nu, som jag suttit där i soffan och försökt komma åt överallt på fötterna och längs med ryggraden, och faktum är att det verkar hjälpa! Hjässan, nacken och halsen kan jag komma åt med händerna. Om jag gör det när jag ligger i sängen, känns det som att särskilt musklerna där från halsen ut mot axlarna har lättare att slappna av och bli mjuka så jag kan bearbeta dem.

 

Zonterapi och massage! Tänka sig! Trots att jag inte klarar av att tryckmassera under fotsulorna med tummarna! Man är ju ingen supervig barnunge längre.

Men jag vet av erfarenhet att zonterapi fungerar. Man ska bara hålla på att ge/få behandlingar regelbundet under en kanske ganska lång tid. Ju längre tid man haft sina problem, desto längre tid och fler behandlingar krävs innan man blir bra från sina besvär.

Det är mycket vanligt att man får en reaktion i början av en behandlingsperiod. Till exempel i form av smärta, eller trötthet, eller nåt annat. Beroende på vad man har för problem från början. Oftast går det över ganska snabbt, även om det kan komma tillbaka efter varje behandling ett tag framöver. Det är då många som blir behandlade ger upp och tror de blir sämre. Men det är faktiskt tvärtom! Kroppen svarar på behandlingen och börjar läka! Så stå ut med det! Ge inte upp! Ge kroppen en chans!

När jag nu började behandla mig, märkte jag dels att stelheten gav med sig gansla snabbt och mycket tydligt. Men jag blev också trött, och efter gång 2 hade jag jätteont i nedre ryggmusklerna när jag rörde vid dem, och efter gång 3 fick jag jätteont längs höftbenskammen och i skinkmusklerna. Men det gick över under dagen och gav mig inga problem. Problemen fanns innan jag alls började behandla mig. Under själva behandlingarna var det som att jag kunde andas lättare, och rent generellt under och efter de här tre första omgångarna, känner jag mig liksom lättare! Magen svullnar inte upp lika mycket längre, och får heller inte den där obehagliga killande känslan som liknar ångest. Och som fick mig att äta, för att dämpa känslan. Inte bra!

Häromkvällen när jag inte tyckte jag hade nåt att äta här hemma, inget gott i alla fall, så var hungern som kom bara normal hunger. Magen kändes tom och platt! PLATT!!!

Så det här ska jag hålla på med nu ett antal veckor framöver. Typ var tredje dag. Zonterapi. Och ryggmassage. Och sen fortsätta ett tag till…

Ack! Om man ändå hade haft råd att gå till nån och få riktig massage! Gjorda med händer!!! 

 

Nyårsdag…

2

… och det gamla året ligger bakom oss medan vi ännu bara nosat lite på det nya.

För egen del har jag mest legat lågt idag. Stack iväg till Maxi i förmiddags, var tvungen uppdatera med bland annat ägg och rapsolja. Finns nog inget tråkigare än fettfri vegankost! Typ linssoppa med broccoli och potatis. Inget fel i och för sig – men inte varje dag! Festade också till genom att köpa hem krögarpytt, och åt en alldeles för stor portion till middag. Så det blev till att nagga lite på checkkrediten. Men what the fuck! Äta bör man, annars dör man!
Märkte i går kväll att jag hade så tråkig mat hemma att jag helst inte ville äta alls. Men magens kurrande gick så småningom över till skrik så jag gjorde nån sorts bröd. Fettfritt och äggfritt. Hade lyckligtvis lite majonäs att ha om pålägg…

Så det blev bara en kort cykelrunda idag, för efter Maxirundan började det regna. Och det fortsatte det med hela dan. Så spännande är livet på en pinne!

Det är väl i det här läget det är meningen att man ska se tillbaka på året som gått, besluta vad man ska göra under året som kommer – och avge nyårslöften.
Jag har ett nyårslöfte. Att inte ge några nyårslöften. Bra va!?

Året som gått har varit både bra och dåligt, beroende på ur vilken vinkel man ser på det. Det kommer säkert att bli så 2018 också. Omväxlande trist och kul, ensamt och festligt, sol och regn, ännu mer cyklande…

Dottersonen kommer väl förr eller senare att ta sitt körkort. Förhoppningsvis förr. Men jag kommer att sakna de där stunderna med honom när jag lämnar och hämtar honom i Ängelholm. Kommer till och med att sakna att handla på Maxi där.
Men kommer att ha betydligt fler möjligheter att göra och vara med på olika saker här, möta fler och nya människor och  – förhoppningsvis – möta en eller ett par som kommer att bli riktigt goda vänner.

Jag räknar med att stelheten och värken i kroppen ska ge med sig helt, att cykelturerna kan fortsätta bli allt längre, och att jag utan problem även kommer att kunna cykla söderöver, till Råå och där förbi – och sedan hem igen. Eller varför inte cykla Kullahalvön runt! Been there! Done that! Whant more!!!

Har faktiskt mer än dubblat vad jag klarar att cykla nu, mot vad jag klarade när jag flyttade hit i början av februari. 2016 var inget kul år när allt rasade fysiskt. Ischias och hela alltet… all styrka och kondition försvann… och lust… det är väldigt skönt att inte 2016 har upprepat sig… tack för det!

Vad mera?

Jo! Önskar förstås att jag rent generellt bygger upp styrka, ork, kondition och smidighet. Och att jag i och med det även tappar ett lämpligt antal kilo. Åtminstone 10-15.

Jag vill komma igång att skriva igen, och försöker låta bli att oroa mig över att jag aldrig tycks få en endaste idé. Det fick jag förr! Ofta! Men å andra sidan tycks jag blogga mera! Inte bara bilder utan betydligt mer skrivna inlägg. Det är bra! Och jag kan läsa mer utan att tappa koncentrationen, även om jag fortfarande måste pusha igång mig att ta tag i en bok. Men med Storytel så är det lättare, och det kan jag inte se vara något fel.

Och eftersom jag gjorde en hel del bilder tidigare, och bara mer sporadiskt nu, så önskar jag att även att det ska ta fart igen. Bildskapandet. Och fotograferandet! Och med den nya iPhonen som har en ännu skarpare kamera, så kanske det blir så.


OCH VAD ANBELANGAR:

oro

negativa tankar

stress

rädsla

deppighet

värk

stelhet

spänningar

 


Gott Nytt År!

Receptet!

man sätter sig i soffan
lägger den vispade grädden i kaffekoppen
äter upp chokladmoussen
och har det bra medan man dricker sitt kaffe

allt för bara 13 kr på Ikea

man måste vara generös mot sig så länge man har sig

Storköp

Som födelsedagspresent till mig själv (den 15e) och även som nödvändighet, köpte jag en iPhone SE i dag.

Egentligen har jag inte råd just nu, får väl undvika handla nåt mer alls fram till den 18e, men eftersom det var rea och ganska så precis 1100:- lägre pris mot Apple-stores, så blir det ju trots allt billigare att köpa den nu istället för att vänta en eller ett par månader till.

Jag har att ta av. Kalorimässigt alltså, såväl i skåp som på kropp. För med ”inte handla nåt mer alls” menar jag det bokstavligen. Är så trött på att halka ner i checkkrediten månad efter månad, så nu måste jag bruka allvar och vara riktigt snål.

INTE ENS EN BOK FÖR 10KR!
ELLER EN MUGG KAFFE PÅ IKEA FÖR 5!

Fast frukt och grönsaker kommer jag förstås inte undan. Så lite låna av mig själv blir det.

Jag vill ha en ekonomisk buffert igen! Som jag alltid brukat ha! Till när man måste gå till tandläkaren, eller skaffa nya glasögon, eller till nåt annat som kostar lite mer.

Tur man inte flyttar alltför ofta…

Även en nödvändighet! Jag har haft en iPhone 5C i ett antal år nu. Den har bara 8 GB lagringsutrymme. Det går inte att uppdatera den längre och man kan inte ha nåt på den, mer än det absolut nödvändigaste. Jag tog några bilder på bilhavet ute på Väla i går, och plötsligt pep den till att det inte fanns nåt lagringsutrymme kvar. Då låg där 10 foton och ett skärmklipp.

Med jämna och ojämna mellanrum – och allt oftare – har jag varit tvungen radera appar. En del raderat för gott, andra har jag ominstallerat. Då tar den bort onödiga data och  – för en tid – har jag kunnat använda den igen. T.ex Storytel som jag envetet hållit kvar på Phonen.

Så det var igår, med de ynka 10 fotona, som jag gav upp. Sa ”Näää! Nu får det vara nog!” och började googla jag kom hem.
Och idag blev det Elgiganten!

 

Gamla godingar

10

Eller kanske jag ska kalla det för Nostalgi, även det här inlägget?
Hur som! Gamla böcker blir inte dåliga bara för att det publiceras nya stup i kvarten.  Eller hur?

De här böckerna har jag haft i bokhyllan förr, och i dag hittade dem på Röda Korsets Second Hand. Först hade jag tänkt gå på Erikshjälpen, men det var så många bilar utanför och folk som vimlade, att jag bara schwishade förbi på bajken. Dessutom tar dom 30 kr styck för inbundna böcker, medan RK bara tar 10. Ett bra argument, tycker jag, även om 30 kr för en bok inte heller är dyrt.

Faludis ”Backlash” hade jag på hyllan i många år, men läste den aldrig.
Undrar hur det blir nu?

”Liftarens guide…” har jag läst hur många gånger som helst. De i pocket gick faktiskt sönder till slut. Jag har en samlingsupplaga med de fem delarna som pocket, men köpte den här eftersom den var inbunden. Trots att den bara har med de fyra första delarna.
Jag hade en gång i tiden en inbunden variant på engelska, med fem + en del, och jag måste ha varit en idiot som gjorde mig av med den. Men den var förstås stor och klumpig.

Stephen Kings böcker sparar jag på som sagt var, och idag fann jag ”Rasande Rose”. Den var en av de första av Kings böcker som jag läste. Allra först läste jag ”Jurtjyrkogården”, och en annan av de tidiga var ”Stark”. Sen kommer jag inte ihåg i vilken ordning jag har läst dem.

Men storfavoriten är och förblir den långa berättelsen om ”Det Mörka Tornet”. Varför hittar man bara den första delen, ”Revolvermannen”, som inbunden? Berättelsen om Tornet är snarare en Fantasy. Inte nån skräckis. Även om det finns en del skrämmande scener också, förstås. Men stilen och innehållet i stort är Fantasy.
Det som är lite kul med King, är att det i en roman kan dyka upp företeelser och eller personer från andra av hans romaner. I ”Tornets” femte del, Vargarna i Calla, dyker till exempel plötsligt prästen från ”Staden som försvann” (Salem´s lot) upp och är med i handlingen. Vad var det nu han hette? Jo! Fader Callahan!

Isabel Allende är strålande! Eva Luna är min favorit, även om Andarnas hus också är väldigt bra.

En doft av apelsin har jag också läst tidigare, liksom Harris roman Chocolat. Vad den anbelangar så är ju romanen långt bättre än filmen. Men så är det ju ofta.

Cobbold Hjörnes böcker gillade jag också. Fick för ett tag sedan tag på ”Guppies till kvällsmat” och nu alltså denna. En förtrollad vardag. I min boklista arkiverar jag dessa under ”Feel-good”

Grottbjörnens folk fick ju nästan en nördstämpel på sig på den tiden det begav sig. Och vissa läste den för att den innehöll sex. ??? Jo okeeej! Men att läsa den för sexets skull är ju löjligt! De allra flesta sidorna har inte ett dugg med sex att göra. Mer än sidorna 6… 16… 26… 36… 46… 56… 60… 66… OOOOOOHOOOOOO!!!! Sidan 66! inte mindre än två stycken!!! SÅÅÅÅ sexigt!!!

Jag läste alla Auels böcker på den tiden. Då de var relativt nya. Tyckte bäst om Grottbjörnens folk och Hästarnas dal. Tyckte sämst om Nionde grottan. Kom det ut nån mer bok om Ayla och Jondalar efter den?

Stod också och dreglade över fem Dan Brown-böcker, men där backade jag. Åtminstone för idag. Cykelkorgen var full vid det här laget.

Och nej! Inga recensioner från mig! Jag bara älskar att se min bokhylla sakta fyllas igen. Nytt och gammalt blandat. Så som det ska vara.