Att ha kommit hem

Jag flyttade hit till stan på en lördag, och det var först nu i förmiddags som jag plötsligt insåg att jag bara har bott här fem veckor. Fem veckor och en dag, om man ska vara exakt. Det känns som om jag bott här längre. Som om det gått vecka efter vecka efter vecka och jag har nästan tappat greppet om tiden.

Ganska så snart in i min första vecka, jag tror åtminstone att det var redan första veckan men det kan förstås ha varit andra…
Jo, andra veckan var det nog för jag var väldigt trött första veckan. Lite snorig och hostig också. Men andra veckan var jag alltså iväg och hämtade ett paket på utlämningsstället, en sån där kioskliknande butik med tobak, tidningar, tipsinlämning och godis. Typ! Som ett hål i väggen på en större byggnad. Med Matbutik på andra sidan. Nån frisör. Nåt mera. En pizzeria. Och sen nära en skola och en läkarstation. Så typiskt förortsaktigt. I litet format. Liten förort…

Paketet innehöll inget märkvärdigt, jag hade bara beställt Magnesium från Apotea. Så nu vet ni det. (Har jag verkligen bara bott här i 5 veckor? Har jag räknat fel?)

Men trots att det var grått väder den där dagen, hade jag ingen lust vända hemåt med en gång utan cyklade vidare lite på måfå. Efter en stund fick jag idén att cykla förbi min gamla kyrka, där jag hade trivts väldigt bra, och känt mig som en i familjen. Klockan var väl kvart över elva, halv tolv nånting, vid det här laget, och dessutom onsdag, så det var en vild chansning att någon skulle vara där. Efter vad jag visste då, i nuet, den där onsdagen.

Men chansa kan man ju alltid!

Och kan man tänka sig!!!! Det visade sig att de har sopplunch där varje onsdag, och en av dem jag mötte först var min väninna E som var den jag pratade med väldigt mycket på den gamla goda tiden. Då när vi jobbade under samma tak. Ett kyrkotak det med. Men var här på söndagarna. Och efterhand dök det upp fler och fler bekanta ansikten och det kändes så underbart att vara med i gemenskapen igen, så jag bara njöt och kände mig jätteglad. Och la märke till att alla hade blivit elva – tolv år äldre sen sist… hmmm… och en hel del nya personer skramlade också omkring… nya för mig alltså… jättekul!

Så nu cyklar jag dit varje onsdag och umgås över ett par lunchtimmar, och på torsdagseftermiddagarna är jag med i en annan grupp och har jätteroligt, och har tack vare det även fått flera nya vänner.

Det var en av diakonissorna som berättade om torsdagsgruppen, Syverkstan, och jag bestämde mig utan att tveka ens en sekund att jag ville vara med. En grupp kvinnor – tror i och för sig inte att män är förbjudna men eftersom temat är att göra handarbeten till kyrkan och diakonin, så drar nog inte symaskin och stickor det andra könet så mycket. Och det är nåt visst med att inte alltid vara med i en ”blandad kompott”.

Sen är förstås grundtanken, att det viktigaste är att umgås, inte prompt att vi måste prestera något! Att vara del i en gemenskap. Ålder och födelseort spelar ingen som helst roll. Och klart att vi fikar tillsammans också. Och några är jätteflitiga med att sy stabila tygkassar både till diakonin och till försäljning.
För ni vet väl att plastkassar är ”ute” numera! Plast skadar miljön!

Har till och med försökt mig på att sticka igen. Det har jag inte gjort på hur många år som helst. Trodde inte jag skulle komma ihåg hur man gjorde. Hur la man upp maskor på stickorna? Och hur skulle det kännas i händerna? I fingrarna?
Men till min förvåning kom fingrarna ihåg inte bara hur man stickar, utan även hur man lägger upp maskorna.

I början kändes det jättekonstigt i händerna. Märkte verkligen hur stel jag var, men efter bara en liten stund började det gå lättare. efter några varv kändes det tämligen hemvant igen.
Startade med ett par handledsvärmare i dubbelt garn. Enkelt! Man ger ju sig inte på de smalaste stickorna och tunnaste garnet det första man gör, och jag hade inte en susning om hur många maskor som var lagom att lägga upp. Allt sånt hade jag glömt. Svaret blev att jag la upp alldeles för många så muddarna hade bättre kunnat passa en sumobrottare. Så nu, efter ett par torsdagar, har jag repat upp alltihop och börjat om från början. Med något smalare stickor och något färre maskor. Men jag behöll det dubbla garnet som det var. Man är väl inte dum heller, som ger sig på att dela på det garn som är dubbelt.

Men ska erkänna att stor del av tiden går åt för att prata och skratta, och det är helt underbart att vara med i en grupp med bara kvinnor.

Och bilderna! Jo, dem tog jag idag. Och mixtrade lite med dem.

Annonser

Känslor av vår

Fantastiskt väder! Sol, blå himmel och nästan vindstilla. Lär ska ha varit 8 grader varmt mitt på dan.
Jag gav mig förstås ut på cykeln. Fick för mig att åka till Erikshjälpen i dag också. Bara för att titta! Mingla lite bland folk! Inte köpa nåt!

HAHA!!!! Klart jag köpte nåt! Fast mest kläder den här gången. En del blusar och långbyxor. Nej, nån mannekänguppvisning bjuder jag inte på. Inte ens några bilder på blusarna och det andra. De åkte in i tvättmaskinen när jag kom hem, och hänger på tork nu.

Men jag tog faktiskt några bilder! Gick sakta 1,5 km och bara njöt. Sen hoppade jag upp på cykeln igen och trampade vidare. Och från den sekunden glmde jag bort att jag har kamera på iPhonen. Som vanligt.

Men man får vara glad för det lilla ibland! Och det kändes nästan som första vårdagen. Nästan man kunde låtsas att det var första vackra dagen i maj.

Nästa loppis

Erikshjälpen!
Fräscha fina lokaler! Helmysig cafeteria! Knökafullt med folk! Ingen ”gammallukt” alls! Allt kändes rent och fräscht!
Men varför in i h-e kunde jag inte ta upp iPhonen och ta några bilder! TÄNKTE INTE ENS PÅ DET! Möjligen för att det var just knökafullt med folk, och min rygg var inte att leka med? Antagligen. Eller dålig o-vana…

I vart fall hade jag i alla fall tagit mig det trots regnandet. Tack och lov inte ösregn, då hade jag nog väntat till en annan dag, men ändå såpass att det krävde regnbyxor och regnjacka. Avskyr regnkläder, men ibland är det nödvändigt.

Hur som så hade ischias/rygghelvetet sett till att jag var tvungen ge mig ut, (det brukar lätta när jag cyklar) annars kanske jag hade övervägt att göra den här turen lite senare på dagen. Men tanke på mängden besökare alltså. Misstänker att de flesta ser till att komma hit när stället öppnar klockan elva.

Men som sagt! Jag kom dit (3,74 km), fick av mig regnjacka, handskar osv, och larvade in i butiken. SNYGGT!!!! Cafeteria till vänster. Böcker… väldigt stor bokavdelning efter vad det verkade! Sneglade däråt, tänkte ”sen!” och gled rakt igenom. Om man nu kan glida iklädd 3 lager på benen, kängorna, fleecetröja ytterst-överst, väska över ena axeln till den andra, och cykelkorg med regnjacka, handskar osv i ena handen.
Hamnade bland kläderna och ett leende växte fram. Och en vänlig själ till expedit hämtade en korg på hjul åt mig…

Ja det behöver man väl inte orda så mycket om! Det blev både en jacka och en kofta. Och bakom nästa hörn hittade jag en ny väska till mig. Hade behövt kolla upp jeans/långbyxor också, men sådant måste definitivt provas, och vem vid sitt sinnes fulla bruk sätter igång att prova benkläder när man har 3 lager på benen! Cykelkorg med regnjacka och så vidare…

Sen efter en sväng genom gardiner, överkast, prylar, teknik (vete fasen vad allt var för nåt egentligen, har glömt) lampor, hushåll – väldigt mycket glas och sköra saker – vände jag tillbaka till BÖCKERNA! Och det första ögonen föll på var:


img_2504Karen Armstrongs ”Historien om Gud”.
Och med tanke på att jag helt nyligen tänkt att jag vill läsa en och annan bok av Karen Armstrong, så var ju beslutet sekundsnabbt. I korgen med den.

 


fullsizeoutput_2900

Fick sen syn på Keplers ”Paganinikontraktet”
På den tiden jag var mer aktiv (host host), läste jag ju en del av det som skrevs om Kepler, men har aldrig läst nån bok AV Kepler! Så det ska bli spännande att ta reda på vad jag tycker om den boken!


img_2503

Douglas Coupland tänkte jag på så sent som härom veckan! Men inte just den här boken, ”Hej Nostradamus”,  utan ”Alla familjer är psykotiska”. Den skulle jag väldigt gärna vilja läsa om, ja helst även ha i min bokhylla. Har förstås läst den här också. Även om det var länge sedan. Minns hans skrivstil som smått skruvad, men också rolig. Me like!


img_2502

Richard Wolffs Memoarer ”Rikitikitavi”
Måste man ju bara ha. Ingen tvekan alls!

 

 


img_2501

Och så en underhållande lättläst ChickLit! ”Mellan Raderna” av Jane Green.
Jag har tidigare läst några av hennes böcker – också ganska länge sedan – men minns dem som välskrivna, ganska roliga bladvändare. Lite Marian Keyes över dem!


(Hoppas nu bara att det här upplägget med böckerna i en rad nedanför varandra inte ger sig ut på vandring. Har åtminstone lagt strecket emellan varje… PILLJOBB!)


…. och nu i eftermiddags efter lunchen började jag läsa ”Mellan raderna”. Sen somnade jag. Men inte på grund av bokens kvalitet. Den ska jag fortsätta med.

Och jag borde egentligen inte köpa böcker nu. Inte än! Jag borde vänta tills renoveringen är gjord, parkettgolvet på plats, och bokhyllan hopskruvad!
Men! So what!!!! Jag ska ha nåt kul innan dess!

För övrigt hörde målaren av sig att han skulle höra av sig i mitten/slutet på nästa vecka. (?!?) Innebär det att det blir målning och tapetsering i veckan därpå? Håll tummarna!

Men varför i hela friden måste folk envisas med att hälla stinkande parfymerat sköljmedel i sina kläder!!! Softlan och allt vad de nu heter de värsta. Tur att jag har tvättmaskin, och att inget jag köpte var i ull. DEN läxan har jag lärt mig!

Det är femtielva miljoner gifter i sköljmedel, förutom den vidriga astmaframkallande, kli-i-ögonen, ont-i-huvudet… STANKEN!
Parfym! HA!!! Vads sägs om att lukta friskt och rent istället?

 

Bokstavligt talat

Man bör hålla i sig ordentligt om man är utomhus nu. Åtminstone blåste det rejält tidigare idag, ca 20 sekundmeter i byarna sas det, och det sas också att det skulle blåsa ännu mer ikväll. Riktigt ruskigt väder skulle det bli.

Ja, inte vet jag! Har inte stuckit näsan utanför dörren ikväll mer än att jag gick ut till förrådet med de båda köksstolarna. Fick gå två gånger. Blåste inte bort. Tänkte inte ens på att det skulle blåsa vilt. Kanske gick jag i lä. Vem vet.

Fick iväg kuvertet till pensionsmyndigheten (not a bad thing to be a retiree).

Var med på sopplunchen på St Olof och pratade med både nya och gamla vänner. Hade ett par jättehärliga timmar. Trots att jag inte kunde äta den läckert doftande kycklingsoppan (grädde i) utan hade med mig egen sallad. Gick bra det med. Det viktigaste är ju faktiskt gemenskapen, inte vad man äter.

clip-art-handymanSpisfläkten skulle bytas i dag, men när jag kom hem var den gamla fortfarande kvar. Strax efter fyra mejlade jag vår ansvarige fastighetsskötare om det. Fick svar ganska snabbt, ett par mejl damp ner efter varandra, och slutkontentan var att de hade två nya reparatörer som kanske kände sig lite stressade av det nya, och den ene som skulle fixa fläkten hade missuppfattat uppgiften och bara bytt filtret. Som alltså hade bytts för tre veckor sedan av städbolaget. Som i sin tur skulle ha gjort rent hela fläkten och allt annat i lägenheten som inte hade blivit ordentligt flyttstädat. Vilket dom alltså heller inte hade gjort. Bara lämnat efter sig pölar av intorkat Jif i ugnen och lådan under.
Puuhhh! Hängde ni med på det där?

I morgon eftermiddag ska fläkten i alla fall bytas ut mot en ny, men jag är inte hemma då heller. Då är jag i Olof igen, men i mysgruppen! Prat och fika gruppen! Nya vänner gruppen! Sy och sticka gruppen (om man vill)! Yeah!!!

I övrigt har jag inte gjort särskilt mycket idag. Inte fysiskt i alla fall, mer än att jag cyklade till och från Olof. Blev inte ens 8 kilometer.
Lyssnade nån timme eller två på en bok av Neale Donald Walsh i serien Conversations with God. Närmare bestämt ”The New revelations”. Inspirerande. Och skönt att sitta så där – på en värmedyna – och bara slappna av och lyssna. Den finns på youtube om man vill lyssna, och jag har boken i bokhyllan om jag vill läsa den. Kanske vill det sen. Om jag bara blir klar nån gång med Bridgets Jones och hennes toyboy! (Var finns det roliga i den romanen?)

fullsizeoutput_1eab

Borta bra, men…

Insåg att jag nog kan få plats med schäslongdelen i köket – så jag kan sova på den de där nätterna medan parketten läggs. Förmodligen två. Nätter.
Jag sover ju ändå på schäslongsdelen!

Blir visserligen tvungen vakna och gå upp tidigare på morgnarna, och vet inte riktigt var jag ska vara hela dagarna. På bibblan? St Olof? Hos dottern?

Men det ordnar sig. Kan ju alltid sitta i köket på schäslongen…

För – hemma är ju bäst…

apple

Har landat

… men studsarna efteråt vibrerar fortfarande.
Och det får de lov att göra så länge det behövs.

Och nej! Jag är inte alls färdig här. Vad nu ”färdig” innebär. Nån kan väl säga att det är när alla möbler är på plats, gardiner för fönstren, tavlor på väggarna och ordning i skåp och lådor. Så är det INTE här.

img_2420Det står inte längre några flyttlådor uppstaplade, varken fulla eller tomma. Alltid något. Soffan finns här, annars hade jag inte haft nånting att sova på, och gardiner är på plats för att förhindra insyn – och för att få det att verka en smula ombonat. Och jag hittar någorlunda de saker jag behöver. Under tiden.

Ja, jag väntar.
På renoveringen av rummet. Där ska målas helt och hållet. Tak, golvlister, runt fönstren. Det ska tapetseras, och jag har beställt att det ska läggas in parkettgolv istället för den fula plastmattan. Ekparkett.
Vill inte ha ett vardagsrumsgolv mönstrat som sten. Grått dessutom. En sån plastmatta kan ha sin plats i en hall – där det givetvis också ligger en sån.

img_2422Så jag jobbar för att det ska vara så lite möbler och prylar som möjligt när det ska målas och tapetseras, troligtvis ungefär i månadsskiftet februari-mars. Och ingenting alls får finnas på golvet, när parketten ska läggas. Så till dess måste soffan skruvas isär och ställas undan. I en etta. Där rummet upptar lite drygt halva ytan. Som nu ekar.
Var ska jag sova de nätterna?

Lite underverk här, tack!

img_2428Men det ordnar sig säkert! Allt annat har ju ordnat sig så bra, så då gör säkert den biten det också. Fördelen med den här lätt frustrerande väntetiden, är att jag kan fundera ordentligt på hur jag ska möblera sedan.
Mot vilken vägg ska jag ha bokhyllan? Vilken tur att det är Ikeas Ivar jag har! Platta paket! Bara att skruva ihop.
Åt vilket håll ska jag ha soffan vänd? Åt vilken sida ska schäslongen vara, höger eller vänster? Enklast behålla den som nu.
Och var ska sängen stå sen när jag köpt den?img_2430

Det finns knepigare problem. Till exempel att det är väldigt lite skåp och arbetsyta i köket, trots att golvytan är helt okay. Får plats med bordet och de båda stolarna, och kniper det kan nog ytterligare en eller två personer sitta där och fika. På pallar.

Även om man i praktiken troligtvis hellre fikar tillsammans inne i rummet. Men vill man så går det!

 

img_2432

Jag skruvade ihop en Ivar, placerade den i hallen och tryckte upp böckerna i den.
Skruvade också ihop en smal Ivar och satte i köket med ryggen mot städskåpet. Tryckte upp böckerna om mat där, och fick också in en minibyrå med kuvert, papper och liknande, samt skrivaren. I och med det fick jag undan de sista flyttkartongerna.

Resterande hyllplan väntar i en av garderoberna och resterande gavlar måste jag bära ut till förrådet, liksom de båda köksstolarna.

Det blir gjort lite grand varje dag

img_2424För övrigt så är kyl-fryset lite större än det jag hade i förra lägenheten, och har två plastlådor för frukt och grönt. Inte för att det räcker till. Kylen är ändå överfull med grönt när jag varit och handlat, men likväl! Bättre plats!

Och de andra problemen är till för att lösas. Kom på att jag inte behöver tre garderober som garderober. Två räcker. Den tredje kan jag skaffa fler trådbackar till och använda som förråd till både det ena och det andra.

Och det är en underbar lyx att ha egen tvättmaskin i badrummet.

img_2106

Det händer saker!

Det är Bomässa på Helsingborgs Arena i helgen!

Jag går nog inte dit idag, är lite av en mespropp efter mega-ryggstelheten med mera i går, och dessutom är det halt ute. Men kanske i morgon eller på söndag? Vore kul mingla runt lite! (Ska jag säga som är introvert och inte mycket till minglare. Egentligen.)

Men att komma ut lite mer bland folk på olika sätt, var ju en av anledningarna till att flytta hit! Och just en Bomässa tycker jag verkar intressant!
Och TÄNK!!! Om jag möter nån jag känner sen tidigare! 😀

Hbg Arena

bomässan hbg 10-12 febr 2017

skarmavbild-2017-02-10-kl-12-19-22

Bilderna är bara skärmklipp som jag tog på resp sida på nätet. Har också länkat bilderna till sidorna i fråga om ni vill få lite mer information.

 

 

 

 

 

Har landat, men…

… är tröttare än TRÖTT!!!

Vilket helt klart inte är så konstigt. Att flytta lär vara en av de stora stress-skaparna, och det gäller även när det är en så positiv flytt som min nu. Och även när det går så lätt och behändigt som min nu gjort.

Det är inte det samma som att lätt = inte behöva göra nåt! Jag har också fått deala med att anmäla flytt till bokföringen, se till så min adress ändras på alla nödvändiga ställen, säga upp bredband, skaffa nytt bredband, få till det med el… och så vidare!

2509809lrydv5gpomJag har också de senaste veckorna packat, röjt, kastat, slängt, städat, packat igen, och städat ända in i det sista! Haft extra koll på ekonomin, och att allt skulle klaffa på själva flyttdagen! Och när vi lämnade den lägenheten var allt tömt, rent och redo för nästa hyresgäst!

Tack och lov har jag inte behövt fundera på att hyra flyttbil och allt i samband med det. Där har jag min Mac-vän att tacka stort! Han ringde, kollade priser, beställde bil, hämtade, körde, lastade, körde och så småningom lämnade tillbaka flyttbilen. Jo min dotter och två av hennes vänner hjälpte också till här i Helsingborg, men Mac var den största klippan i det här äventyret. Han var med hela vägen!

Dessutom skruvade han isär min soffa, med schäslong, och skruvade ihop den igen sedan på plats här i Helsingborg. Varpå han kopplade in datorerna så jag hade bredband och wi-fi och Apple-TV. Tack gode gud för honom!

I gengäld fick han, förutom ett jättestort tack, flera kramar, så mycket mat och dryck han kunde proppa i sig samt de pengar som var mellanskillnaden mellan min beräknade kostnad för flyttbil/bensin/diesel och den verkliga. Med tanke på även den bonus han fick tillbaka från Statoil/vad-det-nu-heter-numera, så blev det inte helt illa! Bara man inte börjar räkna timpeng…

Puh!!!! Det var i lördags det, och i måndags efter lunch gick luften ur. Då kom Stora Tröttheten. Och där är jag fortfarande samtidigt som jag trots det fixat lite olika saker.

out-of-dateMen det tar vi nästa gång, tycker jag… now I am kind of…

out-of-date

Sista gången

bild-2016-10-24-kl-00-57Och nu börjar det kännas smått nervöst.

Inte för att jag tror något ska gå fel eller bli tokigt i samband med flytten! Vädret ska vara acceptabelt så som det ser ut nu, och allt som kan göras i förväg är gjort. Det värsta som skulle kunna hända är om jag eller Mac-kompisen blir liggande i nån influensa eller liknande.

Men för att vara lite fatalistisk och vid god tro – eftersom det har varit sånt flyt hittills med flytten – så varför skulle inte resten också gå bra? Det är ju meningen jag ska flytta hem nu! Jag har ju gudarna med mig, vet ja! Jag har ju FLYTET!!!

Men nyligen, samt under de 8 dagar som är kvar till dess, är det många saker som görs för sista gången.

I onsdags var det sista gången för mig att vara med i meditationsgruppen. På tisdag förmiddag hade RM en samtalstid kvar där hon kunde trycka in mig. BLESS HER! På torsdag kommer jag att tvätta här för sista gången och på fredag morgon blir sista gången jag duschar och tvättar håret här.

På tisdag eftermiddag kommer jag att ha med tårta ner till ”kontoret”. Räknade ut att vi kunde bli 10 stycken där kring bordet då, och för att bli av med ägg före flytten bakar jag nog nån ”äggig” äppelkaka som alla kan äta och köper färdig vaniljsås. Undrar just hur stor den tårtan/kakan behöver vara

Förutom Mac kommer jag nog inte att träffa nån av dem mera. Min andre Bästis där håller på att söka sig tillbaka hem till Dalarna, och Mac söker jobb i den stad han bor. Ytterligare några mil bort från Helsingborg. Han säger visserligen att vi kommer att hålla kontakt och att han kommer att hälsa på mig sedan. Men det vet vi ju hur det brukar bli med sådan påståenden. Man vill och menar det man säger! Men det blir inte av. Och så går tiden.

Det är flera personer här i min omgivning som sagt till mig, och jag sagt till dem, att vi ska fortsätta hålla kontakten. Suck… Det är sorg i hjärtat när jag tänker på de jag lämnar nu. På RM. Meditationsgruppen. De på ”kontoret”. Pernilla. Flera andra. Och när jag tänker efter, har jag nog aldrig lika tydligt känt sån sorg över att flytta! Och de flesta av dessa människor är såna jag lärt känna under det här sista året. Som om det var tvunget att jag skulle känna positiva vibbar för platsen… nej inte platsen i sig… men för det här året, för att kunna flytta och känna likadant både före och efter flytten.

Jag har inte blivit vän med den här staden. Accepterat den eftersom jag hamnat här och inte tidigare haft möjligheten att flytta härifrån. Jag pratade med RM om det här idag, och jämförde känslan under åren i den här stan med att jag haft en ”Cloak-device” över mig. En osynlighetsmantel, skulle man kunna kalla det, som visserligen inte gjort mig osynlig men som skyddat mig. Skyddat mig mot känslan av att inte trivas, inte höra hemma, att vara i grunden ensam. En ensamhet som kändes ännu mer efter pensioneringen – TILLS! Om det inte hade varit just för de nya människor jag mött här. Möjligen skulle man kunna säga om året här i byn – Too little, too late!

Gjort mig osynlig, skrev jag, och kom att tänka på att jag på sätt och vis kanske varit osynlig. I varje fall är det så att det här, i den här byn, av de människor jag mött här – har blivit sedd. Insåg det för så sent som häromdagen och delade de tankarna med RM. Särskilt tydligt har det nog varit för mig när det gäller de jag mött tack vare meditationsgruppen. Hur glada de är när jag kommer, vissa nästan flockas kring mig, ler, pratar med mig, undrar hur det är med mig, önskar lycka till med flyttan, kramar mig. Säger: kom nån gång ibland!!! Vill ha min mejladress för att kunna fortsätta ha kontakt!!!

Det kanske låter konstigt, men jag är inte van vid det.

En annan lustig sak, inte ha-ha-lustig, är att jag under det här året har haft mer ont i kroppen och varit stelare än någonsin tidigare. Min tanke hade varit att nu efter pensionen kunna göra långa cykelturer, vara med på olika saker, cykla till stranden på somrarna. Ta tåget till mina döttrar ibland. Ja varit mer aktiv!

Istället hamnade jag hemma mer än vad jag egentligen ville. Deppade till emellanåt. Hade ont. Sov inte ordentligt. Kände mig bottenensam.

Mötte av en slump Pernilla förra våren på ”Art & Design” som senare bl.a. tipsade mig om RM. Kollade in Kyrkan 500 meter bort och hittade några olika aktiviteter som jag började vara med på. Bland annat meditationsgruppen. Det var ju så nära. Inga bussresor eller vintermörka cykelturer behövdes. Bara 5 minuter att gå. Enkelt! Och bland dessa människor fanns också de som tipsade om RM att prata med. (Och hon är SÅÅÅÅÅ underbar att prata med. Och har hjälpt mig SÅÅÅÅ mycket!)


bild-2016-10-24-kl-00-57Hade jag gjort de här sakerna om jag hade klarat att vara så fysiskt aktiv som jag hade räknat med, och cyklat nejden runt var och varannan dag? Och varit superflitig med att skriva romaner och noveller och hålla på med att skapa färgrika bilder av de foton jag skulle tagit på mina cykelutflykter?

Om jag hade gjort det, hade jag då börjat känna rädsla för att bli fånge i mitt eget hem utan vare sig släkt eller vänner i närheten? Hade jag då så smått börjat längta hem till Helsingborg igen med mer närhet till mina döttrar och de trakter jag lärt känna så väl under alla de åt jag har bott där? Och hade jag fått väckt min längtan ännu mera i samband med en av mina döttrars besök här ett par gånger om förra året, så som det blev nu? Hade jag verkligen varit på väg att flytta härifrån nu om mina ursprungliga planer hade  infriats?

Kanske eller kanske inte. Det kan man aldrig säkert veta. Som jag också pratat med RM om, så hade jag kunnat bygga upp ett socialt liv här och nu med början med de vänner som jag lärt känna under året plus  en och annan av de jag känt sen tidigare år här i stan. Mina konstnärsvänner då särskilt.
Och om jag hade mått bra, hade jag dessutom kunnat cykla mina rundor, börjat gå studiecirklar, börja gå på skrivarcirklar igen, satsat på skrivandet här i den här lilla lägenheten och så resa bort emellanåt. Det hade tagit tid att bygga upp såna relationer och ett sådant liv, men det hade gått.

Men längtan till min ”egen” stad och till mina döttrar och deras familjer vägde starkare. Väger starkare!

En annan ”lustig” sak jag upplevde nyligen. Min ena dotter var på besök här en eftermiddag strax efter nyår. Och hela den dagen hade jag inte ont alls, ingen stelhet, ingen ischias, ingenting! Vi strosade runt i affärscentrat, i Stadium outlet, vi satt och fikade, vi gick en runda ute i den vackra kalla dagen – DET KÄNDES SOM ATT JAG VAR HELT FULLT FRISK OCH RÖRLIG!!!!
Först på kvällen kom ishiasen krypande tillbaka, och sen nästa dag den andra stelheten och smärtan också…

Så vad säger inte det om sakernas tillstånd??? 
Och snart, mycket snart, är jag tillbaka i hemstaden med de mina. Så på kvällen nästa lördag sitter jag nog där i soffan helt utsjasad – men lycklig.Namaste

 

Namaste

 

 

Fjorton dagar

Två veckor kvar till flyttdagen. För tre månader sedan tyckte jag det var så länge. Nu är det bara fjorton dagar kvar och jag vet att de kommer att gå fort. Även om det inte känns så just nu.

Ute är det ömsom rysskyla, ömsom vårväder. Spänningen är hög hur det ska gå att köra över Hallandsåsen. Men än så länge är det inte någon snö, och inget som i nuläget tyder på att det ska komma någon snö heller. Måtte vädergudarna vara oss gunstiga! Både på lördagen när lastbilen ska föra oss söderut, och på onsdagen innan när vi ska ner och vara med på besiktning samt få nycklarna.
Vi – det är jag och Mac (kompisen). Han har bil. Han kör. Jag betalar. Hehe…

yellow_bird_png_clipart-72För övrigt har jag hört några talgoxars ti-ta, ti-ta ett par gånger under de senaste dagarna. Vart tog min barndoms tretaktare vägen? De där som sjöng ta-ta-ti, ta-ta-ti?

Det var miljön som förändrades. Livsbetingelserna blev hårdare för tretaktarna och de klarade inte den omställning som krävdes för att överleva. Men tvåtaktarna klarade det. Hur stor är förlusten? För arten som sådan och på sikt?

Människorasen är skyldig till mycken död och förstörelse av vår jord och livet på den. Både när det gäller djur och växter. Och betydligt värre har det blivit. Nu förgiftas även vi människor av den mat vi äter. Monsanto råder och giftet RoundUp sprutas på både det ena och det andra. Fluor i tandcremen, och suspekta kemiska ämnen i duschtvål och hudcremer. För att bara nämna ett uns av allt som kan ta kål på oss alla. 
Så inte utan att man ibland saknar 50-och 60-talet. Eller för den delen – tiden långt dessförinnan.
Inte bara för talgoxarnas skull.

Men nu är det flytt som gäller, och jag har fortfarande inte så mycket annat i huvudet. Drog ju ut spisen i förrgår och gjorde rent. Det var inte så besvärligt.
Idag har jag gjort rent fönstren. Också en enkel match. Bara in- och utsida, inget emellan.
Och monterat ner sista Ivar-hyllan.
I morgon har jag tänkt baka bröd…