Sommarens bakida

Den mår visst inte så bra, den här. Petunian.

Den blommade som bara den för bara ett par veckor sedan. Men sedan dess har bladen gulnat alltmer, blommorna vissnar fortare och alltfler av dem samtidigt. Fattade först inte vad det var frågan om. För mycket vatten? Eller för lite? Behövde duschas???

Sen tog jag på mig läsglasögonen och granskade. Små små ullöss!

Sjutton också!!!

Annonser

Regn?

Jag undrar när det ska regna nästa gång?
Men det har trots allt börjat röra på sig, där uppe i klimatzonen
Om man nu kan kalla det så.

Det är trots allt varmt, med den gassande solen. Snudd på för varmt.
Men bäst passa på vara ute så mycket som möjligt med cykeln ändå. För förr eller senare BLIR det regn!

Så mycket så vi gnäller över DET!

Så kom regnet!

Äntligen! I går eftermiddag!

Det molnade till sig alltmer, sen kom det en kraftig skur, sen höll det upp lite men sen kom ett mer sakta strilande i flera timmar. I varje fall ett par.

Jag satt på uteplatsen under grannens balkong och bara njöt. Läste och njöt! Det luktade så gott. Bortsett från när stenplattorna och det som finns under där, förutom myror, blev drabbade av väta efter lång tids uttorkning.

Men nu är det torrt och varmt igen.

Vet knappt hur länge den här torkan hållit på. Två månader? Cirka? I vart fall minns jag att jag tänkte i början av juni att ”måtte det börja regna snart, FÖRE midsommar, annars blir det jobbigt sen”.

Och det är lite jobbigt med sol som ständigt gassar!

En av mina kompisar på Plantering utan Gränser, frågade för övrigt om jag hade satt ut hinkar i regnet för att spara vatten… som om jag skulle tänka på en sån sak. Men hon är sån! Växt-tokig!

Jag cyklar i alla fall varje dag och har totalt sett överskridit mitt tidigare rekord när det gäller hur många km jag trampat samt genomsnittet per cykeldag. Jag gör också de där måste-sakerna där andra människor är inblandade. Typ sjukgymnasten, DotterM, dottersonen, möten…

I övrigt är det segt. Slumrar oftast till en stund på eftermiddagen, läser, skriver, ser lite på film – men inte så mycket som jag brukar – och stickar på min eviga tröja som inte är färdig ÄN!!! :O

Men jag har det väldigt gott i min tillvaro som pensionista.

Mest bara läser

Så man kan undra vad det är jag flyr ifrån. Säkerligen skrivandet. Och kanske annat. Men känns bra grotta ner sig i böcker för närvarande, och för var bok jag läser vill jag läsa flera.

I boken ”I elfte timmen – Wien 1913-1914” av Frederic Morton, som jag just läst ut, blev jag inspirerad att söka litteratur om andra personer och företeelser som berördes däri. Det var inte enbart omständigheterna till Skottet i Sarajevo som Morton berättade om, utan flikade in tidsbilder från vad som hände runt omkring, samt personer som man än idag känner till. Mer eller mindre väl beroende på vem man är och vilka intressen man har.

Som läsare får man inte bara möta den åldrige kejsaren av Österrike-Ungern, Franz Joseph; arvtagaren Hertig Franz Ferdinand som tillsammans med sin hustru Sofie blev offer för attentatet i Sarajevo; och Gavrilo Princip, den unge hetsporren som sköt dem till döds, samt de omständigheter som tog plats i samband med detta och som ledde fram till utbrottet av första världskriget. Vi får också möta Hitler, Stalin, Lenin, Trotskij, Freud, Jung, Stefan Zweig, Kafka och många flera, samt kompositörer, författare, skådespelare och andra ur den tidens kulturella skrå. ”Wien, Wien nur du allein…”

Vi får också lära oss om borgarskapet och de rika, de som har ”allt”, kontra de fattiga, om arbetslöshet, svält – och död. Om fördomar, intriger och tja…. verkligheten kan mycket väl överträffa fantasin när det gäller både det ena och det andra.

En mycket intressant och välskriven bok, som verkligen ger en bild av hur Europa såg ut och fungerade för bara lite drygt hundra år sedan. Med skönhet och glädje, likaväl som med den smutsigaste byk.
Men så är väl livet även nu. En blandning av allt.

Vad jag bland annat kom att tänka på när jag läste om Hitler, var Alice Miller som skrivit om hans barndom och uppväxt. Hon utbildade sig till psykoanalytiker och praktiserade under många år, men insåg alltmer att det Freud och hans gelikar förespråkade, var enligt hennes åsikt och erfarenhet, helt fel.

Alice Miller engagerade sig i barns utveckling och hur föräldrarnas sätt att vara påverkar dem, vilket i sin tur leder till hur barnet blir som vuxen. Hitler, till exempel, blev som barn slagen och förnedrad, misshandlad både fysiskt och psykiskt, och växte upp till ett känslolöst monster som förföljde och mördade miljontals människor. De ”var inte värda att leva”!

Detsamma gäller andra. Misshandlade som barn – monster som vuxna. Stalin. Rumäniens Ceausescu –  paranoiker… hans regim gav fruktansvärda efterverkningar.

Men man måste inte nödvändigtvis bli ett monster som vuxen. I den 145 sidor tunna boken ”Riv tigandets mur” – som jag ser lite som ett sammandrag, med hänvisningar till andra verk av Alice Miller – ger hon även exemplet med Nietzsche. Grovt misshandlad som barn, skuffade även han undan alla minnen av smärta och förnedring. Lärde sig tigandets konst, gömmande glömmande all smärta han fick genomlida som barn. Men istället för att bli ett monster, utvecklade han sin redan höga intelligens och ägnade sig åt fantastiskt djuplodande filosofiskt tänkande och skrivande. Tills:  ”In 1889 at age 44, he suffered a collapse and afterwards, a complete loss of his mental faculties”.
Nietzsche dog 25 aug 1900, endast 56 år gammal. Liksom många av de andra vuxna, misshandlade barnen, var han sjuklig större delen av sitt liv i bland annat reumatism.

Så varför heter Millers bok ”Riv tigandets mur”? Jo, därför att det misshandlade barnet, oavsett om det är fysiskt, psykiskt eller bådadera, inte vet att det föräldrarna gör är fel. För att inte säga kriminellt! Barnet vet heller inte om nåt annat liv, förstår inte att det är fel – så vida inte en annan vuxen människa finns i närheten som behandlar barnet med kärlek och respekt. Som SER barnet, och kan visa barnet ett annat sätt att vara som vuxen.

Att slå ett barn sägs ibland vara ”för dess eget bästa”. Att frysa ut eller tiga ihjäl barnet är lika mycket misshandel som fysisk aga. Kanske till och med värre.
Sen kommer hyckleriet till. ”Du ska hedra din fader och din moder”. ”Den man älskar den agar man”. Kort uttryckt – barnet tvingas gömma och glömma smärtan, gömma det långt inne i sitt medvetande.

Och att det fortsätter på det där viset, generation efter generation, är ju för att det hållit på så i generation efter generation. Tills nu? Barnet lär sig beteendet av den vuxne. Av föräldern. Av religionen. Överallt där jag läser, om det är i Alice Millers böcker, på Wikipedia om Nietzsche, eller på andra ställen, så dyker Gud/Fadern fram som en domedagsdemon. ”Tillbe mig, annars…”
Människor har onekligen skapat sig den gud de vill ha…

År 1990 när Alice Miller gav ut ”Riv tigandets murar”, skrev hon mot slutet av boken att dagens generation unga är betydligt mer benägna att se det här ”ärftliga” beteende. På det stora hela säger de oftare ifrån, tillåter sig inte bli slagna eller förnedrade på annat sätt.

Men det finns fortfarande en hel del vuxna som säger ”Jag blev slagen som liten, men det har jag inte farit illa av. Tvärtom är jag tacksam för den uppfostran jag fick!” Eller liknande.
Och det finns kristna som slår sina barn för att det står i bibeln.

Som fan läser bibeln då… man tolkar saker och ting som man vill… eller som man blivit lärd. Hjärntvättad.


Det här är en väldigt ytlig och kortfattad ”recension?” (Nej absolut ingen recension). Ämnet är enormt, och det är viktigt. Jag blev aldrig slagen som barn, men  har sen en tid tillbaka insett alltmer att jag som barn (även tonåring?) blev utfrusen av min mamma. Jag har insett det på ett logiskt plan, har en del indicier, några minnen som jag vet är mina, men har inte tillåtit mig att känna smärtan och sorgen. Istället levde jag under många år med ångest, och jag har fortfarande fysiskt ont i muskler och leder. Och jag har märkt även senaste tiden att jag har kunnat bli ledsen, känt mig övergiven, och märkvärdigt underlig till mods emellanåt. Men det är kanske inte så märkvärdigt, egentligen. Känslan pockar på och vill fram, men jag är rädd för smärtan – som jag har gömt långt därinne.

Jag blev utsatt för tigande. ”Mammas rygg är arg”! Och jag tiger för mig själv.

Övrig litteratur av Alice Miller:
  • Det självutplånande barnet
  • I begynnelsen var uppfostran
  • Du skall icke märka
  • Bilder ur en barndom
  • Den bannlysta vetskapen
  • Den dolda nyckeln

Det finns också en hemsida där man kan läsa mer ingående

 

 

Ibland gör man misstag…

Men ibland kan misstaget nullifieras med en gång!

Som nu när jag föll för frestelsen att köpa ett premiumtema jag tyckte var jättefint. Visst provade jag funktionerna och möjligheterna innan jag köpte det! Så långt det gick att prova före köp!

Portfolion var tråkig – bara som en lång remsa med bilder som man klickade fram en i taget. Men även om jag funderade lite på att lägga in ett urval av mina bilder som en portfolio, var inte det något som kändes särskilt viktigt. Man kan lägga bilder i ett galleri på en sida istället.

Så jag slog till! Testade! Kostade mig 355 kr. Ingen jättesumma, men – som jag snart kom att tycka – en helt onödig utgift! Varför i hela friden hade jag inte väntat längre, funderat mera, testat ett par gånger till… Innan!

Ah… det hade nog inte hjälpt, för det var först när jag började sortera och sortera bort bland gamla inlägg, – renodla bloggen lite i riktning mot i huvudsak böcker, läsande, skrivande (i den mån jag nu skriver) och film – som jag la märke till alla ”flaws”

För först då märkte jag att temat uppförde sig konstigt! Till exempel! Om jag scrollade nedåt, gick in på ett inlägg och sen backade bakåt igen, förväntade jag mig ju att komma tillbaka till sidan jag nyss var på! Alltså till i det här fallet bloggsidan där alla inläggen låg i en kronologisk rad. He He!!! Inte heller. Jag kunde hamna precis var som helst, efter vad det verkade. Eller också visade sidan jag kom till bara ett mindre antal inlägg, så jag var tvungen gå till första början! Till ”Blogg” – senaste inlägget överst….

Rätt irriterande när man kanske är på bloggsida 3… eller 5… eller 8…
att vara tvungen börja om från början med scrollandet… grrrr…

Lika idiotiskt som det numera är när man kollar in teman. Gillar man inte det man ser lite närmre på och backar sidan, så kommer man inte till där man var och kan fortsätta letandet. Man måste börja om från början!!! Och det gäller oavsett vad man har gjort eller inte gjort vid kollen, eller hur man backar. Bara WP eller webläsaren! Fruktansvärt irriterande!

Jag blev i alla fall urless och ångrade att jag hade kastat ut 355 kr på det här temat. Men ångerveckan var väl körd, suckade jag för mig själv.

”Jamen kolla!” hördes en liten röst inombords, och trots att jag egentligen var på väg att lägga mig – så gjorde jag det.

Man hade en hel månad på sig!!! Yippie!!!!

Det var heller inte ens särskilt invecklat att begära återköp. I princip bara trycka på en knapp, och sen på en till för att bekräfta. Ovanligt lätt för att vara wordpress, måste jag säga… Det var så jag undrade om det verkligen var sant. Men temat försvann och ett mejl kom där jag fick bekräftelse på återköpet, men att det kunde ta 3-4 dagar, i värsta fall upp till en vecka, innan pengarna var tillbaka på kontot. Men det var skönt ändå att jag kunde bli av med det. Och få pengarna tillbaka. Om det sen blir på öret återstår att se… beror ju på valutakursen…

Och inte ens den fina header-bilden fanns tillgänglig så man kunde välja den…

Det moderna biblioteket

Det moderna biblioteket har inte så många böcker längre. Många är utrangerade, magasinerade – ja hela ämnesområden finns inte tillgängliga längre. Åtminstone inte i fysisk form, inte så man kan strosa omkring i de tysta salarna och botanisera längs den ena hyllan efter den andra.

Istället finns mer utrymmen för andra verksamheter. Studiecirklar, Konserter. Föreläsningar. Rum för studier, forskning… Annat än böcker! Det är inte fel! Biblioteken används även för andra kulturella områden än de som har med läsande att göra. Och det inbegriper även andra språkgrupper och kulturer som fått större utrymme.

Så visst är det bra, men ändå så saknar jag mitt gamla bibliotek. Där man kunde strosa fritt och hitta nåt intressant av en slump. Utan att man visste i förväg vad man letade efter. Visst kan man fortfarande göra så, men utbudet är betydligt mindre.  Och jag har inte hittat ens skymten av en bok under ”Populärvetenskap”. Och under ”andligt” (tror det var den beteckningen) fanns en, säger en bok, av Deepak Chopra.

Vill man ha nåt speciellt, känner till författaren och titeln, går man in på nätet. Där kan man söka och reservera – om man hittar det man vill ha. BRA!

För nån tid sedan – det var nog i höstas – sökte jag efter en viss utgåva av James Joyce ”Odysseus”. Den skulle finnas på hyllan. Det gjorde den inte. Jag reserverade och personalen letade. Det tog flera veckor innan den hittades och jag kunde hämta den.

På mitt närbibliotek finns nästan bara böcker för barn och ungdom. Men i och för sig! Där finns en mängd aktiviteter och jag deltar i en del av dem. Och tänker hänga med på en målargrupp också till hösten. KUL!

Så när jag nu här i värmen satt och hängde, började tankar på vissa speciella böcker åter göra sig gällande. Som om inte Storytel och iBooks vore nog. Jag ville läsa en viss bok av Golo Mann som jag läst tidigare för många år sedan och funnit oerhört intressant och välskriven. Jag kom till och med ihåg titeln. ”Från Bismarck till Brandt”. Hade även sökt efter den tidigare. Utan resultat.

Det finns ingen sån bok! 😦 Så häromdagen undersökte jag lite noggrannare vilka böcker av Golo Mann som fanns att välja på, och nådde sen en AHA-upplevelse! Det måste vara den här! Annan titel, men den handlar om precis det jag mindes. Tysklands historia under fem decennier. Jag beslöt reservera, och hoppades på det bästa.

Bland tipsen på bibliotekssidan dök Ingmar Bergmans självbiografi ”Lanterna Magica” upp. Måste också läsa. Reserverade.
Fick syn på Åsa Mobergs ”Snart är det 1968”.  Alltså! Ett måste det också! Reserverade. Blev nummer fem i kön.

I fredags kom Mann och Bergman och jag hann inom närbiblioteket innan de stängde klockan fem. Skönt ha nära dit. Hann till och med äta först när jag kom hem kl fyra. Och nu har jag läst klart ”Lanterna Magica”.

Av någon anledning gick jag lite senare in på nätsidan igen och frestades. Jo jag minns varför. Hade letat förtvivlat efter ett par böcker som jag trodde mig minnas  titlarna på, men inte hittat! Men hoppet hade inte dött.

Den ena fann jag tack vare att jag sökte på iBooks efter Stefan Zweigs böcker och råkade snubbla på Peter Esterhazy. (Tror det var där jag snubblade…) Sen var det bara att scrolla på tills jag hittade- ”Nedför Donau…”

Den handlar om en resa PÅ Donau från dess upprinnelse… – ”Floden har sin källa i Schwarzwald i södra Tyskland[5] där två mindre floder Brigach och Breg möts”  –  till dess den rinner ut i Svarta havet. Under resan gång får läsaren till livs diverse berättelser. Om jag minns rätt, såväl av filosofisk, geografisk, geologisk och historisk art. Och om grevinnan Hahn-Hahns blick.

Vad jag säkert minns är att jag älskade boken och ångrar numera en smula bittert att jag förpassade den ur min bokhylla. Men när just det skedde, var det säkert av en mycket god anledning. Åtminstone måste jag ha tyckt det då.

Tillbaka än en gång på biblioteksidan, sökte jag efter Wien 1913 och Wien 1914 – utan resultat. Hade inte en susning om författarens namn. Visste det var en historisk bok jag sökte, även den älskad och bortflyttad ur min bokhylla. 😦

Den berättar på ett fascinerande och intressant sätt om vad som hände i Wien under de åren, vilket i sin tur ledde fram till första världskrigets utbrott. Om jag inte minns alldeles tokigt, får läsaren möta Freud, Hitler, Gavrilo Princip, Tesla (?) – och det var minsann inte enbart morden på Hertigparet  – Franz Ferdinand av Österrike och hans hustru Sophie von Chotek – den 28 juni 1914 som satte i gång det stora kriget.  (Om Skotten i Sarajevo…)

HUR SOM!
Till slut sökte jag enbart på Wien och scrollade…
och scrollade…
och scrollade…
och PLÖTSLIGT!!!!

JÄKLAR! ÄNTLIGEN!

Där var den! Men titeln var ”I elfte timmen” med undertitel ”Wien 1913-1914”.

Reserverade förstås. Och plockade med Esterhazy’s ”Esti” också. Så nu har jag två biblioteksböcker hemma – läst färdigt den ena – och fyra på ”vänt”!

Snacka om att det kan vara trevligt att ha biblioteket i datorn, och bara trycka på en knapp för att få hem det man vill ha. Och tipsen kommer ju utefter vad man valt tidigare! Eller?

 

 

Både på Storytel och iBooks finns dessa båda Frederic Morton.  Men tyvärr inte ” I elfte timmen”.  Inte ens på engelska. 😦

 

Lanterna Magica?

Mycket bra!
Välskriven  och både rolig och intressant. Men möjligen ska man kanske vara i min ålder och filmtokig – samt en smula nostalgiskt lagd – för att uppskatta den här typen av böcker från den här tiden. Älskade särkilt barn- och ungdomsskildringarna… och allt om filmerna och kvinnorna och livet…

Bergman skriver så man ser bilder inombords, känner dofter, hör musiken och fåglarna och trädens sus och vågornas skvalp och åskovädrens dundrande…

Hade däremot lite svårare för några passager mot slutet. De nio åren i München och det om opera… opera och jag och en massa folk jag aldrig hört talas om – det är nog inte min grej.
Men som helhet! Tummen upp!

Varför inte prova att läsa en bok som inte är utgiven nyligen av någon ung författare! Kan vara både lärorikt och givande! Lanterna Magica finns för övrigt på Bokus!


Och Nej! SÅ gammal är jag inte. 😉 Bara ganska så nybliven pensionista,

Je ne sais quoi

(Ursprungligen publicerat den 5 juli 2016 – för visst kan man ge en repris nån gång ibland?
Och jag tyckte denna var rätt rolig…)

Inte bokstavligen dö förstås, försöker bara ge en bild av vilken dignitet det är frågan om.

Adehåde fastnade i tankevirret. Och när Adehåde börjar tänka, då tar hen i ordentligt! Hen stoppar inte för nånting och växer potentiellt. I det här fallet för något där oro hade sin grund. Och oron blev till rädsla, och rädslan blev till att hen i princip skulle dö precis när som helst. Varpå tankeflödet blev ännu mer kaotiskt.
Då kliver Aspie in och försöker göra sitt. Nämligen leta fakta. Som en närsynt privatdetektiv söker Aspie information och saklighet, balans och kunskap, medan Adehåde virrar bort sig alltmer i orimligheternas slingrande djungel. Och Aspies mobiltelefon surrar sig varm.

Så kommer då äntligen stunden, efter flera dagars repetitivt kackel bland de små grå. Den räddande Ängeln dyker upp. Den som med utanförskapets klara ögon och sinnets djupa kunskap pekar på vad som egentligen står på. Och som det starkaste ljuset skingrar Ängeln det djupaste mörkrets djupaste skuggor.

De båda A-na smälter samman i ett gemensamt utrop: Jaaaaa! Så klart! Det visse jag ju egentligen! Varför tänkte jag inte på det!?
Och Ängeln visas den tacksamhet som är det minsta någon kan begära. Det vill säga den största tacksamhet som över huvud taget kan ges och fås.
Blomstren lyser i de klaraste av färger.

Efteråt kommer reaktionen. Adehåde hopslingrad med Aspie sover i uttröttat lugn. I behaglig förvissning om att det här aldrig kommer att hända igen, de har ju varann, till balans och stöd. Två skärpta, kloka, erfarna halvor.

Tills nästa gång… tills… jag vet inte vad…
något blir spegelvänt?