Alltid är det nåt

Så det kom lite snö här också. En genomgrå, totalmolnig morgon visade vit markyta och ishinna på pölarna som blev till i går. Men det var inte vitare än att man såg var det växer gräs, och var det är barmark eller asfalt.

Värst var vinden. 18 sekundmeter påstod Klart.se, och till det ett par minusgrader. Och en del snöskurar under förmiddagen innan det äntligen började klarna upp. Nu hoppas jag på de där två plusgraderna och sol, samt barmark på cykelbanorna. För om mindre än två timmar måste jag ge mig ut. Och molnmassorna hotar fortfarande det blå, även om det ser bra ut på den här bilden.

Annonser

Livet i största allmänhet

Ja, det var ju det! Livet i största allmänhet. Jag tycker det mest flyter nu. Gör inget särkilt! Antar jag fortfarande landar efter flytten. Städningen, allt det där jag inte kunde göra medan möbler och allt stod kvar, var för jävlig rent ut sagt. Kräla omkring på golvet och ta lister, element och liknande – det var inget min kropp var van vid direkt.

Men nu är det gjort, och allt känns prima!

Fast jag är nog ganska lat. Medger, rätt skönt. Gör förstås alla ”måsten” inklusive vardagsstädningen här, men sen sitter jag för närvarande mest och ser film eller lägger pussel eller nån patience. Läser en del, men inte varje dag. Tänker jag skulle skriva mer, men vete sjutton vad det är som gör att jag inte kommer igång ordentligt med det.

Å andra sidan har det varit jul och är fortfarande vi mitt i den mörkaste vintern. Även om det är regn, inte snö, som kommer de där mörka, gråa dagarna, så är det ändå en sån där period under året när man är tröttare, latare. Lyckligtvis skiner solen nån gång ibland.

Men jag är på gymmet 2-3 gånger i veckan, och den där lårpressen har gjort underverk med höftområdet. Jag var så stel i de musklerna, kanske ännu mer i fascian i och runtom, och därför har det varit jättejobbigt att gå. Men träningen, särkilt i lårpressmaskinerna, har mjukat upp och strechat området där, så jag har börjat kunna promenera friare igen. Inte jättelånga sträckor ännu, det är fortfarande cykeln som gäller i första hand, men tillräckligt för att jag ska kunna variera motionerandet.

Så är det ju det där, att när man går, så bär man upp hela sin vikt. När man cyklar så är det cykeln som bär vikten. Vilket känns väldigt tydligt…
Harregu! Jag måste gå ner mer i vikt!

I förra veckan, när jag hade bilen, passade jag en morgon på att handla på Maxi i Ängelholm innan jag körde hem. Väl hemma, var jag förstås tvungen kånka med varorna från parkeringsplatsen. Senare mätte jag att det var 240 meter, och lat som man är på morgonkvisten gick jag förstås inte 2 ggr. Och det jag hade handlat var tungt så in i h…e! Trots att jag hade ryggsäck! – Fast den räckte ju inte till. Hade dessutom 2 plastkassar i vardera handen.

Sedan kollade jag vikten. Det jag kunde se säkert, vägde tillsammans precis strax under 14 kg. Och sen var det lite till av sånt som inte väger så mycket, men som heller inte står nån viktangivelse på. Typ batterier, ett par raggsockar… Men åtminstone 15 kg totalt hade jag släpat med mig från bilen. Hade undrat för mig själv om jag skulle klara det. Armarna föreföll bli längre och längre, och det var som om jag hade noll kondition. Till och med knän och fotleder protesterade.

Tänkte: Tack gode gud att inte jag väger 15 kg mer! Fy, att alltid släpa runt med den extra vikten! Men inser också, dock inte för första gången, att 15 kg hade varit perfekt om jag kunde gå ner! Eller åtminstone 10! Särkilt om nu den träning jag påbörjat, och cyklande och promenerande också ökar, så att jag bygger på med muskulatur men arbetar bort onödiga fettdepåer. Då räcker det med ca 10.

Nu får jag lite dåligt samvete, när jag sitter här och skriver, för att jag inte stuckit iväg till gymmet idag som jag hade tänkt. Men det regnar rätt bra ute så det känns ganska motbjudande att ge sig ut på cykel när det inte är absolut nödvändigt. Men jag var där senast i torsdags, och det är okej med 3 vilodagar emellan. Eftersom jag jobbar mycket med axlar, rygg, mage och höft/lår där, så behöver de muskelgrupperna vilan.

Och i morgon ska det inte regna, kanske rent av blir soligt. Om än blåsigt…

För övrigt! Det är på Nordic Wellness jag tränar, och på deras app finns mängder med pass att träna med online. Helt super! Satte på en video i morse som heter Dance 2, och hängde med så gott jag kunde. Har ju inte börjat boka in mig på pass ännu, är för feg för att visa hur skruttig jag är – jag vet, jag har testat innan här hemma med dans – och det är inte mycket jag orkar även om det är kul.

Men kan jag kombinera träningen där med träning online, kan jag hänga med i min egen takt och om än sakta – så i alla fall successivt bygga upp mer av både kondition, rörlighet och styrka. Jag siktar på att så småningom kunna vara med på Zumba. Det verkar så himla kul, och musiken är jätteskön! Medryckande i allra högsta grad!

Nytt och nytt

Nytt år och ny lägenhet där nu jag bott i en månad. På dagen.
Har kommit på plats nu, så att säga.
En hörnlägenhet åt sydväst och – förstås – med fönster åt båda hållen.
Det lär bli en solig och varm sommar.
Kanske…

Just nu smattrar regnet skönt mot rutorna. Det är rofyllt!
Därtill är det skönt att helgerna är över, att det är vardag igen.

I morgon ska jag köpa mig en eller ett par krukväxter.

Long time, no seen

I mitten av juli var det som jag senast la in nåt här på bloggen. Så det finns väl en risk att ni har gett upp hoppet om mig vid det här laget. Men jag kan väl alltid hoppas att åtminstone en och annan av er där ute i etern finns kvar och ser mitt tappra försök till återkomst. För jag är ”still alive and kicking” som dom engelsktalande också säger ibland.

Hur ska man nu i så korta ordalag som möjligt ge en resumé av de senaste månaderna? Jag såg när jag som hastigast bläddrade igenom bloggen, att jag nämnt om en ny lägenhet i ett nybyggt hus. Skrev visst också nåt om obehaglig lukt i lägenheten och visst nämnde jag ett föråldrat ventilationssystem? Sen var det också en del inlägg om böcker och läsande, men det ämnet väntar jag med till nåt annat tillfälle. Har ärligt talat knappt varken läst eller lyssnat på några böcker de senaste månaderna.

Jag fick i alla fall en lägenhet i det nybyggda, och har helt nyligen flyttat hit. Den sjunde december närmare bestämt. Sedan hade jag kvar den gamla i ytterligare en vecka, varunder jag förstörde mig på städningen. Känner fortfarande av det i ryggen, och händerna gör fortfarande ont. Men inte lika mycket som för några dagar sedan, så det ska väl ordna sig med det också.

Den nya lägenheten är underbar, men jag ska hålla er på sträckbänken ett tag med den informationen, och istället ägna mig lite åt dålig luft. Det (nu försvunna) problemet blev väldigt påtagligt när jag väl var ifrån den gamla och hade frisk luft i en ren fräsch oförstörd lägenhet. Jämförelsen!

Ventilationen där var åt skogen, fick in lukter från andra lägenheter och säkerligen var det något onyttigt i de där tunnlarna som kallades för ventilation. På 90-talet hade man kompletterat det ursprungliga systemet – byggt 1973-74 – efterom det var vattenskador och även mögel inom området. Ingen nu tycks veta nånting om vilka byggnader det var frågan om, bara en del eller alla, men alla husen blev i alla fall uppdaterade med ett extra ventitationssystem.

Jag skulle kunna slå vad om att ”mitt” hus var ett av dem som var drabbade av mögel. Eller/och så har något hänt senare som har orsakat dålig lukt etc.

Så! Ja! Jag har inte mått särskilt bra det här året, och värre blev det efterhand som månaderna bytte namn.

I nuläget är kanske inte det faktum att köket är snett, som om marken under sjunkit en smula, det som i sig är det som är värst. Utan lukten av muggighet. Vet knappt hur jag ska beskriva det. Den som besökt ett gammalt trähus nån gång, en oisolerad vind kanske, eller ett källarutrymme där det finns trä, kan kanske tänka sig hur det luktar. Dessutom blev det dammigt märkvärdigt snabbt! Märker skillnad på det också, nu när jag kan jämföra.

Min granne och jag köpte var sin luftrenare i somras, och tur var det. Det höll undan det värsta. För det var inte after-shave-lukten som strömmade in i lägenheten som egentligen var det värsta. Det bara uppenbarade väldigt tydligt att det fanns ett problem.

Nu, efter flytten, la jag tydligt märke till att lukten ifråga satt både i kläder och gardiner. Så jag har tvättat och tvättat de här dagarna. har bara några jackor kvar… och mattan… Hur ska jag göra med mattan!?!?!?!?!?

Även i kartongpapp, så de lådor jag hade packat först och förvarade i rummet, luktade också av muggi-fukti-mögel (???). MInst luktade sådant som hade stått i badrummet. Längst från rummet och med luftutsug, inte luftinblås!

Till råga på allt, så bara för att testa, satte jag igång luftrenaren här i min nya lägenhet – egentligen fattar jag inte varför – och ut strömmade lukten av muggi-fukti-mögel. Snabbt som  attan stängde jag av den igen, stoppade ner den i sin kartong och satte undan den. Har inte råd att köpa kolfilter nu, och känner inget behov av att använda den heller. Känner knappt inget behov av att öppna balkongdörren och vädra heller. Men till sommaren kan det vara bra att ha apparaten, för den kyler ju ner luften också. Inte bara renar.

Vad den här dåliga luften har orsakat åtminstone under 2018, minns inte att jag hade några problem innan dess, är att jag känt mig mer eller mindre konstant förkyld. Utan att varken bli riktigt dålig eller – riktigt bra. Ofta obehagligt trött. Bara så där pang bom på eftermiddagarna att ögonen ville falla ihop. Och framåt sommaren fick jag också eksem. Fattade först inte varför det började klia i öronen, och lite senare även i nacken i hårfästet. Det var först när jag var hos doktorn i ett annat ärende, och han var hygglig titta efter i hårfästet, som jag fick reda på att det var eksem. Har aldrig haft det så tidigare. På fingrarna, ja, om jag äter ost eller envisas med mjölk under en tid. Men aldrig i hörselgången eller i nacken. Undrade förstås om det var på grund av något jag åt, justerade min diet, men vet faktiskt inte säkert om nåt födoämne kan ha varit inblandat. Det mesta av irritationen i nacke har ialla fall givit med sig, och nu tycks även klådan i öronen minska. Kan vara en kombination av luften där, och det jag äter. 

Och det som jag trodde skulle bli ett kortare sammandrag, har nu vuxit till nåt betydligt längre. Ändå känns det som jag bara skrivit en liten liten del av vad jag skulle ha kunnat skriva. Och du som hängt med ända hit, är bara att gratulera! Tack så jättemycket för att du la ner den tiden på mig.

Om den nya lägenheten får jag skriva mer om vid ett annat tillfälle. Kort nu: Jag trivs jättebra! Luften är frisk och fräsch, planlösningen är suverän och jag ser fram emot att bo kvar här tills man bär ut mig med fötterna före – om 30 – 40 år eller nåt. LÄNGE! I alla fall…

Men än så länge, är det en smula provisoriskt här. Men soffa och soffbord kommer på torsdag kväll… Och bilderna tog jag i förra veckan, så några gardiner har jag fått upp sen dess.

Som sagt – blir snart med soffa och bord…

Bakom biblioteket finns sovrummet… 😀

Tar ett tag innan allt har funnit sin plats, men visst syns det att det här är ett kök med utrymme för såväl utensilier som för bak och matlagning! 😀

 

Sommarens bakida

Den mår visst inte så bra, den här. Petunian.

Den blommade som bara den för bara ett par veckor sedan. Men sedan dess har bladen gulnat alltmer, blommorna vissnar fortare och alltfler av dem samtidigt. Fattade först inte vad det var frågan om. För mycket vatten? Eller för lite? Behövde duschas???

Sen tog jag på mig läsglasögonen och granskade. Små små ullöss!

Sjutton också!!!

Regn?

Jag undrar när det ska regna nästa gång?
Men det har trots allt börjat röra på sig, där uppe i klimatzonen
Om man nu kan kalla det så.

Det är trots allt varmt, med den gassande solen. Snudd på för varmt.
Men bäst passa på vara ute så mycket som möjligt med cykeln ändå. För förr eller senare BLIR det regn!

Så mycket så vi gnäller över DET!

Så kom regnet!

Äntligen! I går eftermiddag!

Det molnade till sig alltmer, sen kom det en kraftig skur, sen höll det upp lite men sen kom ett mer sakta strilande i flera timmar. I varje fall ett par.

Jag satt på uteplatsen under grannens balkong och bara njöt. Läste och njöt! Det luktade så gott. Bortsett från när stenplattorna och det som finns under där, förutom myror, blev drabbade av väta efter lång tids uttorkning.

Men nu är det torrt och varmt igen.

Vet knappt hur länge den här torkan hållit på. Två månader? Cirka? I vart fall minns jag att jag tänkte i början av juni att ”måtte det börja regna snart, FÖRE midsommar, annars blir det jobbigt sen”.

Och det är lite jobbigt med sol som ständigt gassar!

En av mina kompisar på Plantering utan Gränser, frågade för övrigt om jag hade satt ut hinkar i regnet för att spara vatten… som om jag skulle tänka på en sån sak. Men hon är sån! Växt-tokig!

Jag cyklar i alla fall varje dag och har totalt sett överskridit mitt tidigare rekord när det gäller hur många km jag trampat samt genomsnittet per cykeldag. Jag gör också de där måste-sakerna där andra människor är inblandade. Typ sjukgymnasten, DotterM, dottersonen, möten…

I övrigt är det segt. Slumrar oftast till en stund på eftermiddagen, läser, skriver, ser lite på film – men inte så mycket som jag brukar – och stickar på min eviga tröja som inte är färdig ÄN!!! :O

Men jag har det väldigt gott i min tillvaro som pensionista.

Mest bara läser

Så man kan undra vad det är jag flyr ifrån. Säkerligen skrivandet. Och kanske annat. Men känns bra grotta ner sig i böcker för närvarande, och för var bok jag läser vill jag läsa flera.

I boken ”I elfte timmen – Wien 1913-1914” av Frederic Morton, som jag just läst ut, blev jag inspirerad att söka litteratur om andra personer och företeelser som berördes däri. Det var inte enbart omständigheterna till Skottet i Sarajevo som Morton berättade om, utan flikade in tidsbilder från vad som hände runt omkring, samt personer som man än idag känner till. Mer eller mindre väl beroende på vem man är och vilka intressen man har.

Som läsare får man inte bara möta den åldrige kejsaren av Österrike-Ungern, Franz Joseph; arvtagaren Hertig Franz Ferdinand som tillsammans med sin hustru Sofie blev offer för attentatet i Sarajevo; och Gavrilo Princip, den unge hetsporren som sköt dem till döds, samt de omständigheter som tog plats i samband med detta och som ledde fram till utbrottet av första världskriget. Vi får också möta Hitler, Stalin, Lenin, Trotskij, Freud, Jung, Stefan Zweig, Kafka och många flera, samt kompositörer, författare, skådespelare och andra ur den tidens kulturella skrå. ”Wien, Wien nur du allein…”

Vi får också lära oss om borgarskapet och de rika, de som har ”allt”, kontra de fattiga, om arbetslöshet, svält – och död. Om fördomar, intriger och tja…. verkligheten kan mycket väl överträffa fantasin när det gäller både det ena och det andra.

En mycket intressant och välskriven bok, som verkligen ger en bild av hur Europa såg ut och fungerade för bara lite drygt hundra år sedan. Med skönhet och glädje, likaväl som med den smutsigaste byk.
Men så är väl livet även nu. En blandning av allt.

Vad jag bland annat kom att tänka på när jag läste om Hitler, var Alice Miller som skrivit om hans barndom och uppväxt. Hon utbildade sig till psykoanalytiker och praktiserade under många år, men insåg alltmer att det Freud och hans gelikar förespråkade, var enligt hennes åsikt och erfarenhet, helt fel.

Alice Miller engagerade sig i barns utveckling och hur föräldrarnas sätt att vara påverkar dem, vilket i sin tur leder till hur barnet blir som vuxen. Hitler, till exempel, blev som barn slagen och förnedrad, misshandlad både fysiskt och psykiskt, och växte upp till ett känslolöst monster som förföljde och mördade miljontals människor. De ”var inte värda att leva”!

Detsamma gäller andra. Misshandlade som barn – monster som vuxna. Stalin. Rumäniens Ceausescu –  paranoiker… hans regim gav fruktansvärda efterverkningar.

Men man måste inte nödvändigtvis bli ett monster som vuxen. I den 145 sidor tunna boken ”Riv tigandets mur” – som jag ser lite som ett sammandrag, med hänvisningar till andra verk av Alice Miller – ger hon även exemplet med Nietzsche. Grovt misshandlad som barn, skuffade även han undan alla minnen av smärta och förnedring. Lärde sig tigandets konst, gömmande glömmande all smärta han fick genomlida som barn. Men istället för att bli ett monster, utvecklade han sin redan höga intelligens och ägnade sig åt fantastiskt djuplodande filosofiskt tänkande och skrivande. Tills:  ”In 1889 at age 44, he suffered a collapse and afterwards, a complete loss of his mental faculties”.
Nietzsche dog 25 aug 1900, endast 56 år gammal. Liksom många av de andra vuxna, misshandlade barnen, var han sjuklig större delen av sitt liv i bland annat reumatism.

Så varför heter Millers bok ”Riv tigandets mur”? Jo, därför att det misshandlade barnet, oavsett om det är fysiskt, psykiskt eller bådadera, inte vet att det föräldrarna gör är fel. För att inte säga kriminellt! Barnet vet heller inte om nåt annat liv, förstår inte att det är fel – så vida inte en annan vuxen människa finns i närheten som behandlar barnet med kärlek och respekt. Som SER barnet, och kan visa barnet ett annat sätt att vara som vuxen.

Att slå ett barn sägs ibland vara ”för dess eget bästa”. Att frysa ut eller tiga ihjäl barnet är lika mycket misshandel som fysisk aga. Kanske till och med värre.
Sen kommer hyckleriet till. ”Du ska hedra din fader och din moder”. ”Den man älskar den agar man”. Kort uttryckt – barnet tvingas gömma och glömma smärtan, gömma det långt inne i sitt medvetande.

Och att det fortsätter på det där viset, generation efter generation, är ju för att det hållit på så i generation efter generation. Tills nu? Barnet lär sig beteendet av den vuxne. Av föräldern. Av religionen. Överallt där jag läser, om det är i Alice Millers böcker, på Wikipedia om Nietzsche, eller på andra ställen, så dyker Gud/Fadern fram som en domedagsdemon. ”Tillbe mig, annars…”
Människor har onekligen skapat sig den gud de vill ha…

År 1990 när Alice Miller gav ut ”Riv tigandets murar”, skrev hon mot slutet av boken att dagens generation unga är betydligt mer benägna att se det här ”ärftliga” beteende. På det stora hela säger de oftare ifrån, tillåter sig inte bli slagna eller förnedrade på annat sätt.

Men det finns fortfarande en hel del vuxna som säger ”Jag blev slagen som liten, men det har jag inte farit illa av. Tvärtom är jag tacksam för den uppfostran jag fick!” Eller liknande.
Och det finns kristna som slår sina barn för att det står i bibeln.

Som fan läser bibeln då… man tolkar saker och ting som man vill… eller som man blivit lärd. Hjärntvättad.


Det här är en väldigt ytlig och kortfattad ”recension?” (Nej absolut ingen recension). Ämnet är enormt, och det är viktigt. Jag blev aldrig slagen som barn, men  har sen en tid tillbaka insett alltmer att jag som barn (även tonåring?) blev utfrusen av min mamma. Jag har insett det på ett logiskt plan, har en del indicier, några minnen som jag vet är mina, men har inte tillåtit mig att känna smärtan och sorgen. Istället levde jag under många år med ångest, och jag har fortfarande fysiskt ont i muskler och leder. Och jag har märkt även senaste tiden att jag har kunnat bli ledsen, känt mig övergiven, och märkvärdigt underlig till mods emellanåt. Men det är kanske inte så märkvärdigt, egentligen. Känslan pockar på och vill fram, men jag är rädd för smärtan – som jag har gömt långt därinne.

Jag blev utsatt för tigande. ”Mammas rygg är arg”! Och jag tiger för mig själv.

Övrig litteratur av Alice Miller:
  • Det självutplånande barnet
  • I begynnelsen var uppfostran
  • Du skall icke märka
  • Bilder ur en barndom
  • Den bannlysta vetskapen
  • Den dolda nyckeln

Det finns också en hemsida där man kan läsa mer ingående

 

 

Blott en dag…

… skulle man kunna säga. Ett ögonblick i sänder, fortsätter det.
Det är bara NU hela tiden, säger jag.

Ännu en lördag kan läggas till handlingarna. Eller glömmas bort. Det är ju ändå bara lördagar hela tiden. Eller fredagar. Hur man nu vill se på saken. En något mer deprimerande variation kan vara att det bara är måndagar hela tiden. Min syn på saken, numera, är nog snarast att det hela tiden är en dag. Och sen en natt. Men samtidigt ska erkännas att jag inte helt tappat bort att känna helg, när det är fredag eftermiddag.

Blev påmind om att det snart är midsommar. Helger på somrarna är värre än helger på vintrarna när man är ensam. På midsommaraftnar märks människor runt omkring mycket mer. Man känner grilldoft, hör skratt och musik. Folk som umgås och har trevligt tillsammans. Julaftnar och nyårsaftnar kan man kura in sig i sitt bo och dränka sig i filmer. Bad Santa till exempel.

Basfamiljen blir splittrad när barnen blivit vuxna, när några flyttat X antal mil, när… livet förändras.
Men nu tänker vi inte mer på det. Nej, inte nu! För nu är det snart midsommar. När man äter sill och potatis, och jordgubbar med grädde, och dansar en sväng runt en grönlövad stång och super sig full och otrevlig och spyr nästa dag – eller redan på kvällen – och så ska det slåss och bråkas och somnas i buskarna…

Nej den sortens midsomrar har jag aldrig haft. Däremot en hel del ensamma. En del av dem ensam med människor omkring mig. Då är de ensamma med mig själv bättre.
Hur det blir så? Tja… ibland blir inte livet som man trott att det skulle vara. Ibland av egen förskyllan, ibland bara blir det som det blir. Andra har sitt.

Råkade somna nån timme eller två i eftermiddags och vaknade ett par minuter i fyra. Såg först fel och tyckte klockan var ett par minuter i fem. Vad i… hela…? Men det var bara fyra. Det tog tid innan jag kvicknade till. Bakade sen en kaka med solrosfrön, och gjorde en mugg kaffe.

Och nu har det blivit söndag.

Ibland gör man misstag…

Men ibland kan misstaget nullifieras med en gång!

Som nu när jag föll för frestelsen att köpa ett premiumtema jag tyckte var jättefint. Visst provade jag funktionerna och möjligheterna innan jag köpte det! Så långt det gick att prova före köp!

Portfolion var tråkig – bara som en lång remsa med bilder som man klickade fram en i taget. Men även om jag funderade lite på att lägga in ett urval av mina bilder som en portfolio, var inte det något som kändes särskilt viktigt. Man kan lägga bilder i ett galleri på en sida istället.

Så jag slog till! Testade! Kostade mig 355 kr. Ingen jättesumma, men – som jag snart kom att tycka – en helt onödig utgift! Varför i hela friden hade jag inte väntat längre, funderat mera, testat ett par gånger till… Innan!

Ah… det hade nog inte hjälpt, för det var först när jag började sortera och sortera bort bland gamla inlägg, – renodla bloggen lite i riktning mot i huvudsak böcker, läsande, skrivande (i den mån jag nu skriver) och film – som jag la märke till alla ”flaws”

För först då märkte jag att temat uppförde sig konstigt! Till exempel! Om jag scrollade nedåt, gick in på ett inlägg och sen backade bakåt igen, förväntade jag mig ju att komma tillbaka till sidan jag nyss var på! Alltså till i det här fallet bloggsidan där alla inläggen låg i en kronologisk rad. He He!!! Inte heller. Jag kunde hamna precis var som helst, efter vad det verkade. Eller också visade sidan jag kom till bara ett mindre antal inlägg, så jag var tvungen gå till första början! Till ”Blogg” – senaste inlägget överst….

Rätt irriterande när man kanske är på bloggsida 3… eller 5… eller 8…
att vara tvungen börja om från början med scrollandet… grrrr…

Lika idiotiskt som det numera är när man kollar in teman. Gillar man inte det man ser lite närmre på och backar sidan, så kommer man inte till där man var och kan fortsätta letandet. Man måste börja om från början!!! Och det gäller oavsett vad man har gjort eller inte gjort vid kollen, eller hur man backar. Bara WP eller webläsaren! Fruktansvärt irriterande!

Jag blev i alla fall urless och ångrade att jag hade kastat ut 355 kr på det här temat. Men ångerveckan var väl körd, suckade jag för mig själv.

”Jamen kolla!” hördes en liten röst inombords, och trots att jag egentligen var på väg att lägga mig – så gjorde jag det.

Man hade en hel månad på sig!!! Yippie!!!!

Det var heller inte ens särskilt invecklat att begära återköp. I princip bara trycka på en knapp, och sen på en till för att bekräfta. Ovanligt lätt för att vara wordpress, måste jag säga… Det var så jag undrade om det verkligen var sant. Men temat försvann och ett mejl kom där jag fick bekräftelse på återköpet, men att det kunde ta 3-4 dagar, i värsta fall upp till en vecka, innan pengarna var tillbaka på kontot. Men det var skönt ändå att jag kunde bli av med det. Och få pengarna tillbaka. Om det sen blir på öret återstår att se… beror ju på valutakursen…

Och inte ens den fina header-bilden fanns tillgänglig så man kunde välja den…