Ibland är livet fyllt av varför

Har inte kunnat låta bli att fundera en del över stress, utbrändhet och följderna av den stress man har levt i under ganska så många år. Och varför man inte reflekterat mer över stress och dess konsekvenser långt tidigare. Hade man då blivit besparad de problem och omständigheter man lever i nu? Som trots att det hunnit gå snart två år sedan jag blev pensionista, och jag i och med det kom ifrån Fas3-helvetet, fortfarande finns kvar?

Men nu känns det nästan värre. Okej! Jag mår bättre och bättre inombords. Trivs med livet som sådant och med mig själv. Trivs med att ha flyttat tillbaka till min hemstad och på ett väldigt positivt sätt återknutet till min dotter och hennes familj. Trivs med att ha återknutit till en del gamla vänner och fått en del nya och känner mig inte ensam längre.

Men jag upplever att jag har betydligt mer ont och är betydligt stelare än jag var för bara ett år sedan. Jag går hos en bra sjukgymnast som ger mig behandling och jag märker att hon får loss spänningar och knutor både här och där.

Jag gör mina rörelser jag fått, och kan cykla betydligt mer nu och det känns lätt och skönt att göra det. Även om jag har en ganska så bra bit innan jag når det cykelmål jag vill göra.  Cykla dagsturer på åtminstone 4-5 mil med matsäck och gärna nån trevlig person i sällskap.

Ändå så har jag mer ont, på ett blixtrande sätt. Det knakar i axlar och skuldror, starmar stumt i lår och vader, kring bäckenet spänner ett järnband, och inne i skinkorna gör det ont, ont, ont… lyckligtvis inte ner längs ischiasnerven. Det gjorde det för ett år sedan. Under nästan ett helt år…

Men obehagligast är stelheten i axlarna, halsen och nacken. Ja hela huvudet känns som ett hårt och stelt helvete. Med en obehaglig gungighet gränsande till yrsel som följd. Urk!

Varför? Visst hade jag en del problem med framför allt stelhet tidigare också, men nu känns det värre än någonsin!  Är det fortfarande ”det känns värre innan det blir bättre” som gäller? Och när börjar det i så fall kännas bättre?

Har jag massvis med gifter förvarade i bindväv och muskelfästen? Som i och med mitt ökade cyklande, behandling och diverse rörelser nu börjat snurra runt i kroppen på väg ut. Och som orsakar bland annat den där underliga tröttheten som drabbar mig emellanåt? Tröttheten jag känner igen från när jag försökte mig på LCHF och proppade i mig turkisk youghurt och ost. Alltså överkänslighet!

Och/eller är det frågan om nåt mer jag är överkänslig mot, nåt som inte är så tydligt i form av symptom att jag lätt förstår vad det är! Och att detta något påverkar mitt totala mående så mycket att allt verkar vara helt upp och ner och är väldigt jobbigt.

Fick en indikation härom morgonen att det kan röra sig om ägg. Och jag säger bara med en enda djup suck: ”Inte det också!!!” Räcker det inte med alla mejeriprodukter, sädeslagen inklusive havre, kokos i alla former, soya… !!!

Snart vågar man inte äta nånting. Vad är säkert? Ris?
Inte ens äpplen är säkert, även om jag tack och lov inte märkt nåt särskilt med det.

Så det är lite suck och stön och förtvivlan för närvarande. Men om ägg visar sig vara boven till det onda, kanske rent av till smärtan och stelheten, så ska det bli skönt att inte äta fler. Verkligen värt att sluta äta ägg.

Även om det samtidigt känns väldigt trist.

Annonser

Sjukgymnasten

Det var förra tisdagen jag mötte henne, sjukgymnasten på läkarstationen jag tillhör. Det visade sig vara ett klipp. Jag fick ett fantastiskt bemötande, och kände ganska snart att det här var en människa med inte bara kunnande och erfarenhet, utan även med förmåga att känna in och ge både adekvat  och tillräcklig information.

Förutom att jag i lugn och ro fick berätta om vilka symptom jag har, var hur och när, fick jag göra olika rörelser för att hon skulle kunna se hur min kropp utförde de där rörelserna. Även på britsen. Hon gav mig även rörelser som var nya för mig.

Sedan säger hon – och jag minns inte exakt hur. Sa hon ”du har spinal stenos” eller sa hon ”du har symptom som tyder på spinal stenos”? Just då hörde jag bara orden ”spinal stenos” och blev jätteledsen för jag tänkte: är det så här det ska vara resten av mitt liv nu? Med ischiassmärtor och en stelhet i kroppen som hindrar mig från att leva fullt ut som jag vill!

Men hon berättar om spinal stenos och visar till och med förloppet på sån där ryggrad i plast. Hon säger också att det inte behöver vara så farligt eller ens särskilt handikappande. Och eftersom även jag nu kan se vad som behöver göras med min kropp, så torkar tårarna som inte hann rinna ner över kinderna, och jag fylls av en sorts jävlaranamma istället, att det här ska kunna läkas.

Kroppen har ju en underbar förmåga till självläkning. Minsta skråma läker ju! Förkylningar och influensor går över. Och mycket annat – bara man ger den förutsättningar att göra det. Acceptera det som är, och ha tilliten att man blir frisk! Precis som vid en förkylning! Ja, och så lämplig träning förstås. Och förstås det där med hälsosam mat. I mitt fall: först och främst se till att jag sträcker på mig, vänjer ryggen vid att vara rak i alla sammanhang, inte ens sjunka ner i soffan med ryggen i en enda kurva. Ja, och så annan lämplig träning också förstås.

Tänker sen efteråt, att för att säkert kunna veta om det är en spinal stenos eller inte, borde man väl röntga och se om det finns några pålagringar mellan kotorna. Symptom kan tyda på många olika saker. Det är kanske helt enkelt ”bara” stela spända, hårda muskler vilket har orsakats av massiv stress under ett flertal år. Det behöver inte ha blivit mer! Och även om nån kota är påverkad av stenos i någon grad, behöver det inte innebära att hela ryggraden är på väg att växa ihop.

Så jag väljer helt enkelt att ta det här som en varning! Som en gigantisk väckarklocka!

Men varför har jag inte fått reda på vikten av det här från någon av de läkare och sjukgymnaster jag mött under de senaste åren? De om några borde väl kunna påpeka vikten av en bra kroppshållning! Att säga att har har ischias, som inte beror på diskbrock, och ge mig olika rörelser för att lindra eländet – det gör man. Erbjuder smärtstillande mediciner, det gör man. Men det är inte tillräckligt!!! Det säger ingenting om orsaken till det hela. För det är ju först när man vet orsaken till en åkomma som det finns en verklig chans att det ska kunna ske en läkning!

Jag borde förstås själv ha insett allvaret i för mycket sittande och en hållning som gärna sjunker ihop. Och det gjorde jag ju i och för sig! Men ändå! Jag såg och visste, utan att ta till mig allvaret i det hela. Utan att göra nåt drastiskt åt saken! 

Som i så mycket annat var det rädsla som gjorde att jag inte tog tag i problemet. Rädsla att det skulle göra ännu mer ont. Efterdyningarna från de träningspass jag gjort tidigare har varit jättejobbiga, har verkat göra hela problemet värre istället för bättre, så det är förståeligt att jag inte vågat fortsätta med just det.

MEN! Utan att först sträcka ut det som håller på att krokna – kan man då verkligen träna sig sig i form igen?

Märkte i vart fall ganska omedelbart när jag började tänka på hållningen och nu försöker sträcka på mig hela tiden, samt gör en del övningar just i syftet att räta på rygg och nacke, att det gör skillnad! Ischiassmärtorna har försvunnit praktiskt taget helt, och jag kan cykla lite mer. Och jag märker att ryggen är rak nu när jag cyklar. Utan svårigheter!

I övrigt får jag väl se tiden an, och inte cykla/gå FÖR mycket. Som jag gjorde igår när jag stack iväg till Väla… hm
Inte cykelsträckan i sig, såpass klarar jag – men trampandet runt där inne… hm…

Söndag före julafton

Dagen har varit grå men det har inte regnat. Inte såvitt jag har sett, åtminstone. Jag kom iväg till Eurostop och Willys helt torrskodd, och tog det lite lugnt på vägen hem. En smärre omväg.

img_2251Ska försöka handla hem så lite som möjligt nu fram till flytten, men helt utan nyinköp klarar man sig inte. Och ruggigt nog så plockar man till sig både det ena och det andra, trots att det finns förnödenheter i skåpen. Idag stod det bland annat bananer, apelsiner, mandel och bakplåtspapper på inköpslistan.

Det ser nästan ut av det här som om det skulle blivit julbak i dag, men nej! Det skulle det inte! Inte nåt speciellt bak bara för att det är jul om en vecka. Det är bara det vanliga som kommer att utföras. Bröd och nåt till fikat, som varken är sött eller gräddigt.

Tål man varken vete eller nån form av mjölkprodukter, och dessutom vant sig av med att saker ska smaka sött, så får det bli andra lösningar.

Och bröd blev det, med bovete, kikärtsmjöl, mandel och annat i. en det hann in i fryset innan jag kom på att jag kanske skulle fotograferat det först. Så när som på ett par bitar…

Ätit spagetti med bön- och tomatsås till lunch, sett en halv film, sovit middag och läst några tiotals sidor ur Alkemisten.
Pillat med bloggarna, fixat lite med ett Helsingborgsfoto jag fick av stockholmsdottern (har så ruskigt få själv – än så länge), sorterat musik – och diskat.

Hur i hela friden blev det så mycket? Jag tycker jag mest har latat mig idag!

Fridens liljor, alla vänner! Snart är det måndag igen!

 

*Bilderna i galleriet är ett hopkok av gamla brödbak.

Mat! Nu igen?

Nej, jag hade inte planerat att göra en matblogg av den här, men det är onekligen så att man äter varje dag! Önskar ibland att man inte gjorde det för det blir så nedrans mycket disk.

img_2195Idag blev det i alla fall bruna bönor till lunch. Köpte torkade och kokade en stor gryta för ett litet tag sedan. Billig mat, mättande, och ganska många portioner som åkte in i fryset.

Till det gjorde jag idag en ”knaperfräs” av rödlök, vitlök, bacon och aubergine. Och på det den nya favoritkryddan.
Bara namnet alltså! Mesquite! Med bland annat Smoked chipotl! Snacka om exotiskt! Kan inte låta bli att tänka på Castaneda. Förstår inte riktigt varför… 😀 (jo det gör jag)

brownbeans

Learning how to cook vegan

Blandade rotfrukter och grönsaker – Mixed rootveggies and greens – fry until soft
Kidneybönor – add beans – fry for a while, add spices
Add tomatoes, organic fresh and pureed – let simmer until it thickens. Puttra ihop grönsakerna och bönorna med Eko-tomater
Enjoy with basmati-rice and fresh cucumber. Taste with freshly grounded black pepper, and maybe some salt and lemonjuice.

Försöka duger bra…

Apropå det där med utbrändheten…
Egentligen bryr jag mig inte om vilket namn det har. Och jag tänker inte gå till min läkare heller. Det är inte lönt. Det är inte mediciner jag behöver, utan något som läker och helar.

AHA-upplevelsen fick mig att tänka till ett varv extra. Det är ischiassmärtorna som är det värsta. För när det skär som knivar ner genom benen, och vaderna känns som de ska sprängas – då är det lätt att hålla sig för skratt. Jag kan inte utesluta att det är utbrändheten som hjälpt till att skapa den här inflammationen, men det är sannolikt också de här smärtorna som triggar igång både trötthet och annat som kan tolkas utbrändhet. Så oavsett, ska jag fortsätta boosta immunförsvaret samt stoppa i mig gurkmeja som är inflammationshämmande, liksom jag också ser till att få i mig ingefära, citron och vitlök. Och en del annat smått och gott.

Vad jag däremot inte ska göra, är att pressa mig så mycket med det här som har med den fysiska hälsan att göra. Sannolikt var det just det att jag förväntade mig för mycket, för snabbt, som slungade mig tillbaka till tröttheten. Jag stressade mig själv. Ajajaj…

För övrigt fick jag diagnosen Fibromyalgi 2008 och jag kan inte se annat än att fibromyalgi och utbrändhet är i stort sett samma sak. Jämför man symptom  ser man att det mesta är samma. Lite mer fokus på smärta när det gäller fibromyalgi, lite mer på trötthet och deppighet när det gäller utbrändhet. Och så får man det att verka mycket värre att ha ME/CSF. Men det finns säkert en hel del individuella skillnader också.

Min äldsta dotter och jag pratade om detta sommaren 2008. Hon var då sjukskriven för utbrändhet och jag hade just fått diagnosen fibromyalgi. Skillnaden mellan hur vi upplevde våra besvär, var att hon varken hade ont eller stelnade i musklerna vid ansträngning. Smärta är ju ett av de mest framträdande symptomen på Fibromyalgi vid sidan om att det ska (!) smärta när man trycker på triggerpunkterna. (För övrigt mår hon bra nu, så det där att utbrändhet sitter kvar till död-dar behöver faktiskt inte vara sant. Hon bytte bl.a. jobb, utbildade sig i en helt annan riktning.)

Jag har egentligen inte haft ont alls förrän relativt nyligen, och bortsett från en del ”trötthetsont” i ländryggen, är det framför allt ischiassmärtorna som plågar mig och som jag haft dagligen sen början av maj. Lite olika intensitet; ibland smärtor enbart vänster sida, ibland dubbelsidigt. Värst på morgnarna och när jag suttit stilla lite för länge.

Under ME/CSF kan man läsa att ökad mental eller fysisk aktivitet ger reaktioner (läs ”träningvärk” modell mega) som kan sitta i under flera dagar. Jo det stämmer! Promenader ska jag vara väääääldigt försiktigt med. Det störde större delen av förra veckan för mig. Den rörelsen är på ett sätt väldigt monoton, kroppstyngden och rörelsen pressar på bäckenpartiet ganska rejält, irriterar på så vis ischiasnerven och därmed även inflammationen. Tyvärr!
Att promenera är annars mycket bra för hälsan. Gör det! 20 minuters promenad dagligen lär ska göra underverk för hälsan! Det var det jag testade. Tre gånger på två dagar… hm… landet lagom…

Nu har jag förstås ingen aning om ifall min läkare skulle anse att jag har ME/SCF. Kanske. Kanske inte.
Och det spelar ingen roll! Jag fick ju insikten om att jag stressade mig själv! Det var det viktiga för mig!

Nej, jag tror inte att man blir sjuk och sedan aldrig kan bli frisk igen! Egentligen alltså! Kroppen har den inneboende medfödda förmågan att läka sig själv om man bara låter den göra det! (Men mindre det är en sån där sjukdom som faktiskt leder till döden.) Tyvärr är det däremot så i praktiken många gånger, att skavanker och kroniska sjukdomar förblir just – kroniska.

Men även om man inte enbart hittar deprimerande sajter, utan även sådana som kommer med positiva input. ”Hur du blir frisk från din utbrändhet”, så är tillfrisknande i det moderna stress-samhället lättare sagt än gjort, jag vet!
För vad man har emot sig är allt! Samhällets syn och förväntningar, bristen på rehabilitering, stress av olika slag – som från början var det som orsakade sjukdomen. Det finns så oerhört många faktorer som spelar in, som inte bara skapar sjukdomen utan tyvärr även gör det så förbenat svårt att ta sig ur den! Även om det inte är omöjligt!!!

Tro aldrig att det är omöjligt! Inte ens om det tar lång tid!

bild-2016-10-22-kl-18-58Vad man måste göra är att släppa så många måsten som bara är möjligt – och inte lura sig som jag gjorde när jag stressade mig att äta rätt, stoppa i mig rätt kosttillskott, och bli frustrerad över att inte kunna cykla/promenera/dansa/röra på mig så mycket som jag ville och borde. Och att ingenting blev bättre. Tyckte jag – för jag gav det inte tillräckligt med tid.

Man måste få INSIKTEN att det tar tid! Jag visste det, andra sa det till mig – men ändå så var ”lång tid” typ 2-3 veckor eller så. Vilket givetvis är totalt fel. En sjukdom som byggts upp under lång tid – i mitt fall uppemot 10 -11 år vid det här laget – tar också lång tid att läka ut! Så här i efterhand kan jag se att det nog började så smått redan våren 2006, även om jag inte började bli medveten om det förrän kanske ett år senare. Och inte ens då tänkte jag i banor av vare sig utbrändhet eller fibromyalg, Nu kan jag se att det fanns tecken redan 2006, men då – nix pix! Blind!
Så inte sjutton blir jag frisk på ett par veckor! Inte ens på ett par månader. Jag trodde jag förstod det, men det gjorde jag inte. Kanske nu?

Så nu då? Jo, ser till att göra sådant jag tycker är roligt! Struntar i det som känns tungt, trist, tråkigt.

cartoon-buddhist-monk-meditating-vector-clip-art-illustration-with-simple-gradients-all-in-a-single-layer_172652714Jag mediterar och lyssnar på avslappningsband.
Sover till solfeggiomusik på youtube. Ibland hela nätterna.
Har börjat måla i såna där vuxenmålarböcker. Helskönt. Allra skönast en app jag hittade på App Store som även spelar skön zen-musik medan man klickar i den ena färgen efter den andra. Finns även appar för iPad.

Känns bra att ha börjat strunta i saker. Inte bry mig. Låta diskberget växa, strunta i dammsugning och golvtork. Sitter kvar framför ett avsnitt till av Star trek TOS eller börjar se en långfilm fast klockan anses visa läggdags.
Fast de där städ- och diskgöromålen känns ju inte bra om det växer alltför mycket högar. Men kändes väldigt bra att småfixa med lite sånt nu i helgen. I lugnt och fint mak förstås, och med många pauser

Skulle det här vara lätt? Neheee! Det är det verkligen inte. Man är så självblind så det är inte klokt! Men vill man må bra och inte fastna i sjuktillstånd och medicinberoende för resten av livet, får man allt se till att börja förändra sig själv och sitt tänkande. Vad är viktigt egentligen! Vad trivs jag med och hur vill jag mitt liv ska vara?

Vara snäll mot sig och välja det som är bra för en själv. Det som får en att MÅ BRA! Att ha roligt! Att njuta av livet och se det som är positivt! Välja bort det som känns negativt och som tar ner en. Om man bara blir medveten om vad det är man faktiskt gör, så man inte tror att man är realist (fast man snarare är en negativ pessimist) och måste göra både sig själv och andra uppmärksamma på alla felaktigheter och hemskheter i livet och politiken och i annat… Eller stirra på varenda nyhetsutsänndning för att ”kunna hänga med”. Vad är det som är så viktigt med att ”hänga med”?

Nu ska jag se till komma igång att skriva igen. Helt enkelt för att jag i grund och botten tycker det är så himmelens roligt! Men för att komma igång igen blir jag tvungen att tvinga mig en liten smula. Det är ju inte nödvändigt att bli slö, slapp och likgiltigt bara för att man ska ta det lite lugnt. Då blir DET en ond cirkel. Men å andra sidan är det ganska många saker jag nu börjat släppa efter på, så summan av kardemumman ligger väl på plus i alla fall.

Och nä… jag tror inte på mediciner från farbror doktorn. Jag tror inte på psykofarmaka och liknande droger. Jag tror på gurkmeja, färsk frukt, grönsaker, cykelturer, sol i ansiktet, altansittande, fågelkvitter, skogar och vattendrag, vänner och många hjärtliga skratt.
IMG_4098

 

 

Burning, burning

Jag lyckades skriva ett ganska långt inlägg om utbrändhet på min andra blogg, Words & Pics. Eller Mentalt utmattningssyndrom som det heter numera. Om jag fattat saken rätt. Till råga på allt skrev jag det på engelska. Inte dåligt. Inte dåligt alls, med tanke på omständigheterna!

yg3Hade tänkt skriva ett på svenska också till den här bloggen, men när jag kom så långt hade jag ingen ork kvar. Det blev soffan, Netflix och Vänner resten av dagen. Och sen har tiden gått. Som den alltid gör. Och jag är en soffpotatis…

Men att inse att det var ME som är basen till mitt smärtelände kändes ändå som ett skönt AHAAA! Även om det varken tar bort ischiassmärtan eller nåt annat. Men det kändes rätt bra att börja strunta i vissa saker. Typ äta gurkmeja till varenda måltid. (Inflammationshämmande – men INTE särskilt gott.)

Och nu då? Tja inte tycks jag få till nåt särskilt inspirerande här inte. Skrivandet kommer inte i nåt lekande flöde. Tvärtom. Men jag hittade en blogspot-blogg som hade ett väldigt bra inlägg. ”Tankar om utmattning”.

För övrigt finns det många bra artiklar, bloggar, hemsidor och annat där folk skriver både väl och initierat, så jag behöver inte slå knut på mig själv för informationens skull. Eller gnällande… Det räcker mer än väl att jag lever i det. Nu menar jag utbrändheten och smärtan, försöker undvika gnällande…

Istället försöker jag att ägna mig mera åt meditation, avslappning, affirmationer – att se mig själv som jag vill att jag och mitt liv ska vara – och liknande. Och gurkmeja… ibland… i nån soppa… Och blundar för alla dammråttor och smulor på golvet. Det skitiga badrummet och ännu skitigare köket. Vem orkar BRYYYY sig!

Om andra saker…

IMG_1895Jo… alltså… den där inflammationen som irriterar ischiasnerven med mera är inte kul…  (understatement). Men heller inte kul gnälla öve tråkiga saker, så det kan vi hoppa över.
Hjälper ju inte.
Snarare tvärtom…

Det positiva i sammanhanget är däremot att RunKeeper talat om för mig att jag cyklat mera hittills i september än under augusti och har alltså lite längre genomsnittslängd per dag. Augusti var näst intill bottennapp sen jag började träna igen efter vinter och mega-allting… fast jag började inte föra nån logg förrän maj. Juni har hittills varit min bästa månad. En del av anledningarna till att det blev sämre cykelresultat i juli och augusti, har varit vädret… allt blåsande…

Gurkmeja!

… har jag börjat äta mot inflammationen. Knappt en vecka nu och jag fick pausa en dag för jag åt lite för mycket till en början. Magen bråkade lite, och jag förstod att jag måste äta det tillsammans med något stabilt. Bara en lättare sallad räcker inte. I synnerhet inte om det är rå grönkål nerhackad i den. HAHA!!!
Men jag märkte omedelbart att gurkmeja gav en effektiv smärtlindring och bara det är ju fantastiskt.

Medicinen Orudis som jag fick av doktorn tidigare fungerade också bra vad gällde smärtlindringen, men jag fick biverkningar som var hemska. Inte enbart hur den påverkade magen – vansinnig knip och sen rent allmänt obehag, småillamående, småknip, diarre, med mera. Och musklerna blev helkonstiga. Som om jag hade fått nånting som fick dem att slappna av så mycket att benen höll på att vika sig under mig. Och inte räckte effekten ett dygn inte… dom bara lovar och lovar…

Smärtlindringen är alltså lika effektiv när det gäller gurkmeja, och bortsett från lite mycket ”bubbel” i magen de första dagarna innan jag hade anpassat mängd och sättet jag äter den på, så är gurkmejan generellt sett helt utan biverkningar.

Vanliga paracetamol, t.ex. Alvedon; NSAID-preparat såsom t.ex. Ipren (verksamma substansen Ibuprofen) eller Naproxen; eller Treo hjälper inte ett dugg. Inte i mitt fall åtminstone. Endera är det meningslöst eller också fördärvar de magen.

Hur smärtlindringen från gurkmeja är för andra typer av smärta har jag ingen aning om. Mina problem beror ju på inflammation, och det är ju det som gurkmeja är så bra på att minska och läka ut.

Mer om gurkmejans effekter kan jag ännu inte säga ur personlig erfarenhet, men oavsett vilka hälsosidor man tittar in på så är skribenten smått lyrisk över effekterna. Tycks hjälpa mot allt. Det ser jag fram emot. kan man bli 25 år yngre också, på kuppen?

När det gäller dosering med mera, är rekommendationerna rent generellt att tillagad gurkmeja bättre tas upp av kroppen än det råa torkade pulvret. Dessutom bör man tillsätta nymald svartpeppar, det är piperazinet som är aktiv ingrediens där vilket förbättrar upptaget mångfaldigt. Besvär med magen kan bero på att man inte klarar svartpeppar, och då går det självklart att utesluta den. Men man får inte lika stor positiv effekt då.

Det är också bättre att dela upp dagsransonen på 3 eller 4 tillfällen – åtminstone till dess att mage och matsmältning vant sig – samt att konsumera sammanlagt 1 msk gurkmeja. Men att laga mat med gurkmeja i 3 gånger per dag, det tröttnade jag snabbt på. Smakar gräsligt och urtråkigt med samma kryddning på maten varje gång. För att inte tala om disken! Alla dessa orangegula bestick, porslin, grytor, stekjärn…

Yahooat nätet förstås, och häromdagen gjorde jag Turmeric paste! Tillagat genom att koka gurkmejapulver med vatten och på sluten tillsätta fett och svartpeppar. Låta det svalna och sen förvara i kylskåp för att intas teskedsvis tillsamman med vilken mat som helst. Som medicin typ… ni kommer till receptet om ni klickar på bilden här intill. Och man bör inte använda curcumin, som är den koncentrerat aktiva substansen i gurkmeja.

Jag vet inte om man kan köpa färsk gurkmejarot i den här stan, skulle vara spännande att prova.

Bilderna har alla fått länkar till olika sidor om gurkmeja.
Det finns hur mycket som helst ute i nät-rymden, även på Youtube.