Tidskristallen

 

Jag har faktiskt tittat på adventskalendern i år. Alltså! Inte så där varje dag från första början, utan nu efteråt! Klumpvis, så att säga!

Den var ganska bra! Inte för att jag sett alla som visats under årens lopp, långt därifrån, och jag kan inte säga att det är den bästa någonsin. När det gäller det, får man kanske söka sig tillbaka ända till Teskedsgumman, eller Findus och Pettson. Eller? Vad vet jag?

I ”Jakten på Tidskristallen” är tiden på väg att ta slut eftersom Kristallen som skapar tiden och ska finnas i universums mitt, är stulen. Och det är kris! Den 23 december är allt finito om ingen hittar Kristallen och återbördar den till sin plats. Historien är en kamp mellan ont och gott – inte helt ovanligt tema 😀 –  tre barn är hjältarna, och en helknäpp professor spelad av Eva Rydberg, är den som hittat portalen.

Den är lite töntig emellanåt… och filmtekniken… tja…  men det är ju ingen mångmiljonproduktion heller… och att jag ändå gillade den beror nog till stor del på att jag älskar det här konceptet på berättelse. Fantasy, Science Fiction, tidsresor, parallella världar, universum, andra världar, fantasy, fantasy…

Men jag kan också se att berättelsen i sig är bra. Med några få ändringar skulle den mycket väl kunna bli en vanlig spelfilm. I en sån film hade den 300 år gamla onda karaktären förstås dött och smulats sönder till stoft när tiden hade räddats, istället för att bli ung på nytt och bli ställföreträdande mamma till Asrin. Fast det var ju gulligt i den här versionen.

Det var en hel del som påminde om existerande filmer. Star Wars, Star Trek, Dr Who med flera. Typiska Fantasy/Science Fiction.

Särskilt när det gäller tidsportaler, har vi ju t.ex. Stargate från 1994 med bland andra Kurt Russel och James Spader, och uppföljarna serierna Stargate SG-1 och Atlantis.

Alice, i Alice i Spegellandet, reser genom tiden för att hjälpa The Hatter som är galnare än någonsin. Hon reser visserligen inte genom en portal, utan med hjälp av en Chronospere.

För att bara nämna något av det lilla jag kommer ihåg av det jag kom att tänka på när jag såg det. Fragment…
Jag har nog teflonminne…

Men säg det som är nytt under solen! Det går nog inte att vare sig skriva en roman eller göra en film där idéerna är helt totalt absolut nya! Det gäller bara att inte kopiera, utan låta sig inspireras och sen göra nåt eget.

 

 

Annonser

Böcker

2

Har just lyssnat färdigt på Stephen Kings ”Mr Mercedes”.
Det tar tid att lyssna, likaväl som att läsa. Man gör det inte 15 timmar och 13 minuter i ett sträck. Men de sista timmarna lyssnade jag på i kväll utan nåt nämnvärt uppehåll. Spännande! Säger bara det.

Börjar som en ”vanlig” polisdeckare, men det finns väl aldrig nåt som är riktigt vanligt i Kings böcker. Och det är väl därför vi läser dem. Eller lyssnar på dem. Det värsta är kanske, att man börjar undra om man själv någonsin…  definitivt inte nödvändigtvis skräck i olika former.

Tänker fortsätta med del två i trilogin om den pensionerade kommissarien Bill Hodges, ”Den som finner”. Den finns också tillgänglig i svensk översättning på Storytel. Liksom del tre, ”Den sista vakten”.

Så nu har man att lyssna på ett tag framöver!.

Undrar om jag nånsin kommer att skriva nån roman igen…
Jag hoppas det, vill det, men känns fortfarande alldeles tomt i huvudet
Skönt man kan läsa numera i alla fall. Och lyssna! Och skriva på bloggen.
Alltid något! En bit på väg! 😀 

Håller ju också på med att läsa Knackarna. Av samme författare. En fysisk bok av så kallat tegelstensformat. Större än så, skulle jag vilja påstå, men tyngden känns väl som något i den stilen. Inte direkt lämpad att ha med sig i sängen på kvällarna. Men blir också mer och mer spännande för var sida som vänds. Är nästan halvvägs…

 

Redan annandagen

4

Far och son

Det har sagts förr, och det kan sägas om och om igen. Tiden går fort!
Eller snarare – om man ska vara petig – tiden kan upplevas gå väldigt fort. Särskilt när man ser i backspegeln.

Efter alla förberedelser, särskilt under senaste veckan, så är nu julen över och nästa händelse på tidsaxeln är Nyårsafton. Därefter trettonhelgen och snart går vi över till sommartid igen. Med kommande ljus och värme, grönska och ljumma blå kvällar på uteplatsen. Åtminstone är det det man ömskar säger. Värme och sköna utekvällar.

Här blev det en smula stressat. Inte så farligt i tid räknat, men plötsligt fick jag veta att vi skulle ha julklappar till barnen. Sammanlag sex stycken. Jag hade ju trott att bara minstingen skulle få nåt. Han som snart fyller fyra…

Och jag som fortfarande delvis lever på checkkrediten. Efter flytt och allt… behov av nya kläder bland annat… 0ch tandläkarbesök… och cykeln har kostat mig 1500:- sen november…
Ja ni vet säkert! Man behöver inte vara slösaktig för att pengarna ibland rullar iväg! Fast jag har förstås unnat mig en och annan god fika också. Man ska vara snäll mot sig så länge man har sig…

Det där med julklappar löste sig. Kom undan med en överkomlig summa, men det kändes rätt kymigt att inte kunna ge mera.
Och trots att vi vuxna inte skulle byta klappar med varandra, fick jag en superfin kopp av en av mina döttrar. Rymmer säkerligen uppemot en halv liter…

Julklappskoppen

Nu vill jag se till att få igång skrivandet igen. På riktigt och på allvar! Det är ju det jag helst vill! Det som får mig att hamna i flow. För lusten och glädjens skull och åtminstone för en chans till publicering!  Utan ett bra manus – ingen chans alls!

Varför ska det vara så ini h…e … svårt?!

OCH jag vill också göra nåt åt mina bilder. Låta trycka upp, alternativt skriva ut. Rama in. Försöka ställa ut nånstans. Försöka få in pengar på den något sätt. Fast – det kostar en hel del både att låta trycka upp och att rama in. Även om man gör så mycket som möjligt själv – och hittar billiga ramar!

Men mest av allt! För att kreativt skapande, oavsett vad,  är både fantastiskt roligt och stimulerande. Något man mår bra av.

För övrigt blir det en innedag idag. Helgrått ute och det regnar. Blåser också, så inget cykelväder. Kanske blir nån promenad senare. Åtminstone till soprummet.

Tur för mig, för jag har fruktansvärt ont i ryggen. Kunde knappt sova i natt. Sviter efter julaftonens ”Hjälpa-till-ande” i köket med mat, disk med mera. Viljan att hjälpa till är större än vad ryggen vill veta av. Och det kommer efteråt. Inte samma kväll, inte. Nehe då! Inte mer än att man är trött både i ryggen och rent generellt. Nej, det kommer efteråt! Upp till två eller tre dagar! Och den här gången är det risk att det hänger kvar längre än så.

Men megastelheten är värre än själva smärtan. Hade det bara gjort ont hade jag inte brytt mig ett smack. Tagit några Treo och sen ut på cykeln. Som jag gjorde igår. Lämnade tillbaka dotterns bil jag lånat för att slippa cykla hem sent på julaftonskvällen; cyklade sen till Willys och köpte en stor påse supergoda, billiga apelsiner; och direkt därefter cyklade jag en omväg hem så det sammanlagt blev nästan 10,5 km. Jätteskönt! Precis vad jag behövde! Fast efter det fastnade jag nog i soffan alldeles för många timmar. Kan mycket väl ha bidragit till den extrema stelheten. Fast det märkte jag inte förrän jag la mig.

Men då var det så dags! För sent för att göra nåt annat än att stå ut. Flyttade till soffan, pallade upp mig med kuddar under rygg, nacke och under knäna så jag liksom halvsatt. Och så värmedynan mellan mig och kuddarna. Somnade till slut. Tidigt i morse.

Men det behöver inte vara fel med en innedag på värmedyna och Treo. Fast jag har flyttat mig till arbetsstolen i köket. Jag sitter bättre där än i soffan, har märkt att jag rör på mig mer när jag sitter i köket.

Dels i stolen som sådan, dels att jag reser på mig då och då och gör olika saker. Inte bara går på toan eller fixar nåt ätbart. I soffan sjunker jag ner och blir sittande. Eller vad man nu ska kalla det.

Nåväl! Med megastel rygg och ösregn, går det alldeles utmärkt att skriva, läsa, se film… stå ut… skratta…

En lugn stund!

Även en urusel bild kan bli bra – på sitt sätt. ”Räds inte mörkret” skulle man kunna säga. Använd Pixlr editapp! Alltid blir det nåt av det.

Lillkillen är helt underbar! Han småsjöng för sig själv större delen av eftermiddagen och kvällen. Och hjälpte moster tomten dela ut klapparna.

Hela familjen samlad! Mamma och pappa. Tre döttrar och sex barnbarn i åldrarna nästan fyra till tjugo. Härlig stämning! God mat! Helt Underbart!

Jag hoppas ni alla har haft en minst lika skön julafton, och att fortsättningen på julhelgerna blir toppen.

Och att vi även i fortsättningen slipper snöstormar… halka…. slud o slabb… underkylt regn… snömodd… kyla…

För övrigt går vi mot ljusare tider nu. 😃

To the bones

3

Klockan är bara kvart över åtta på morgonen och jag har satt på radion!
En musikkanal dessutom!

Ja. Jo. Den kanalen som jag hittade och berättade om i går. Den måste verkligen vara något extra!

Det tycks som om man även kan ringa in – av nån anledning som jag inte vet ännu – och småprata med programledaren. Som jag inte vet vad han heter. Ännu.

Något utegäng från kanalen befinner sig vid Center Syd vid Löddeköpinge, nyss hördes Cher, och nu sjunger Elvis ”In the ghetto”.

Jag får gåshud över hela kroppen.

Det här fyndet är nog bra för mig. Det känns som det. Musiken gungar mig ända in till benknotorna.

Retro FM, Skåne. Helsingborg – Malmö. 94,5 MHZ Ni har fått en ny Fan!


In the ghetto – här med Lisa Marie!

 

OHHHH! Nu spelar Kim Larsen & Gasoline ”This is my life!

Synchronicity?

noun
the simultaneous occurrence of events that appear significantly 
related but have no discernible causal connection.

Jag skrev ju igår om den där olyckan på motorvägen nyligen där jag satt fast i kö alldeles för länge, och efterlyste nån kanal på radion som varvade in trafikinformation vid behov!

Sen tänkte jag inte så mycket mer på det, hade ju hittat Vägverkets sida. Men när jag idag var på väg hem från Änglaholmen, blev jag varse en reklamskylt vid sidan om vägen där som Mios stora reklamskyltar står och som rekommenderade en fm-kanal. Som jag mot min vana hade råkat sätta på radion utan att veta vilken kanal som just spelades, passade jag på att trycka framåt bland kanalerna till rätt läge. Jag skulle till Retro Fm, Helsingborg, och ligga på 94,5 MHz.

Och skön musik bredde ut sig i kupén! Låtar från 60- 70- och 80-talet. Inte alltför mycket prat, lite reklam, lite nyheter och en och annan trafikinformation – och så musiken. MUSIKEN!!! Jag nästan dansade där jag satt bakom ratten.

Det lustiga var, att just när jag passerade de där MIO-skyltarna, höjdes volymen på radion alldeles av sig självt! Fattade inte varför. Fattar fortfarande inte varför. Och samma fenomen upprepade sig ännu en gång när jag började närma mig bilens hemvist. Som om ljudnivåökningen var en hint till mig om att nånting viktigt var på gång! Nåt jag skulle observera och ta till mig!

Ja, jag vet att det kan låta tokigt, men inte desto mindre uppmärksammade jag den där reklamaffischen kanske tack vare just den ökade volymen. Eller nånting…

Vilket kom först egentligen? Att jag såg reklamen eller att volymen ökade?

Ah… strunt samma. Jag hittade en kanal jag utan problem kan lyssna på, och som till och med fick mig att känna optimism och glädje.

Jag menar!!! Att lyssna på hits med Eutrythmics, Queen, Michael Jackson (”Thriller” just nu) och många andra härliga artister och låtar från de decennierna, kan väl göra vem som helst glad!

Joop! Jag letade reda på webbsidan OCH laddade ner appen till iPhonen sen när jag kom hem.

Och jag måste komma ihåg fråga DotterM om bilradion brukar öka volymen så där av sig självt ibland.

Tidig morgon

1

Jag har tagit som vana, att emellanåt när jag kör DottersonF till Ängelholm på morgnarna, passa på att gå in och handla på Ica Maxi där! Tycker betydligt bättre om att handla där än på Maxit här i närheten där jag bor.

Det är större, har större och – i mitt tycke – bättre sortiment. Det är lättare att hitta det man vill ha, och priserna verkar generellt sett vara lägre. Säkert när det gäller bland annat ekologiska bananer och en del glutenfria varor som jag vill ha hemma. De har även vissa produkter inom det området som är helt outstanding. Hittade bland annat kikärtsmjöl till jättebra pris. Jag snackar här om ungefär 26 kr för 500 gram av märket Sevan, istället för Risentas 400 gram för 35 kr. (Eller är det 350 gram?)

För att bara ta ett par exempel. Det är dyrt att vara veteöverkänslig.

Men denna veckan jobbar F kväll, börjar kl 15 istället för kl 7, och vid den tiden har jag ingen lust gå in på Maxi. Inte i nån livsmedelsbutik alls närmare bestämt, med tanke på folktätheten. Så jag beslöt shoppa loss lite på Maxi här i närheten. Klockan 7.

Var där bara ett par minuter efter, och blev förvånad över att det var såpass många kunder redan. I Ängelholm brukar det bara vara jag och ett fåtal till. Men i och för sig så är vi ytterligare en vecka närmre jul, och Helsingborg är bra mycket större än grannstaden. Hur mycket större vet jag däremot inte.
Ids inte ta reda på…

Nu byggs det för fullt i närheten av det här Maxit, och det är kanske därför som Apoteket flyttade ut från själva Maxit, ligger i entrén vid förbutiken; och ett ett Systembolag har byggts under hösten och öppnades i går. Nja… det har nog tagit längre tid än några höstmånader för att bygga det. Känns som om det var på gång redan när jag första gången handlade där. I februari. (Fast inte första gången totalt sett!)

Undrar vad mer som kommer att byggas, och vilka företag som flyttar dit. I området finns redan Shell och Lidl och M.A.T. och några till butiker som jag inte kommer ihåg just nu vilka de är.
Ids inte ta reda på det heller just nu…

Men svart var det i morse när jag cyklade dit, och nästan lika svart när jag var på väg hem igen med en ryggsäck basvaror och lite till. Inklusive en julstjärna. En sån där röd, levande som ska vattnas då och då. Och när jag packat in äggen och det andra i kyl och skåp, tog jag en liten cykelrunda när jag ändå var klädd och hade kängor och vinterjacka på.

Det blev en halvmil, och sen var det nästan normal morgon.

Missade chanser

Eller kanske:
På toppen av Is-berget?

För en vecka sedan började det snöa. Det var måndag kväll och jag cyklade bort till DotterM och hämtade bilen eftersom jag skulle ha den nästa morgon. Och det var tur, för nästa morgon hade jag verkligen inte velat cykla. Inte kvart över sex på morgonen när det ännu ingenstans var plogat eller skottat.


Halv sju har jag hämtat dottersonen och vi sitter i bilen i riktning mot motorvägen norrut. Vid Kropp, i närheten av Väla  där E4-an korsar E6-an och man kan välja om man ska åt Malmö eller Göterborg, är avfarten mot Malmö spärrad pga olycka. Jag tror det gäller själva avfarten bara. Reflekterar inte så mycket över det. Vi ska ju mot Göteborg. Till Ängelholm, närmare bestämt. En bil står också nedkörd vid sidan om vägbanan, mitt i det där V-et mellan motorväg och avfart. Icke ett medvetet valt ställe att stå på. Det förstår vi. Och kommenterar sinsemellan.

För övrigt går färden smidigare än jag hade trott, Jag håller oss bakom en lastbil. Följer de röda bakljusen. Ger mig inte in på några omkörningar.

Efter att ha släppt av dottersonen kör jag till Maxi, och efter lite matshopping sitter jag åter i bilen. Det snöar fortfarande. Det är mörkt fortfarande. Ska jag ta motorvägen eller gamla vägen? Med rådande väglag – vilket är smartast? Lugnast?

I rondellen är det fullt med bilar och jag väljer snabbt att köra rakt fram. Riktning mot gamla vägen. Men kommer inte så långt förrän jag inser att det var ett dumt val. Sikten sämre, vägbanan mer snötäckt, inga vita linjer att följa. Så jag ut på motorvägen igen. Hade ju inte kommit så långt så det gjorde nån större skillnad.
Och det rullar på.

Tills jag börjar närma mig avfarten mot Fleninge. Då blir det snabbt allt tätare med bilar på väg söderut, och hastigheten dämpas tills jag inser att jag befinner mig i en mycket sakta framåthasande bilkö. Har snart möjlighet köra av mot Fleninge och ta vägen via Väla hem. En och annan bil i min rad gör det. Men när jag kommer närmre, ser jag att det är långa köer även där. Och underligt nog åt alla håll! Bilar söder ifrån tar också av där. Är det nåt stort evenemang på gång i Fleninge Gästis? Dessutom?
Jag kör sakta vidare på motorvägen.

Jag försöker hitta nån kanal på radion som säger något om den rådande trafiksituationen på E6-an. Men hittar inget. Medan kön står stilla försöker jag googla fram information på nätet, men eftersom jag inte har nån konkret webbadress, så hittar jag bara gammal skåpmat. Sånt som stått i tidningarna, eller från SVT, till och med för flera år sedan. Inget från tidig morgon tisdagen den 12 december 2017. Förr sände lokalkanalerna intensivt trafikinformation! Finns det inget sån kanal längre? Är det bara pladdriga Morgonprogram med skrik-musik numera!


Det visade sig att på E6-an söderut efter avfarten Helsingborg norra, hade en lastbil vurpat så hela sträckan till nästa avfart var helt blockerad. Inte konstigt att såväl motorvägen som alla mindre vägar i området runt ikring också hade trafikstockningar. Det syntes tydligt i det öppna landskapet. Alla vägar knyts samman där vid Kropp. Och det hade knappast hjälpt om jag hade valt nån annan väg. Småvägar har bland annat en tendens att vara väldigt krokiga och därför både sluka kilometrar och tid! Kanske om jag kört via Åstorp och E4-an, men jag tänkte inte ens på det. Visste ju inte ens om vid det stadiet att det alternativet var möjligt. Det var ju ingen köbildning då! Inte ens när jag var vid avfarten till Bjuv!
Och inte säkert jag hade tjänat tidsmässigt på det heller. Dels först mindre vägar, så mörker och snöblandat regn till det. Ingen bra kombination. Trots allt satt jag nog tryggast på E6-an.

Det tog mig 1 timme och 45 minuter att komma hem från Ängelholm. Normalt tar det max 20-25 minuter till där jag bor. Men det värsta var att jag blev så fruktansvärt pinkenödig att det nog hade hänt en annan sorts olycka om jag hade haft 3 fler steg att ta mig från parkeringen och in i min lägenhet.

En stund senare satt jag i lugn och ro med frukost nr 2 och googlade efter trafikinformation. Svårast hitta de rätta sökorden, men hamnade till slut på en sida med en länk till Trafikverket som har aktuell trafikinformation och som uppdateras hela tiden så snart en förändring sker. Jättebra sida som jag nu lagt som Favorit.

Varför i hela friden kom jag aldrig att tänka på Trafikverket???

Under veckan sedan, har det varit snö, regn, blåst, plusgrader, minusgrader…. allt, till och med en dag, ett par uppluckringar i molntäcket så man kunde se att solen fortfarande finns där ovan… även en dag med massivt regnande och kraftiga västvindar så man fick hela sjöar med vatten som duschades över bilen på väg norrut. Varför envisas bilförare med att köra om när det är sånt infernaliskt busväder? Det behöver inte ens vara mörkt för att det ska kännas obehagligt att köra då.

Nåja! Vi kom dit vi skulle, både DottersonF och jag, och på eftermiddagen när jag hämtade hem honom igen, var båda vägbanorna fria. I båda riktningarna.

De missade chanserna?
Inte ett enda foto tog jag…

Så valde här en gammal bild från förra vintern när jag åkte tåg till Stockholm mitt genom Mellansveriges snövidder. Har glömt om det var ett snöoväder där just då, men tror det…

 

 

Jag måste vara tokig!

8

Efter att ha gnällt över krånglande wp och tänkt – många gånger – att skippa wp helt, har jag nu alltså köpt mig ett tema!

Jag är helt klart inte klok!

Men den här oplanerade blogg-pausen har ju bland annat gjort att jag saknat vissa bitar. Dels skrivandet i sig, dels att lägga in en och annan bild. Men även interaktionen. Trots att jag fortfarande har lite svårt att initiera kontakt – kommentera alltså – så har ni ändå alltid funnits här! En massa underbara människor finns här!

Jag tänkte också… att om jag ska fortsätta med wp, ska jag åtminstone ha en mysigt, personligt tema. Kollade in de där premium. Alla av nyare stuk är precis lika tråkiga som de som är gratis, men det finns ett par äldre som jag vid ett flertal tillfällen sneglat på. Och några av dessa är inte så dyra. 39 us-dollar. Antar att det är per år. Eller?

Valde i alla fall ett av dem – och hoppas jag inte valde fel.

Man kan i stort sett inte göra nånting med dem, utöver att välja annan bakgrund. Annan färg eller bild. Men det gör inte så mycket, det kunde jag ju inte göra med de äldre gratis heller.

Jag borde nog ha tagit reda på lite mer information om vad som gäller med de här med premium-teman. För det verkar som att jag bara kan skriva rakt-upp-och-ner och publicera nu. Och skifta lite på bakgrundsfärgen.

Skulle jag ha valt det andra temat jag tittade på, med ljus bakgrund för texten?

Kan jag ångra mig helt? Nån som vet?

Fast jag gillar typsnittet i rubrikerna och de röda accenterna och rent generellt upplägget.
Jag är väl bara sån här, lite velig när det gäller blogg-layouter rent generellt.

Paus…

Paus…

Hittade att man faktiskt bara köper temat man väljer. En engångskostnad. Puh…..

Ja, jag vet! Jag är tokig!

Snart är det jul!

Att jag inte varit här på ett tag, beror inte på vad jag tycker eller inte tycker om WordPress. Det beror på att jag varit upptagen med annat. Och inte riktigt vetat vad jag skulle lägga in här.

Mest har jag endera varit ute på cykeln eller lyssnat på böcker i Storytel. Eller bådadera samtidigt. Och till det har förstås tiden gått utan att jag gjort nåt speciellt alls. Latat mig.

Men idag slank jag iväg en stund till Julmarknaden på Fredriksdals Museer och Trädgårdar. Eller Fredriksdalsparken som det heter i folkmun här.

Gråväder, småkyligt, acceptabelt cykelväder, trist gå ensam på nåt sånt här.
För mycket folk att trängas med dessutom.

Insåg samtidigt att upplevelsen säkerligen hade blivit lite jul-likare om jag väntat ett par timmar att cykla dit. Nu på förmiddagen missade jag alla tända ljus i decemberskymning, samt dans kring granen.

Fast dansat kring granen hade jag nog skippat ändå.

Men jag gick en runda och tog mig sen en kopp kaffe. Hittade plats i paviljongen, inne i själva kaféet var det knökafullt. (Är det ett skånskt uttryck, förresten? Fullt med folk, betyder det.)

Sen stack jag i alla fall hem igen, om än inte raka spåret. En cykelrunda på strax under milen satt bra. Liksom pytt på bacon, råris och grönsaker gjorde sedan.

Hoppsan! Jag tog inte ens ett foto på granen!

It’s beginning to look a lot like christmas

Barmark och några plusgrader. Blåsigt – trodde inte det skulle vara så blåsigt när jag gav mig ut på cykeln, men vände inte hem igen för den sakens skull. Att INTE cykla kan man ju börja fundera över när det ösregnar eller är snöstorm, eller är glashalt. Vilket det mycket väl kan bli här i nordvästskåne under vintern. Omväxlande snöväder, töväder, frysgrader och halka. Och sen tö igen. Och slabbedassigt.

Det gäller att passa på. Så vad är då lite vind på 10-12 sekundmeter i byarna!

Väla, tänkte jag, och valde en något längre väg dit än den vanliga. Sex km.

Om nu tanken för ett ögonblick hade slagit mig att faktiskt gå in i affärskonglomeratet*, så försvann den tanken ögonblickligen när jag såg alla bilar. Och allt folk.

Två veckor kvar till jul!

* (Tja, rent tekniskt är det inte ett konglomerat, förstås. Bara en samling av ca 200 butiker, de flesta under samma tak.)

Istället tog jag mig igenom parkeringsområdet och bort på andra sidan. Cyklade genom Ödåkra och sen via Väla skog hem. Det blev 15,2 km och jag är mycket nöjd. Känns enbart gott nu efteråt.

Jag lyssnar fortfarande till DaVinci-koden, och hade öronen inpluggade hela cykelrundan. Det tar sin tid att lyssna på en 18,5 timmar lång bok. Men till och med under en såpass ostörd aktivitet som att cykla ensam på cykelvägar, kan man för en stund tappa koncentrationen på lyssnandet. Så det blev att backa bandet lite när jag hade passerat Väla. Mycket förståeligt att tappa koncentrationen då. Men snart ska jag uppta lyssnandet igen.

Men före det ska det till lunch att bli färsbiffar och potatismos, och förstås grönsaks-nånting till det. Samt lyssna till julmusik på You-tube.

Det är bara torsdagar hela tiden!

7 dec 2017

Jag höll på att skriva: Det är bara fredagar hela tiden! Så kom jag på att det inte är fredag. Det är torsdag. Förra veckan kändes hela fredagen som om det var en lördag. Hur har jag det med tidsbegreppet egentligen?

Men vad spelar det för roll, så länge jag inte missar de åtaganden jag har? Och hittills har jag inte det. Men så här efter pensioneringen kan det där med vilken dag det är, vara lite suddigt.

Å andra sidan – det var nog så även tidigare…

Sant är dock, att veckorna går väldigt fort. Nyss var det sommar. Snart är det jul.

Upplevelsen av tid kan vara så olika och ofta helt irrelevant i förhållande till det faktiska antal minuter, timmar eller dagar det är frågan om. Tråkigt känns långsamt, roligt känns fort. En eftermiddag med vänner, skratt och prat, är tidlöst underbart.

Å andra sidan existerar inte tid. Klocktid! Men vi har indelat vår tillvaro efter mörker och ljus, efter årstidernas gång och dygnets skiftningar för att det är praktiskt.

Man kan prata hur mycket man vill om att tid egentligen inte existerar, om att allt egentligen sker samtidigt. Men det går inte att komma ifrån att vi lever här och nu, i den fysiska världen där tiden är en faktor att räkna med. Skulle vi alla leva enbart efter vår inre klocka, vore tillvaron tämligen kaotisk.

Däremot håller jag fullständigt med om att vi bara kan leva nu, i denna sekund.

Framtiden är ännu inte här och blir – bokstavligt talat – vad vi gör den till.

Det förflutna är just det, förflutet och borta. Vi lever i spåren av det, men kan inte ändra något som redan hänt. Inte ta tillbaka handlingar som gjorts eller ord som har sagts. Energi vi har lagt på oro och negativa tankar är rent slöseri med oss själva.

Det gäller att i nuet vara varsam med det man gör och säger, för det ger alltid konsekvenser och kanske inte alla konsekvenser är sådana vi vill ha. Vi skapar alltid vår framtid med det vi tänker och gör nu, så det gäller att fokusera på det vill verkligen vill ha.

Och att oroa sig över något i framtiden, eller gräma sig över något i det förflutna är inte bara helt onödigt. Det är destruktivt!

Så det spelar det ingen större roll om det är torsdag, fredag eller lördag.

Men för enkelhetens skull är det nu torsdag förmiddag för oss alla.

Just här och just nu. Några veckor före jul.

Regn, ljuva regn

Det regnar. Och blåser. Det blir en innedag.

Det blir skrivande och läsande och lyssnande.

Det blir skönt.

Det är skönt!

Trots tidig morgon för att hämta dottersonen i grannstaden kl 7, och cyklandet fram och tillbaka i det våta mörkret för att först hämta bilen och sist att cykla hem igen, känns det skönt att nu veta att jag inte behöver göra någonting alls mer idag.

Om jag inte vill.

Motorvägen norrut är inte alls rolig. En kraftig västanvind, omkörande bilar och långtradare orsakar ständiga svärmar av regndroppar, som slår mot bilen och nästan får den att svaja när stötarna kommer. Sikten blir urusel. Vindrutetorkarna går på högsta hastighet.

Jag ligger kvar bakom en lastbil. Lugnast så. Följer dess röda baklyktor och hoppas den inte tar av vid nån tidigare avfart och jag då blint följer efter. Men den kör av vid samma som jag.

Hemvägen något lugnare. Enstaka vindstötar får bilen att gunga till. Lätt visserligen, men likväl. Regnsvärmarna sköljer mestadels över den andra vägbanan. Den norrgående.

Mycket trafik. Jag håller mig än en gång bakom en lastbil.

Grabben som denna veckan jobbar natt, pratar om träningspass och cyklar. Att cykla ner till gymmet i mörka morgonkvisten och bli blöt. Men! Vadå regnställ! Vadå ombyte till torra kläder!

Nå han är stor nog att göra som han vill och under tiden i bilen underhåller han mig om hur benmusklerna fungerar när man cyklar med tårna på pedalerna, eller hälarna eller under hålfoten. Små skillnader, men påverkar olika muskler.

Nästa vecka har han tre tider på körskolan.

På väg hem nån halvtimme senare inser jag att jag normalt cyklar med tårna på pedalerna. Inte rakt under tårna, snarare under främre trampdynan. Kanske därför det ofta stramar i främre lårmusklerna?

Det änns konstigt att placera hålfoten på pedalerna. Testar sen att sätta hälarna på pedalerna men når inte riktigt ner. Får prova en dag när jag inte sitter på det nya sadelskyddet med fårskinn.

Borde jag sänka sadeln en gnutta?

Hemma sen är det dags för dagens andra frukost. Den riktiga. Den med ägg och kaviarmackor. Och medan dagen ljusnar sitter jag med en mandelmjölkslatte och lyssnar till skön akustisk gitarr. Bloggar.

Sitter där fortfarande. Regndet slår mot fönstret. Vinden rister i häck och vintertrötta blombuskar. Jag fortsätter pilla med bloggen… letar efter bokbloggar… lägger till länkar… skriver…

Tänker på att efter lunch lägga mig på soffan. Läsa. Lyssna vidare på DaVincikoden. Kanske sova en stund.

Tidiga morgnar är trots allt tidiga för en kvällsmänniska.

Att läsa eller lyssna

Nästan som en drog är det, att ha Storytel, och jag mer eller mindre slukar den ena boken efter den andra.

Jag har bland annat lyssnat på de tre första Harry Potter-böckerna med Stephen Fry som uppläsare, men när jag försökte lyssna på bok fyra – The goblet of fire – kunde jag inte koncentrera mig. Kände att jag ville ha nåt som lästes på svenska OCH som är spännande.

Efter en kortare stunds sökande bland tipsen dök Dan Browns namn upp, och jag tänkte att det var så länge sedan jag läste någon av hans böcker att det kunde vara intressant att testa vad jag tycker nu om dem. Frågan var bara – skulle jag ge mig på nån av de nyare som jag inte läst tidigare, eller skulle jag börja om från början? Även om Robert Langdon tycks vara med i flera (alla?) så har jag inget minne av att man är tvungen läsa dem i nån speciell ordning. Men för att vara en smula konsekvent – börja med Da Vinci koden!  Har läst den tidigare åtminstone en gång, samt sett filmen två gånger, men skulle nu alltså lyssna på den.

Egentligen borde jag inte börjat med DaVinci koden, inte om jag verkligen hade velat ”börja om från början”.  Men just då i valögonblicket hade jag inte koll på vilken av romanerna som kom först. Och av någon anledning iddes jag tydligen inte googla på det heller…

Men så här är det:

  • 1998 – Gåtornas palats
  • 2000 – Änglar och demoner
  • 2001 – I cirkelns mitt
  • 2003 – Da Vinci-koden
  • 2009 – Den förlorade symbolen
  • 2013 – Inferno
  • 2017 – Begynnelse

Så det blev att jag valde det jag valde – och fastnade omedelbart! Boken ÄR spännande, och det att han har med lite onödigt detaljerade beskrivningar som inte förefaller ha nån särskild betydelse för handlingen, och som stoppar upp tempot en smula – det gör inget. Så mycket stoppas det inte! Men tänker emellanåt: Måste han beskriva utseenden så detaljerat? Måste vi få en hel guide-information från olika muséer inklusive Louvren? Ja, ni förstår nog.

Däremot måste jag säga att hans ”information” när det gäller religiös symbolism, kryptologi med mera är oerhört intressant att läsa. Men så tycker jag ju att de ämnena är oerhört intressanta även annars.

Hur som, så försvann tre timmar väldigt snabbt även om jag tappade koncentrationen ett par gånger och fick backa bandet. Så att säga. Men det var mitt eget fel. Jag började kolla bloggen vid nåt tillfälle, och mejlen en annan stund. Till slut laddade jag ner boken till offline-läge på iPhonen och gick ut på en promenad. Inte så lång, men det är nog en bra idé att göra det dagligen. Promenera och lyssna! Inte enbart för den extra motionens skull i sig, utan även för att inte hela tiden sitta och lyssna. Man kan inte göra något som ger ljud ifrån sig eller upptar ens tankar på annat medan man lyssnar på en bok.

Och det är egentligen väldigt skönt.

Skrivblockeringar och annat trams

 

Jag hade ju bestämt mig för att försöka skriva åtminstone någonting varje dag, och visst dyker den ena idén efter den andra upp vid de mest olämpliga tillfälle. Såsom på Maxi, eller på cykeln, eller när man pratar med nån. Tillfällen när man inte ens har möjlighet att göra en notering om idén. Vilket jag i och för sig ändå inte fått in nån vana att göra. Är väl snarare undantagsfall som jag skrivit upp idéer i nån anteckningsbok av något slag.

Självklart vore det enkelt att göra en notering i anteckningsboken på iPhonen, men eftersom idéerna ändå inte kommer när man har praktiskt möjlighet att göra en notering, blir idén till en flydd och snart glömd tanke.

Så då får man försöka sätta sig ner och bara hamra ner nånting vad som helst som kommer flygande. Grabba tag i möjligheten i luften, så att säga, och se om den kan leda nånstans. Man kan till och med börja med: ”Jag har inget att skriva om, har ingen idé, det är tomt i hjärnkontoret…” eller nåt liknande. Förr eller senare så kräks man väl ur sig nåt som är värt att spara, att rent av publicera på bloggen.

Skrivkramp? Skrivblockering? Idétorka? Vad ska man kalla det?

Hur som, så hamnade jag äntligen framför datorn nu utan att istället för att försöka skriva, gå in på Netflix eller börja lägga solitären ”De fyrtio rövarna”. Den senare nåt som fingrarna ibland brukar syssla med medan jag lyssnar på nån bok. Om jag inte äter samtidigt, eller sysslar med nåt annat fysiskt/praktiskt som inte stör koncentrationen att lyssna.

Men jag har i alla fall funderat lite över vad den här bloggen ska röra sig kring. Har jag nåt tema? Nåt intresseområde som jag vill skriva om? Nej inget så specifikt. Bara att jag vill ha en plats, ett utrymme, ett rum där den här tanten kan skriva ner diverse funderingar och tankar som dyker upp, om än det ena än det andra.

I går ägnade jag skrivtiden åt att gnälla över den fysiska kroppens besvärligheter. Jag inser att jag i stort sett hela mitt liv varit intresserad av hälsa, särskilt i samband med hur maten påverkar oss. Jag kan en hel del, har pluggat kost/hälsa i ett flertal år och suger gärna åt mig av nya rön som dyker upp. Men jag har ingen som helst lust att enbart skriva om kost och hälsa, särskilt inte i nån sorts upplysande faktaform. Lite då och då kan det få komma, men det blir ingen hälsoblogg det här.

Inte heller vill jag koncentrera mitt skrivande kring hur jag mår. Då kan ldet ätt så att ens tankar bara fortsätter att sysselsätta sig med ”att må dåligt”. Inte bra! Det man fokuserar på växer, därför gäller det att istället fokusera på det man tycker är bra, på det man vill ha och göra i sitt liv – och se den positiva sidan av det som händer kring en.

Därmed inte sagt att man inte emellanåt kan ha behov av att kräka ur sig nåt negativt. Men då ska man alltså kräka ur sig och sen se det som urkräkt och bortspolat!

Hit leddes tankarna alltså denna gången. Har inte kommit med nåt särskilt upplyftande, roligt eller intressant. Men jag har en sömnig dag – vilket är helt okej – och jag har i alla fall skrivit nånting!

Och dagen är ännu inte slut även om det är vintersvart ute. Det kan bli mera. (hahaha)

Så kan det vara med magkänslan ibland

Lusten till allting försvinner ju mer det mörknar framåt eftermiddagen och kvällen. Det är förstås inte alltid så, men har varit det till och från de senaste veckorna. Kanske tidigare också, men det verkar vara nåt speciellt nu som jag inte riktigt känner igen.

En underlig trötthet griper tag i mig emellanåt, av typen man bara somnar oavsett vad man vill. Inte bara normalt trött eller sömnig med andra ord. Nästan som om man skulle förlora medvetandet! Ett obehagligt killande i magen som påminner mig om åren med ångest. Och en underligt sugande känsla i hela kroppen som jag dövar med mat. Det gränsar till att jag får nån form av panik.

Tröttheten har nog – åtminstone delvis – samband med den där stötvågsbehandlingen hos sjukgymnasten för ett par veckor sedan. Den är ju avsedd att trigga igång en lättare inflammation för att stimulera immunförsvaret, och nog tusan triggade den igång en inflammation alltid! Och inte nån ”lättare” precis!

Men efter att stora tröttheten plötsligt kom opåkallat direkt efter lunchen idag, och att det killade så där obehagligt i morse, kom jag att tänka på magkatarr. Till lunchen hade jag nämligen finhackat en vitlöksklyfta som jag blandade i det sista när jag la upp mina bönor i tomatsås på tallriken, och jag kände efteråt att den där vitlöken liksom åkte upp och ner i halsen på mig. Inte bokstavligen förstås, men den starka, nästan isande, smaken.

Men vad har orsakat själva magkatarren då? För jag brukar tåla vitlök även i rått tillstånd med mindre jag äter det ofta. Jag rannsakade minnet, för det är inte helt lätt det där. Att vara matdetektiv.

Kaffe? Kunde ha varit, men varför har jag då inte konsekvent fått problem med magen när jag druckit kaffe? Inte ens nåt problem med kaffet uppe hos C igår eftermiddag.

Så vad kan jag ha stoppat i mig som ger mig de här reaktionerna? Och då tänker jag inte i allra första hand på trötthetsanfallen, utan på killandet i maggropen, den ångestliknande känslan och så att det blivit väldig fart på magen och stora portioner. Om man kan få uttrycka det på det viset. För just det är inte första gången! Jag har haft flera perioder med de obehagligheterna.

Finns det nån gemensam faktor för det här?

Men så plötsligt slog det mig.

Jag äter Chlorellaalger i akt ock mening att rensa ut gifter mm ur kroppen och har gjort så under en längre tid. Det vill säga – jag glömmer bort periodvis, och ibland blir det ganska lite åt gången, ibland mera. Men för några dagar sedan funderade jag över hur mycket man egentligen ska ta, och läste bak på påsen. 1 -2 tsk per dag, stod det, och man ska börja försiktigt. Jag strödde 1/2 tsk på frukostsmoothien och insåg att jag i stort sett hela tiden har tagit alldeles för lite. Åtminstone om man ska följa anvisningen.

Jag erinrade mig också att när jag för flera år sedan provade äta Chlorella, så gick det inte. Jag fick kliande utslag på händerna, vilket är ett tecken för mig att det är något jag inte tål att äta. Men jag minns inte om jag fick problem med magen då, eller mådde dåligt på annat sätt. Förmodligen gjorde jag det, eftersom jag tänkte att jag inte tålde det. Några år senare när jag berättade det här för en person som rekommenderade mig att äta Chlorella, sa hon att det kunde betyda att reaktionen visade att chlorellan fungerade och att jag behövde det. Jag förstod logiken i det resonemanget.

Sen gick det ytterligare några år innan jag faktiskt provade igen, men tror det var Spirulina då, och märkte inte av nån särskild reaktion. Inte vad jag minns i alla fall. Mer än att jag tyckte det smakade vedervärdigt! Så kanske jag inte åt så mycket av det grönblå trots allt…

Och så nu då! Man skriver ju inte upp varje dag vad man gör, vad man äter och hur man mår. I vart fall inte jag. Inte så där detaljerat som om man följer en viss sak. I det här fallet alger. Och det är ju sällan man bara äter en enda sak! Ja i princip äter man aldrig bara en enda sak under en längre tid!

Jag har en del erfarenheter vad gäller födoämnesallergier/överkänslighet. Själv tål jag varken de vanliga sädesslagen eller mjölkprodiúkter, och särskilt mjölk/grädde/crème fraiche är väldigt knepigt. Jag reagerar inte omedelbart på det. Och inte alls märkbart om det bara är nån enstaka gång jag tar t.ex en klick crème fraiche. Ost äter jag aldrig numera.

Men om jag fortsätter fuska och tar lite då och lite då, använder smör, tar en skvätt grädde eller mjölk i kaffet, så efter några dagar eller nån vecka faller det en sån där förlamande trötthet över mig. Magen är lite bråkig, men inte på ett sätt som omedelbart får mig att tänka på mjölkprotein.

Och det löjligaste är att jag lurat mig själv flera gånger om med just det här.

Nu har jag under en veckas tid slarvat lite med mjölkprodukter. Inget stort, men återkommande. Så där är en faktor till obehagen. Men jag har ju också haft de här obehagen utan att ta mjölk i kaffet eller ta den där lilla portionen ris à la Malta. Så varför i så fall idag?

Då fick jag den där aha-känslan igen att det nog var Chlorellan – också- som påverkade mig. Att det var chlorellan som tidigare har gett besvär och att nu råkade det vara båda triggarna som påverkade mig. Med magkill, kliande knottror på händerna och allt det andra.

Det som är så svårt med det här överkänslighetsproblemet, är att jag inte känner omedelbart när jag äter något jag inte borde äta. Jag blir inte röd kring munnen, det kliar inte i halsen. Under en period för ett antal år sedan. mådde jag lite lätt illa om jag drack en kaffelatte, men inte ens det gör jag numera. Reaktionen ligger på lut och väntar en dag, två dagar, kanske tre dagar. Sedan kastar den sig över mig med allt det där jobbiga, tröttande.

Så det är väl bara att skippa chlorellan helt, skärpa sig med mjölk i kaffe igen, och se vad som händer. Om jag verkligen behöver nåt utrensande till hjälp så finns det andra metoder.

Julkänslor

Ja, ingen kan vara mer förvånad än jag. Och det är bara första advent! Minns ärligt talat inte när jag senaste kände en viss förväntan inför julen. De flesta jularna de senaste 11 åren har jag varit ensam. Lyckligtvis har jag haft gott om filmer att välja bland…

Förra vintern bodde jag i Snöstorp och gick på julkonserten i kyrkan. Det var knökafullt med folk och im-varmt av alla tända ljus och fuktiga andedräkter. (Andedräkt. Hihi. Det passar väl bra i en kyrka?) Det är för övrigt en oerhört vacker kyrka! Både inne och sedd utifrån.

Men konserten var klockan 17 och sen gick jag hem till mina 31 kvadratmeter och var ensam resten av dagen. Av helgen…

(Varför gör det ont i bröstet nu?)

Och nu! I år! Jag har köpt två adventsljusstakar och satt upp i fönstren. En i köket och en i rummet. Fler har jag ändå inte plats för  Jag har lagt en skrivbordsbild på datorn med bullig snö och en klädd och upplyst gran. Julaktigt värre, skulle jag vilja påstå.

Dessutom öppnade jag Youtube och letade upp en spellista med gamla godingar att lyssna på nu till frukosten. JUL-godingar! Och listan rullar fortfarande på medan jag skriver detta.

De satte nog fart igår när jag fick mess från DotterM att jag var välkommen till dem på julafton, och att DotterL som bor i Stockholm med man och (snart) fyraårig son också kommer. Äldsta dottern V vet jag inget om. Hon ska nog fira julen med sin särbo och deras sammanlagt fyra barn, två var. För övrigt är hon lite knepig så det är nog lugnast så…

Och kan man tänka sig! I eftermiddag ska jag upp till en granne på fika! Vi har pratat lite smått när vi stött på varandra eller han gått förbi min uteplats, han bor i huset mittemot, och i torsdags eftermiddag var han här en sväng på fika. Jättekul!

Men jag säger inget mer för jag vet inget mer och tänker inte ta reda på nåt mer heller. Men jag kände så tydligt att jag varit alltför ensam, alltför länge, så jag vill ha vänner! Jag behöver vänner! JAg behöver ännu mer av socialt liv än det jag hittills fått här i min ursprungliga stad efter flytten hem. Inte jättemånga! Men några stycken vore helskönt att ha. Att prata med, att fika med, att umgås med. Att känna samhörighet med.

C var helt ok! Det gick att prata om precis vad som helst! Bland annat pratade vi böcker. Han sa han hade flera kassar i sitt förråd som han tänkt skänka till ett loppis. Oh, sa jag. Kan jag inte få titta på dem först… om du ändå ska göra dig av med dem…

Jodå! Det skulle jag få! Spännande!

Han har också en hel del Stephen King i bokhyllan och har läst alla.

Jag har hittat fler Stephen King på loppisar och har nu byggt upp det biblioteket till inte mindre än 18 stycken – inklusive hans ”Att skriva” samt sju av de åtta delarna i serien om ”Det mörka tornet” i pocket; saknar del 4,5 – Vinden i nyckelhålet – som han skrev flera år efter att han avslutat berättelsen. Det är för övrigt det bästa slut på en roman som jag nånsin har läst.

Dessutom hittade jag nyligen den första – Revolvermannen -som vanlig bok. Hoppas hitta alla Mörka-tornet-böckerna som vanliga böcker.

Hoppsan! Nu gled jag visst över från jul, till fika i eftermiddag med C, och sen till böcker.

Ja det är väl som det ska vara med mig då… mer eller mindre i balans.

Det har känts som lördag hela dagen

Det blev inget körande till Ängelholm i morse. Det innebar att jag inte behövde gå upp halv sex, och med tanke på att jag inte direkt är nån morgonmänniska, var det väldigt skönt. I stället sov jag till strax före åtta, åt frukost i lugn och ro och cyklade sedan de 4 kilometrarna till Jysk. Var där strax efter att de hade öppnat.

Jag köpte persienner till rumsfönstren. Har dragit för gardiner varenda natt ända sedan jag flyttade hit. Inte vetat riktigt hur jag vill ha det kring fönstren, men nu i adventsljusstakarnas tid så vill jag ha min sjuarmade synlig inåt i rummet. Inte gömd bakom en gardin!

Eftersom jag bor i en etta och alltså har sängen i vardagsrummet – inte soffan i sovrummet – så vill jag heller inte känna det som att jag och min säng befinner oss på en upplyst scen så snart det blivit mörkt ute. Och mörkt ute är det ju en stor del av dygnet nu.

Det var lite pill med att få upp persiennerna, men efter ett tag gick det. Därmed inte sagt att de här billigaste Jysk-persiennerna är av stabilaste kvalitet, men de duger bra tills vidare. Tills jag vet vad jag vill. Köpte dessutom en liten ljusslinga med runda bollar i olika färger. Men har inte hittat batterierna här hemma ännu. Vet att jag har… hehe…

När jag var klar på Jysk och inte alls hade lust bege mig hemåt med en gång, molnen hade öppnat upp och avslöjade såväl sol som blå himmel, tog jag mig en extra kringelikrok-runda och kollade sedan in en cykelaffär inte alltför långt hemifrån.

Den verkar vara ett klipp! En riktig cykelaffär med massor av cyklar och lite dunkelt så där. Inte nån sorts hypermodern utställningslokal med bara de lyxigaste åken.

Alltså! Nu tittade jag förstås inte på priserna på cyklarna, det är inte det saken gäller. Jag menar att här är cyklar det viktigaste, på alla nivåer! Inget snobberi! Det ska lukta lite kedejeolja och gamla däck i en bra cykelaffär. För i bortersta delen fanns just det bästa av allt – en reparationshörna, och de har öppet även på lördagarna.

Så med tanke på mina två cykelintermezzon under den senaste månaden. Den första en lördag på väg hem från stan mitt på dan, när plötsligt fotbromsen försvann och pedalerna vevade runt utan motstånd. Den andra gången en fredag kväll då jag upptäckte en punktering på bakdäcket… och en 7-växlad cykel så jag kunde inte få på växelaggregatet efter att jag bytt slang. Så det är perfekt att hitta en Cykelman inom gångavstånd hemifrån! Som dessutom har öppet även på lördagar.

På måndag ska jag dit och få bytt bakdäcket till nytt. Det är ganska slitet och Cykelmannen berättade att det finns däck som är tjockare så att det minskar risken för punkteringar. Det ska jag ha! Dessutom kunde jag köpa både ett sadelskydd (rumpskydd) med riktigt fårskinn, samt en sån där cykeldator som mäter sträcka, hastighet och lite till. Att köra med RunKeeper drar så förbaskat mycket på Iphonens batteri. Perfekt!

I morgon hoppas jag det är tillräckligt fint väder så jag kan baxa ut cykeln på uteplatsen, montera cykeldatorn smat borsta/tvätta ren cykeln från diverse gräs och lera. Vissa vägar jag ger mig in på är tämligen… hm… oborstade…

För övrigt är jag utan cykel som en fisk utan vatten.

Runt hörnan från cykelaffären ligger ett fik. Typen där man inte bara kan fika utan även äta en sallad eller bakad potatis eller maffiga mackor och lite till, så självklart slank jag in där efter cykelaffären. Unnade mig en stor kopp kaffe och en Sarah Bernhard-biskvi. Mysigt sitta där och titta ut på den blå himlen och tänka på hur gott jag har det och vad jag ska skriva för nånting när jag väl kommer i flytet igen. Flow, menar jag. Flow!

Så med ledigt hela dan, och sol och shoppa och fika, kändes det verkligen som lördag. Precis hela dan!

Working on it…

Tisdag och regn. Mestadels. En tur till Lidl efter frukost, det är inte så långt dit, bara lite drygt en km, och sedan har jag nästan konstant suttit vid köksbordet framför datorn.

Jag sorterar bilder, kastar dubbletter och dåligheter och hoppas så småningom kunna få ordning på mappar. Nej, album heter det. Fotoalbum. Samtidigt lyssnar jag på Storytel. För närvarande slukar jag Stephen Kings ”Lida” och har mer än svårt att slita mig därifrån och göra nåt annat. Till exempel skriva. Men det går att sortera bilder samtidigt som jag lyssnar, och det är bra.

Håller också på med att sortera bland allt jag skrivet. Noveller, romanen, romanutkast, börjor, anteckningar, inspirationsövningar, dagboksanteckningar, noteringar…

Ja allt som bildar ord och som jag samlat här på hårddisk. Även där har det bildats mängder med dubbletter, helt i onödan. Back-up – Ja! Mångfaldiga dubbletter Nej!

Dock gör jag inte det samtidigt som bild-o-teket får sig en genomgång.

 Inser att jag håller på med nån sorts Dödsststädning.

Läste om det nånstans nyligen, eller hörde, och även om jag inte har nån livshotande sjukdom och inte har ens den ringaste tanke på att dö förrän om tidigast 30 år eller mer, så är det bra att gå igenom och göra sig av med sådant som man inte behöver eller vill ha längre. Göra sig av med sådant som man inte vill barn eller barnbarn ska se eller ha nåt med att göra.

Och varför skulle jag tynga ner mig själv med gammal smörja! Tänk bara så befriande lätt och skönt det känns när man städat! När badrummet skiner blankt, när disken är diskad och röran på diskbänk och spis och bord är borta! När det inte ligger tröjor och filtar och garnnystan i soffan! När det inte ligger travar av böcker överallt.

Nåja, de där boktravarna har jag förstås inget emot.

Tänker på uttrycket ”Är det rörigt på ditt skrivbord, hur rörigt är det då i din hjärna?” – och skratttar åt det ofrånkomliga dum-svaret ”och om skrivbordet är tomt, då?”

Men tanken att det yttre avspeglar det inre är inte fel. Det känns onekligen som att man blir lättare både till kropp och sinne, när man röjt och städat det yttre. Tänker jag vill städa mitt inre också, att sluta tänka så förbaskat mycket. Särskilt önskar jag att helt kunna släppa alla negativa tankar. All oro. Alla negativa antagande. Jag vill leva NU, Idag! Och njuta av stunden.

Men som sagt – jag jobbar på det. Och märker att det faktiskt går lättare och lättare!

Gråvädersmåndag

Klockan är kvart i tre på eftermiddagen och jag har alldeles nyss kommit hem från sjukgymnasten. Medan jag satt där på cykeln och trampade min väg framåt genom det molngrå, fick jag gång på gång påminna mig om att det var eftermiddag. Det var lunch jag hade ätit innan jag gav mig av hemifrån, inte frukost. Men det kändes snarare som halv nio på morgonen.

 

Det är en fantastiskt bra sjukgymnast som ger behandling och inte bara utför nån sorts undersökning och sen skickar in en bland ett antal träningsmaskiner. För hur skulle en spänd muskel med knutor och diverse andra knepigheter kunna ansträngas ännu mera? Först måste spänningarna minskas och så mycket av knutorna som möjligt fås att försvinna. Har provat ”träning” vid ett flertal tillfällen tidigare, men resultatet blir bara – mera besvär, stelhet och trötthet.

Även detta känns förstås i kroppen, som en sorts ”träningsvärk”. Trots det märker jag att rent generellt släpper spänningar mm så sakteliga. Hennes behandlingsmetoder fungerar! Men efter bland annat en behandling med stötvågsapparat längs höftbenskammen och ryggraden förra gången, har jag fortfarande – 10 dagar efteråt – extra besvärligt med stelhet i hela ryggen och lite till. Musklerna liksom knyter sig. Där kan man prata om ”träningsvärk. En rejäl reaktion!

Det är så det ska vara, även om det kanske blev lite väl häftigt den här gången. De där stötvågorna ska trigga igång en lättare inflammation för att stimulera immunförsvaret. Så på lite sikt kan man se det här ”äventyret” som något positivt, men gudarna ska veta att jag haft ett antal rätt jobbiga dagar den senaste veckan. Kan bara innerligt hoppas att det blev en positiv skjuts av behandlingen idag. Brukar alltid känna mig mjukare och smidigare efter besöken hos henne, vilket i sin tur stärker min tro på att jag förr eller senare inte längre ska behöva gå till henne för att få behandling. Förhoppningsvis snarare ”förr” än ”senare”.

Sen tog jag en liten omväg hem, bara lite drygt 6 km… kunde inte låta bli trots den grå himlen och fullt regnställ…

Nu har jag äntligen kaffe- och skrivarstund, det surrar i musklerna medan jag knaprar i mig några riskakor med engelsk apelsinmarmelad på, och jag fortsätter försöka få in i huvudet att det är eftermiddag. Det sistnämnda inte helt lätt. Det blir mörkare för var minut som går, och nu har det börjat regna ”på riktigt”.

Sega dagar.

Det är väl vintern som gör det. Även om man på sätt och vis vägrar inse att det faktiskt är vinter, så är det trots allt december om bara några dagar. Mest grått, vått och kyligt här. Jag befinner mig ju i Skåne, med fukt och råkalla vindar varvade med minusdagar, snöslabb och en och annat mild dag.

Värst är mörkret. Tristast i alla fall. Svart ute em stor del av dygnet, och man får en känsla av att klockan är nio på kvällen, när den i själva verket bara är halv fem på eftermiddagen. Det känns som om man gått i ide.

Jag frossar i ”Once upon a time” på Netflix, och efter att i morse lyssnat färdigt på Robin Sharmas bok ”Munken som sålde sin Ferrari” har jag nu fastnat med Stephen Kings ”Lida” på Storytel. Rena rama giftet det där med att lyssna på böcker! Är det inget annat jag borde göra istället?

Antagligen, men nu struntar jag i de där borde-sakerna. Fick faktiskt städat och röjt en hel del innan en vän och före detta arbetskamrat dök in här i går förmiddag. Min ”Mac-vän” faktiskt. Som jag mycket sällan träffar numera efter att jag flyttat hem till Helsingborg. För många mil, och för mycket av det egna livet som ska fixas. Och jag som inte har nån egen bil…
Det är ju tur att jag bor på väg till Malmö. Så att säga.

Efter den snabbfikan lockade gårdagens tämligen fina väder ut mig på cykeln och jag hamnade på Erikshjälpen. Bokavdelningen. Fick tag på inte mindre än 5 Stephen King böcker. Jo, jag hade ju tänkt bygga upp mitt King-bibliotek igen. Och då kan det gå så.

Och sen blev det soffdags igen. Och mörka eftermiddagen.
Är det dags att tända adventsljustaken nu, eller måste man vänta till nästa helg? Och det där är bara en retorisk fråga.

Men än är det inte tomtedags!

Kaos är granne med musan

Jag är flitig! Försöker i alla fall vara. Har rensat bloggar och inlägg och kastat och sorterat. Två bloggar som bara låg där, den ena med en backup på de synliga bloggarnas inlägg, har jag rensat och tagit bort! Valde behålla Small Kitchen trots att jag inte gör nåt där, för det är den äldsta bloggen jag har nu, och i och med det så finns (nästan) alla gamla teman kvar där fortfarande. De som var där när jag startade bloggen en gång i tiden. Minus de som wp tagit bort nu den senaste tiden…

Ja! Nu har wp börjat radera gamla teman, så frågan är hur länge de som finns där nu, får ligga kvar. När jag nyss tittade efter, så låg där totalt 441 teman. Alltså har 64 teman raderats helt under senaste månaden. (Eller är det lite längre sedan de började radera?) Kommer inte ihåg exakt när jag kollade senast. Men den dagen jag  gjorde det, och är rätt säker på att det då låg flest teman någonsin, var det totalt 504 st, och jag visste också att ett gammalt hade försvunnit dagen innan. (Därav 64)
Till den bloggen har jag valt ett gammalt tema. Samma som jag använde till  min allra första wp-blogg. Vilken inte finns längre, men jag har alla de inläggen – baklänges – på hårddisk.

Men det tar oförskämt lång tid att ta bort inlägg från wp. Och det bara strular. Man skulle tycka att wp.s servrar borde vara så rejält tilltagna att man kan ta bort t.ex 50 åt gången, men nix pix! Det hänger sig, och man får fåniga meddelanden som börjar med ”OOPS”, och sedan backar man tillbaka och uppdaterar sidan och det får man göra gång på gång på gång! Har man riktig tur försvinner kanske tio poster på en gång, men oftast blir det bara ett eller två. eller inget. OCh lägger man in ordern igen, får man ibland beskedet: ”You are not allowed to delete this item”. Och först måste de ju flyttas till papperskorgen och sedan ska papperskorgen tömmas och allra först såg jag ju till att alla poster låg på rätt blog! Och detsamma gäller ju när man ska radera alla bilder – som jag ju också givetvis har på hårddisk.

Så det var fram och tillbaka en hel del… Allt på engelska ligger på Words&Pics och allt på svenska ligger här. Och här låg innan ÄVEN en back-up från Words&Pics! Vad fick mig att lägga det dubbelt? Nej trippelt! Jag hade ju lagt backup på en av de privata bloggarna också!

Harregu! Varför är jag så omständlig!!!
Men jag ville att allt som gick att tas bort skulle tas bort innan jag avslutade bloggarna. Ska mina saker kastas, så tänker jag se till att det är jag som kastar dem! Inte lite på att wp raderar.

Och nu ska jag egentligen kopiera ner alla inlägg från respektive blogg till hårddisken!

MEN! Då får man se upp! För jag har lagt märke till att när man klickar på ”äldre inlägg” är det inte garanterat säkert att alla inlägg faktiskt visas! Så jag måste checka av med ”post-lådan” så jag verkligen får med alla inlägg. (Då får man bort ett och annat skräp samtidigt). Sen är det bara att kopiera och klistra in på en pages-fil, som i sin tur ligger i ett moln. Icloud!!!
Back-up var det ja!

Nej det är nog inte jag som är omständlig. Bara noggrann. Det är wp som är omständligt. Därav flykten härifrån, halv-flykten åtminstone…

Parallellt med det här, håller jag på att sortera poster från en gammal blogg som redan ligger på hårddisken. En blogg är ju så att säga bakvänd. Nu vänder jag den rätt så jag får inläggen i kronologisk ordning. Inlägg för inlägg. Ett i taget kopierar jag över den till en ny fil. Och sen har jag en gammal bok- och skrivblogg från 2007-2009 som också ligger på hårdisk och som jag vill se över. Vända rätt i tiden.

Det slog mig när jag höll på med det här, hur otroligt mycket jag har skrivit under de senaste drygt elva åren! Massor med blogginlägg, på flera bloggar, och en del av inläggen ganska så långa och som handlar om saker och ting! Under en lång period skrev jag om ADHD och Asperger och depression, till exempel. Jag skrev en hel del snuttar som nästan skulle kunna kallas poetiska. Kort varvat med långt, från arbetsplatser och hemmet, om ute och inne. Därtill, särskilt mellan 2006 – 2012, skrev jag noveller, påbörjade romaner, skrev utkast och idéer, vi hade skrivövningar och igångsättare på skrivarkurserna jag deltog i varje vecka både höst- och vårtermin under de där åren, och… puh!

Vad flitig jag var!
Och nu när jag läser ett och annat av det skrivna, så tycker jag att jag skrev jag ganska bra!
Vart tog det vägen?
Fantasin och go-et?
Tekniken har jag fortfarande i behåll, och kunskaperna, verktygen – det märker jag. Är fortfarande en språkpolis… typ…

Men vart tog flödet vägen?

Men kanske är jobbet med alla dessa texter från bloggar, men även den sortering jag hållit på med under flera veckor nu bland allt annat skrivet, en väg in i kreativiteten igen? Bara det att få ordning bland mappar och filer, kasta alla dubbletter som bildats, och få en struktur! Jag tror det är viktigt, och en bra väg in. När allt bara är rörigt och man blir trött bara man tänker på att försöka hitta nåt i röran – ja då är det hög tid att börja kasta, sortera, arkivera…

Och det är väl det jag gör nu. Tänker jag.


Ursäkta att inlägget idag blev så långt, men jag har varken ork eller tid att göra det kortare…

Väder!

Ja, riktigt uschligt var det i morse när jag hämtade dottersonen i Ängelholm. Här regnade det ”bara” och i och med morgonmörkret var det nog så svårt att se, men medan jag närmade mig grannstaden alltmer blev jag varse att skvättande kring alla långtradare och personbilar inte bara bestod av regnvatten såväl uppifrån som nerifrån längre. Det var snö!

Det var smältande snö till råga på allt. Men det lyste fortfarande vitt från sidorna längs E6an, modd-vitt, och det måste ha kommit nån decimeter eller så under natten. Inte kul alls med allt slasket och småsjöarna. Så idag var jag glad att DotterM hade låtit sätta på dubbdäcken nyligen. Det var till och med jag som tog bilen till Bil-meken den gången. Jo! Man har blivit chaufför till både det ena och det andra, minsann. 😀

Nåja! På väg hem igen med grabben blev det ju för varje kilometer allt lättare att köra, och väl hemma igen regnade det bara. Och dagen började så sakta gry. Vilket var tur för jag cyklar ju till och från deras. Bra med motion även om man kanske annars inte hade valt just så här tidiga, regniga morgnar att ge sig ut på tvåhjulingen.

Lite lyx, förresten, att ha tillgång till bil då och då utan att själv behöva äga en. Och att slippa betala bensin. 😉 Fast det mesta jag har utnyttjat det privilegiet till, är att ha kört till Väla ett par gånger. I första hand cyklar jag ju även dit, men ska man ha nåt på till exempel IKEA som är lite för stort att ta på cykeln, är det jätteskönt att kunna svänga dit på fyra hjul istället för två.

Det regnar fortfarande. Är nästan mörkt ute trots att klockan bara är fyra på eftermiddagen. Men det har blivit lite varmare så nån större risk för snömodd och halka ska det inte vara de närmaste dagarna i alla fall.

Fast i morgon är det mammans tur att köra.

Med rum för en tant

Den här bloggen är mitt tantrum. Men i den här världen betyder tantrum precis som det stavas. Ett rum för en tant. Om jag sen är en tant är väl en helt annan femma.

Till ålder? Möjligen, men inte nödvändigtvis. Har mött en och annan 35-40-åring som är som klichén för en tant. Även om just det kanske inte tillhör det vanligaste.

Till könet? I och för sig, om man prompt anser en tant enbart är femininum. Men gudarna ska veta att det finns en hel del manliga ”tanter” också. Och då menar jag INTE när det gäller den sexuella läggningen.

Är beteckningen ”tant” positiv eller negativ?

I min ”gamla” värld, var nog en tant en äldre kvinna, tämligen mossig och tråkig. Med bekväma, fotriktiga lågskor med rejäla rågummisulor, liten hatt på huvudet och handväska över armen. Jag undrar om den typen finns fortfarande? Inte ofta man ser dem. Och när man ser dem, är det oftast riktigt gamla kvinnor. Och det tantiga är kanske bara till det yttre. Känner till såna…

Den där medelålders tanten är mitt uppe i livet och skulle avsky att bli kallad tant. Hon går på yoga och reser på semestrar till Bahamas. Eller nån annanstans. Skapar sig ett nytt liv som författare eller konstnär eller inredningsarkitekt.

Hon klär sig inte i fotriktiga lågskor och hatt är något hon knappt vet finns. Med mindre det är nått lyxigt Designerobjekt som passar till den övriga Designer-outfiten. Eller också klär hon sig i jeans och t-shirt och spenderar sin semester på fotvandring i fjällen,  eller på något spa drickande tranbärsjuice och grönt te.

Den traditionella tanten är nog både död och levande på samma gång. Hon har till stor del bytt skepnad och gör inte alls längre som man förväntar sig.

 

Hon gör som hon själv vill, klär sig som hon själv vill och tolererar inte skit.

Men visst kan hon bli förbannad ibland – om hon ids lägga sin energi på det.

Trött

8

På wordpress. På alla ändringar hela tiden. På att man tar bort gamla, vackra personliga teman. På att de tycks sträva efter att allas bloggar ska se likadana ut. För att man måste sitta vid en dator för att lätt kunna komma in på själva bloggen när man besöker andra bloggare. WP håller en kvar på WP! Så i och för sig! Vad är det för vits med att göra en snygg, personlig layout om färre och färre personer faktiskt besöker den eftersom det är enklare att kolla in nya inlägg via appen på mobilen! Kanske är jag orättvis nu, men det känns som om bara vi ”gamla” bloggare faktiskt prioriterar besöket framför enbart app-läsning.

I och för sig säger jag inget negativt om just det! Jag använder mig också en hel del av appen på iPaden. Det ÄR enklare! Men det är roligare att se hur själva bloggen ser ut och det gör man enklast på en dator, och jag vägrar att annat än i undantagsfall skriva och posta ett inlägg via appen. Särskilt om jag vill ha med nån bild. Jag får spel varenda gång jag försökt. Blir bara tokigt!

Så jag är också trött på att själva hanterandet när man bloggar blir alltmer omständligt. Fler klick när man ska göra nåt. Mer krångel. I WP.s ”förenklade” upplaga. Phui!

I går startade jag en ny blog. På blogger. Har bloggat där förr under flera år. De har kvar både alla gamla teman och har lagt in nya. Dessutom kan man justera väldigt mycket vad gäller färg, typsnitt, fontstorlek, bakgrundsbild och så vidare. Man kan till och med ändra bredden på bloggytan samt välja mellan många olika ställen där man kan lägga vidgetar. Det var riktigt roligt att greja med den där. Och jag är väl inte helt klar med det jobbet. Ska bland annat kolla vilka vidgetar det finns mera. Har inte hittat nån ”Senast skrivet”

Frågan är väl bara om jag ska gå över dit helt eller fortsätta här också! Men åtminstone tills vidare är jag väl och rumsterar om både här och där. Får se hur det utvecklar sig. Det var ju så sent som igår som jag skaffade kontot. Dessutom sitter jag och för över alla gamla blogginlägg jag har i läsbar ordning. Alltså kronologiskt med äldsta först. Nästan som en bok. (Kan jag väl få inbilla mig!) (Och jag menar ALLA inlägg. Inte bara de i den här bloggen.)

Sa jag att det är gratis förresten! Och att man kan hitta information hyfsat lätt! Till skillnad från här…

Den heter Tant-rum – och kommer säkerligen att handla om ungefär som samma saker som den här. Om livet, böcker, skrivande, läsande, lyssnande, film – om vardagen… Ni är alla välkomna dit! Om ni törs lämna wp…..  moahhhahaaahaaaaaaa…

 

P.S. Hängde upp de gamla gardinerna i rummet igen. Fast jag tvättade dem först. Och de duger bra.

Försöker ta mig samman…

… och få nåt gjort.
I och för sig så har jag gjort både ditten och datten här hemma och runt ikring, men jag har inte skrivit nåt. Inte bloggat ett dugg. Nånstans. Inte gjort nån bild till Words & Pics. Ingenting.

Men jag börjar så smått få ordning på lägenheten, trots ett optimistiskt gardininköp som blev helt fel, fel, fel, och jag frossar fortfarande i att lyssna på böcker.

Jag varvar böckerna om Harry Potter med annat, så nu efter tredje HP, Fången från Azkaban, lyssnar jag på ”Vägen till Sugar Maple Inn” av Louise Miller. Det är onekligen en bra bok. Välskriven, lugnt berättartempo, bra språk…

Men jag fastnar inte. Jag lyssnar, och fortsätter lyssna! Men fastnar inte.

Inser att den här typen av Feelgoodromaner – omslaget påstår att det är en feelgood-roman – inte är min grej! Det händer ju ingenting!!!
Vidare inser jag, och minns vad jag lärt mig tidigare, på den tiden jag verkligen skrev, att man ska skriva sådant som man själv vill läsa! Och jag vill ha lite mer action! Fantasy! Spänning! Science fiction! Gärna nåt roligt, nåt som får mig att skratta! Men inte bara nåt som sakta och stilla utspelar sig en nån liten by nånstans. Vilket inte är riktigt vad jag menar heller. Handlingen kan visst få utspela sig i en liten by nånstans. (Så vad är det jag själv har skrivit, och skriver när jag väl skriver? Det tål att tänka på.)

Jag har lite svårt förklara vad det är jag menar, och trots allt så har jag läst såväl Marian Kayes som Fay Weldon som andra författare med liknande teman, likväl som det som när det gäller film, rubriceras som ”drama”.

Men! Alltså! Jag vill bara ha lite mer… ”voooommm”! Utan att det för den skull behöver vara á la King eller Koontz.

Apropå film för resten, och det som kan gå under beteckningen drama, såg jag nyligen på Netflix  ”The Dressmaker”. En australiensisk film som visserligen utspelar sig i en liten stad, har ett lugnt berättartempo, men som fullkomligen kokar av spänning under ytan och har ett WOFFF som slut. Utan att för den skull vara en thriller. Fem stjärnor från mig!

Och just thriller är kanske inte det jag väljer i första hand heller. Möjligen som bok, men sällan som film. En massa skjutande och blodbad är inte min grej, Då är det ingen spänning längre. Bara extremt våld. Och det gillar jag inte.

Frosseri

Mitt frossande i ljudböcker kan jag bara tolka på ett sätt. Jag är utsvulten på böcker. Visserligen har jag successivt kunnat läsa mer och mer, men det kan inte jämföras med det antal böcker och det antal timmar som jag tidigare lade ner på läsning. Tänk vad utbrändhet kan göra med en människa.

Igår lyssnade jag färdigt på ”Väktare”, och idag har jag lyssnat ganska många timmar på Stephen Kings ”Att skriva”. Jag har läst den tidigare, men det är ganska många år sedan, och jag hade glömt där var så mycket självbiografiskt från hans barn- och ungdomsår. Ungefär första tredjedelen handlar bland annat om hans uppväxt.

Resten av boken handlar om skrivandet, om de verktyg man behöver och viktiga saker att tänka på. Han ger även exempel och förklaringar till dem. Det är så inspirerande att jag vill sätta mig ner bums och börja skriva igen.

Men jag är trött nu! Efter drygt sex timmars lyssnande, och samtidigt försöka få ordning på möbleringen i köket och mixtra med bokhyllor, känner jag mig nu mest sugen på middag och en film.

Medan jag lyssnade på Stephens visdomsord kom tanken att säga upp abonnemanget på Netflix. Jag spenderar alldeles för mycket tid där, och jag har ändå mängder av filmer på hårddisk och DVD. Men samtidigt tänker jag,att jag mycket väl kan ha kvar Netflix och istället skärpa till mig när det gäller hur mycket jag tittar. Jag har ju inte allt jag vill se på lager här hemma.

Jag har också en drös med böcker på bokhyllan på Storytel som jag ska lyssna på efterhand. De resterande fem Harry Potter-böckerna; Lee Harpers ”How to kill a Mockingbird”; ”Watership Down” (Den långa flykten) av Richard Adams; ”Färjan” och ”Hemmet” av Mats Strandberg; ”Vägen till Sugar Maple Inn” av Louise Miller… och mängder av andra jag sett finns som jag är lockad att lyssna på.

Och så de fysiska böcker som jag fyller min högst påtagliga bokhylla med. Vilken jag nu alltså försöker få ordning på… förutom ommöbleringen i köket.

Jodå! Jag var på loppis idag och fyndade böcker. Särskilt glad är jag över Steinbecks ”Vredens druvor”, Skulle vilja få få tag på fler böcker av Steinbeck. Till exempel: ”Of mice and men” och ”Cannery Row”. På svenska eller engelska, det går bra vilket som.

Ibland är livet fyllt av varför

Har inte kunnat låta bli att fundera en del över stress, utbrändhet och följderna av den stress man har levt i under ganska så många år. Och varför man inte reflekterat mer över stress och dess konsekvenser långt tidigare. Hade man då blivit besparad de problem och omständigheter man lever i nu? Som trots att det hunnit gå snart två år sedan jag blev pensionista, och jag i och med det kom ifrån Fas3-helvetet, fortfarande finns kvar?

Men nu känns det nästan värre. Okej! Jag mår bättre och bättre inombords. Trivs med livet som sådant och med mig själv. Trivs med att ha flyttat tillbaka till min hemstad och på ett väldigt positivt sätt återknutet till min dotter och hennes familj. Trivs med att ha återknutit till en del gamla vänner och fått en del nya och känner mig inte ensam längre.

Men jag upplever att jag har betydligt mer ont och är betydligt stelare än jag var för bara ett år sedan. Jag går hos en bra sjukgymnast som ger mig behandling och jag märker att hon får loss spänningar och knutor både här och där.

Jag gör mina rörelser jag fått, och kan cykla betydligt mer nu och det känns lätt och skönt att göra det. Även om jag har en ganska så bra bit innan jag når det cykelmål jag vill göra.  Cykla dagsturer på åtminstone 4-5 mil med matsäck och gärna nån trevlig person i sällskap.

Ändå så har jag mer ont, på ett blixtrande sätt. Det knakar i axlar och skuldror, starmar stumt i lår och vader, kring bäckenet spänner ett järnband, och inne i skinkorna gör det ont, ont, ont… lyckligtvis inte ner längs ischiasnerven. Det gjorde det för ett år sedan. Under nästan ett helt år…

Men obehagligast är stelheten i axlarna, halsen och nacken. Ja hela huvudet känns som ett hårt och stelt helvete. Med en obehaglig gungighet gränsande till yrsel som följd. Urk!

Varför? Visst hade jag en del problem med framför allt stelhet tidigare också, men nu känns det värre än någonsin!  Är det fortfarande ”det känns värre innan det blir bättre” som gäller? Och när börjar det i så fall kännas bättre?

Har jag massvis med gifter förvarade i bindväv och muskelfästen? Som i och med mitt ökade cyklande, behandling och diverse rörelser nu börjat snurra runt i kroppen på väg ut. Och som orsakar bland annat den där underliga tröttheten som drabbar mig emellanåt? Tröttheten jag känner igen från när jag försökte mig på LCHF och proppade i mig turkisk youghurt och ost. Alltså överkänslighet!

Och/eller är det frågan om nåt mer jag är överkänslig mot, nåt som inte är så tydligt i form av symptom att jag lätt förstår vad det är! Och att detta något påverkar mitt totala mående så mycket att allt verkar vara helt upp och ner och är väldigt jobbigt.

Fick en indikation härom morgonen att det kan röra sig om ägg. Och jag säger bara med en enda djup suck: ”Inte det också!!!” Räcker det inte med alla mejeriprodukter, sädeslagen inklusive havre, kokos i alla former, soya… !!!

Snart vågar man inte äta nånting. Vad är säkert? Ris?
Inte ens äpplen är säkert, även om jag tack och lov inte märkt nåt särskilt med det.

Så det är lite suck och stön och förtvivlan för närvarande. Men om ägg visar sig vara boven till det onda, kanske rent av till smärtan och stelheten, så ska det bli skönt att inte äta fler. Verkligen värt att sluta äta ägg.

Även om det samtidigt känns väldigt trist.